OPUS 23 Lindberg

OPUS PORTR ÄTT

E G I L K C Ä L S T U O g N r E e D b ind L

n a isti r Ch DBERGS N I L N A ISTI RG AR C HR S . Ä R L I N D B E J R Ö B T I LL PLAT NDER O N K A LE E R O C H M E R E D LI N D B E R G O M B M O R AM DT EM EN , L L B O K A N S U P P D RA G T H Ö G L U N D Å K T O T S T R Ö M M I V A U F D E M T M O N N I E R H K O M P O S I T I O P U S HA N N A A O M A T T G Å O M A LT E R N A E .

E C E D RA T OCH N AR E F T E R E R I N G S - O C Ö V E R H E LT ?

R A T T P M M A N BR O T T , O C H BA N K R Å Ö F N E D I R I G V Ä G AT T TA SA KAT ORD PÅ T S P Å J O M BR O T T O C H E R S O M A D V O – A L N P E R E T R GEN O S ITÖ E LI G A S K ARR I Ä – KOMP HA N S H av Hanna Höglund

foto mats bäcker

OPUS 37

OPUS PORTR ÄTT / CHR ISTIA N LINDBERG

H

a s t i g h e t s m äta r e n p e k a r d a r r i g t p å 13 0 , v i t s i p p s b a c k a r n a svischar förbi och vid ratten på jeepen sitter Christian Lindberg och pratar om livet, döden och rädslan, eller bristen på rädsla.

Trombonisten, tonsättaren och dirigenten Lindberg – »Limpan« kallad i familjen – vill inte ta det lugnt.

Vi är på väg till huset vid havet, där allt annat förlorar i betydelse. Därför blir det tvära girar på körbanan. Därför behöver det gå snabbt.

Christian Lindberg är mannen som sedan genombrottet med Jan Sandströms Motorcykelkonsert för tjugo år sedan varit en av Sveriges starkast lysande stjärnor på den internationella konstmusikhimlen.

Idag är rollen som kompositör nummer ett.

– Måste jag välja bort något är det trombonen som ryker först och sedan dirigerandet.

Men jag tror att jag blir en bättre kompositör om jag håller trombonen och dirigentkarriären levande. Det är separationen som har lett till en del dålig 1900-talsmusik där den fysiska aspekten av musiken, hur det känns att spela den och dirigera den, har glömts bort, säger han.

Vi är framme vid huset på Valudden nu, har slagit oss ner i den röda manchestersoffan, beundrat den milsvida havsutsikten och ätit knäckebröd med ost. Det är dags att reda ut vad som driver den outsläckliga kraften Christian – han som är en motsägelse av maratonlöpning och cigarettrökning (en gammal ovana som han tagit upp igen), av något som liknar superkraft men som, om man vänder på det, är en öppen, lite sårbar sida som gör honom väldigt rolig att prata med.

– När jag var tre, fyra år kunde mina föräldrar inte få mig att sova.

Jag bara satt och ritade, ritade, ritade. Jag är inte rädd av mig och har mycket av den hjärnhalvan som tror att saker är möjliga. Jag sätter inte begränsningar för mig själv utan har fått lära mig det efter hand.

Sedan blir jag lätt uttråkad. Hade jag växt upp någon annanstans än i Djursholm med förstående bildkonstnärsföräldrar hade jag nog kunnat hamna fel. Jag kanske hade varit Svartenbrandt, bankrånaren. nu gick det inte så. När han var sex år gammal såg han den barnförbjudna Beatlesfilmen Help! på en tältbio.

– Det var enormt starkt, den här viljan att hålla på med musik.

Jag la termometern i te så att jag fick vara hemma från skolan. Jag hade nämligen räknat ut att jag kunde hinna lyssna igenom alla åtta Beatlesvinyler som jag hade, tre gånger på en skoldag.

Sedan startade jag ett band, fast i Djursholm var musik något töntigt att hålla på med så ett tag blev jag värsting och energin kom ut på fel ställen.

Trombonen tog han upp först när han var 16 i ett dixielandband.

– Jag har en musikhjärna så när jag hamnade i musiken var det helt rätt. Jag önskar bara att alla kunde få möjlighet att göra så, att få växa dit man ska, oavsett karriär och förväntningar.

Det var vid den här tiden som allt började ta fart för Christian Lindberg, den unge trombonisten. Efter ett års spelande kom han in 38 OPUS

på Kungliga musikaliska akademien och ett år senare fick han anställning i Hovkapellet.

Men så lätt skulle det ändå inte gå.

– Jag gick in i väggen vid 17, precis när jag började satsa. Jag tänkte att jag borde ha varit ett underbarn: »jag som inte har hållit på så länge, jag måste satsa nu«.

Resultatet blev en psykos där Christian Lindberg låg på sjukhus i tre veckor med hallucinationer efter att inte ha sovit på fem dygn.

– Jag tror att det är bra att känna av den där botten för då blir man inte rädd för den. Så dåligt har det aldrig varit igen.

Det var också i samma veva som Christian Lindberg kom på att han ville dirigera. Hans mamma ringde Ackis (Kgl musikaliska akademien) men fick det sura svaret att »Nej, det går inte. Vem tror han att han är, först måste han ta musiklärarexamen och andra examina« och så vidare.

– Jag räknade ut att det skulle ta tolv, tretton år innan jag skulle kunna påbörja mina dirigentstudier. Idiotiskt!

Och anställningen i Hovkapellet visade sig inte heller vara något för honom.

– Där satt man i evighetslånga Wagnerföreställningar och fick spela en enda ton. Musik var ju det finaste för mig, bara att höra kvinter, kvarter, terser, John Lennons röst. Jag ville vara i den världen.

Men den fanns inte i Hovkapellet och ett tag planerade jag att sadla om, bli amatörmusiker och advokat.

Men så kom idén om att gå sin egen väg.

– Det har varit jäkligt tufft ibland. Fyra barn som ska försörjas och så har man en idé som ska fram genom en själv, en idé som är helt galen.

Vid 27, 28 var Christian Lindberg på väg att ge upp.

Men så träffade han tonsättaren Jan Sandström på Island som skrev Motorcykelkonserten för honom. Det blev en sanslös succé och resten är historia. Fast vissa tyckte att Sandström och Lindberg sålde ut sig. Att de var populistiska.

Kände du dig som en underdog i egenskap av trombonist?

– Oj ja. Men inte längre. Och det är också ganska bra att ha fått kämpa. Den där kommentaren och klappen på huvudet i att »Du är allt en riktig skojare« har man ju fått några gånger. Sverige är över huvud taget inte så bra på att vårda sina egna talanger. Det gäller inte bara mig, det är många klassiska artister som får jobba »exilt«. Klassiska musiker är knappt representerade i svensk media. I mitt fall var det så att när jag var 22 gjorde jag en skiva för BIS som sålde som smör i USA, Japan, Frankrike, Spanien, England och Italien. Men i tidningar som DN och Svenska Dagbladet skrev man ingenting. Jag upplevde det som att jag var helt inkognito i Sverige samtidigt som jag gjorde allt i andra länder. Det tog femton år innan det hände något här och då var bilden av mig »killen i motorcykelställ«. När det gäller tonsättarskapet fick jag mitt genombrott när Chicago Symphony Orchestra beställde ett verk av mig 2003. I Sverige räknas jag inte ens som tonsättare. Detsamma gäller mitt arbete som dirigent.

RÖSTER OM CHRISTIAN LINDBERG Jan Sandström (tonsättare och vän) »Det är en lycka att ha fått lära känna Christian och – än idag, 20 år efter Motorbike – känns det som en himmelsk förmån att få arbeta med honom. Samtidigt med hans exceptionella musikalitet, proffsighet och erfarenhet är han en omtänksam, generös, mycket snäll och bejakande människa. Han har en underbar humor som gör den mörkaste dagen ljus, och så har han något jag själv skulle vilja ha mycket mer av: mod.« Robert von Bahr (BIS) »Jag är gammal och konservativ, och anser att allittererande titlar kan verka oseriösa och som att Christian skojar bort sin musik. Och han bör tas på allvar – för han är en bra tonsättare.

Han kan skriva oerhört bra för olika instrument och kan orkestern utan och innan eftersom han också är musiker. Han har tekniken i sina fingrar.« (… apropå Christian Lindberg-kompositioner som Bombay Bay Barracuda och Joe Jack Binglebandit.)

Christian Lindberg är orolig för att akustiska instrument kommer att dö ut. Kanske borde vi göra som i England: en kampanj för att få fler att spela »fridlysta instrument«, dit bland annat trombon hör. »Spelar ingen till exempel oboe och fagott kommer vi inte kunna framföra Beethovensymfonier.«

OPUS 39

OPUS PORTR ÄTT / CHR ISTIA N LINDBERG

Men sedan small det till förra året med ditt 50-årsjubileum, med dvd:er, skiva, och konserter i Berwaldhallen?

– Ja, det var musikdokumentärfilmaren Peter Berggren som drog igång det projektet och det är jag jätteglad för. Han bor i Chicago och hörde om deras beställning och tänkte »det här ska jag dokumentera«.

Mitt intryck är att du tycker att det svenska musiklivet – utbildningar, orkesterledningar och så vidare, är för trögt.

– Ja, tyvärr är det de som sitter i ledningarna som inte är tillräckligt visionära, som inte vågar ta tillräckligt modiga vägar. Man gör precis som engelsmännen eller tyskarna gjort istället för att komma på något eget. Men jag skulle vilja framhålla Stefan Forsberg i Stockholms konserthus som en som faktiskt är visionär. Liksom Stockholms läns blåsarsymfonikers Fredrik Österling och Svenska Kammarorkesterns Gregor Zubicky.

Christian Lindberg är också kritisk mot bristen på svensk musik i svenska konserthus.

– Undantaget är Blåsarsymfonikerna, som jag just förlängt mitt kontrakt med till 2012, med dem kommer jag att lansera en helsvensk säsong 2011–12. Men när jag till exempel blev inbjuden att dirigera Sveriges Radios Symfoniorkester och bad att få göra Alfvéns Symfoni nr 1 så sa man först nej. Jag fick insistera på att få göra den. Helt annorlunda resonerade man exempelvis hos Rotterdams filharmoniker, som vid ett återarrangemang bett mig göra Alfvéns 4:a. Och Gurzenich Orchestra i Köln har själva föreslagit att jag skulle göra Allan Petterssons 7:a med dem. Intresset för att jag ska dirigera svenska verk är enormt just nu, även i Spanien, Tyskland, Holland och Österrike.

Men ärligt talat, är inte Alfvén lite mossig?

– Nej, det är han inte. I så fall är Sibelius och Strauss lika mossiga. Man måste sätta in hans symfonier i sitt sammanhang. Det är framförandena som varit tråkiga, inte musiken. Att det skulle vara på något annat sätt är en tanke som planterats av sådana som Måndagsgruppen, Alfvén var till exempel en enormt fin instrumentatör. Visst var han en mullig mansgris och så, men jävligt bra. Nu börjar man ju också prata om att Allan Pettersson inte duger heller. »Han är så tung och det är taggtråd hela tiden.« Men det finns inte någon som kan skapa ett sådant ljus i musiken som han.

Du har sammanställt Petterssons första, ofullbordade symfoni att uppföras nästa säsong med Norrköpings symfoniorkester. Hur var det?

– Ja, det stämmer. Den har aldrig spelats in tidigare. Det är Peter Berggren som har hjälpt mig att att få fram originalnoterna – ett skitkladdigt partitur! Jag har haft hjälp av Jan Sandström och två av hans elever i sammanställningsarbetet. Jag har inte komponerat någon ny musik själv men valt ut de delar och fragment som finns. Starten är som den ska men efter tre, fyra minuter är det inte färdigorkestrerat och där kommer jag istället att tunna ut och låta det bli tyst och så får publiken föreställa sig hur det skulle låta. Sedan kommer en ensam fagott in och så fortsätter det.

Det här att Beatles Help! varit så viktig för dig, är det en anledning till att du ofta spexar så mycket i framföranden och egna stycken?

40 OPUS

– Det vet jag inte, men humor har alltid varit en viktig del av mitt liv. Och de bästa skådespelarna… Ta Carl-Gustaf Lindstedt. Eller Charlie Chaplin. Eller Lars Norén vars dagbok jag håller på att läsa nu. Hos alla dessa är humor och seriösaste allvar gifta med varandra.

Jag menar till och med att ett verk inte blir seriöst om inte humor finns med, som hos Berio.

Hur tänker du kring dina kompositioner? Har du en stil?

– Jag är stillös! Skamlöst. Det är som hos andra tonsättare som jag blivit vän med. Xenakis, Berio och Takemitsu. De skiter också i stilen. att christian lindberg har kunnat leva som han gjort, ständigt på resande fot, är mycket tack vare hans fru, Julianna TarrodiLindberg, som när de träffades på Ackis för 30 år sedan var fagottist.

Numera är hon musikförläggaren som ger ut Jan Sandströms och Christian Lindbergs musik under namnet Edition Tarrodi.

Men innan dess gjorde hon något ovanligt – hon valde att vara hemma med deras fyra barn när Christians solokarriär tog fart.

– Man kan säga att på så sätt har vi båda gått mot strömmen.

Men det har inte varit lätt. Hon har fått många frågor från vänner och bekanta som undrat om hon inte ska ha ett jobb och om hon inte vill förverkliga sig själv. Men hennes dröm om självförverkligande har alltid varit att ha många barn. Visst har det varit rätt tufft för mig att ha varit borta mycket, men snarare kunde det kännas som att jag var det femte (sjätte) hjulet när jag kom hem, som att jag kom och störde.

Julianna lät vårt hem vara öppet för barnens alla kompisar och det var häftigt när jag kom hem och det kunde vara barn överallt.

på 90-talet i samband med turnerandet med Motorcykelkonserten höll Christian Lindberg på att gå in i väggen igen, för första gången sedan han var 17.

– Det var 240 resdagar per år, plus småbarn hemma. Dessutom hade jag som princip att lära mig allt utantill. På det sättet är jag en enorm pedant, nästan lite omänsklig. När allt snurrade som värst bokade familjen in en jorden runt-resa. De såg Hawaii och Tahiti och tog allt dag för dag. Efter det han har haft max 150 turnédagar som regel.

– En regel som jag valt att bryta eftersom ett 40-tal orkestrar i Tyskland, Belgien, Holland, Spanien och Italien nu erbjudit mig dirigentuppdrag som är för fantastiska för att tacka nej till. 2009 till 2012 kommer det att bli minst 200 resdagar per år, säger han med ett flin.

Det var efter jorden runt-resan som Jan Sandström övertalade honom att ta upp komponerandet.

– Janne Sandström har lärt mig mycket om prestationsångest, säger Christian Lindberg. I hans konsert Don Quixote till exempel är det inbakat att »göra fel«. Allt det där som folk annars tar betablockerare för, för att undvika, det finns med. Till mig sa han att »Du ska skriva ett stycke och blir det dåligt så ska det vara dåligt.« Det handlar om konsten att inte vara felfri. En femåring som ritar en teckning tänker inte på vad han gör. Men vid sex säger någon: »Vad du ritar fint« och så börjar man försöka rita fint. Jag försöker komma bort från det.

Namn Christian Lindberg Ålder 51 Yrke Trombonist, kompositör, dirigent. Är bland annat chefdirigent för Stockholms läns blåsarsymfoniker och Nordiska kammarorkestern.

Bor I lägenhet på Östermalm och på Valudden i norra Roslagen.

Familj Fru och fyra barn.

Christian Lindberg har ingen stylist. »Nej, jag tror att jag alltid varit lite fåfäng sådär (skratt). Jag designar mina kläder själv och har en personlig skräddare i Taiwan som syr upp dem. Anledningen till att jag har öppna skjortor och låter översta knappen sitta långt ner är för att mitt aztekiska halssmycke ska synas.«

OPUS 41

OPUS PORTR ÄTT / Stock holm läns bl åsarsymfonik er

r kvinno , vind ywood oll b h oc av Hanna Höglund

42 OPUS

foto Martina holmberg

Namn Fredrik Österling Ålder 43 år Bor Tullinge utanför Stockholm. Född i Gällivare.

Gör Vd för Stockholms läns blåsarsymfoniker, länsmusikchef i Stockholm, tonsättare.

»Blåsorkestrar anses felaktigt som lite töntigt, tänk collegefilmernas marching bands« säger Fredrik Österling. »Vi arbetar medvetet på att definiera oss i relation till mainstream.«

S

t o c k h o l m s l ä n s b l å s a r s y mf o n i k e r k a n va r a s v e r i g e s me s t queera orkester. I alla fall ur ett utanför- och normbrytarperspektiv i svenskt klassiskt musikliv.

För det första har de, som namnet antyder, inga stråkar.

För det andra planerar de en helt jämställd säsong 20102011 med 50 procent kvinnliga tonsättare under parollen »Skippa helskägg«, medan de flesta andra orkestrar landar på några fåtal procent.

För det tredje …

– Vi lever under ett permanent hot och klarar oss på håret, säger orkesterns vd sedan januari i år, tonsättaren Fredrik Österling som också är länsmusikchef i Stockholm.

Just den delen av orkesterns situation är inte unik, utan gäller alla fem professionella svenska blåsorkestrar. Men tittar man på Stockholms läns blåsarsymfonikers framtidsplaner verkar de strunta i svårigheterna och satsa stort ur sitt underläge.

Dels har de ett skivinspelningsprojekt för BIS på gång – fem nya skivor ska spelas in de närmaste tre åren under ledning av chefdirigenten Christian Lindberg. Dels gästspel av tvärflöjtsgiganten James Galway och sopran Barbara Hendricks. Dels nämnda storsatsning på svensk musik, svenska dirigenter och solister under säsongen 2011-12. Och då har vi inte nämnt nästa års Bollywood- och

»Vi vill bort från bysterna. Bort ifrån karikatyren av tonsättaren med spretigt hår som står i motvind och komponerar i ångest. Riktig musik påstår någonting« säger Fredrik Österling. Man sänder, det tas emot och det händer något i mötet. Bysten av Hjalmar Branting, uppiffad med lysdioder och julpynt står utanför Blåsarsymfonikernas repetitionslokal i Dieselverkstaden i Nacka. Den har hängt med sedan orkestern delade lokaler med Kommunalarbetarförbundet.

raga-satsning med en indisk slidegitarrist, liksom musikteaterverket Gryning vid Galamanta på Stockholms Centralstation i augusti i år, eller planerna på en avslutningskonsert 2012 i Carnegie Hall, eller motsvarande ställen i London eller Paris.

Kanske blir det också en flytt från lokalerna i Dieselverkstaden i Nacka till Nybrokajen.

– Beslut kommer att tas under sommaren, säger Fredrik Österling.

Det vore kul att få vara med och göra Nybrokajen till ett än mer levande musikens hus.

Hur ser er relation till Christian Lindberg ut?

– Orkestern har nått ny nivå i spelet med honom. Han är en dynamisk furie. Och jag har svårt att föreställa mig en annan chefdirigent som skulle gå med på en jämställd säsong. Dirigentvärlden handlar annars om att klättra och att få spela basrepertoar.

Hur många av säsongens teman är hans idéer?

– Mycket av det hade inte gått utan Christian. »Then svenska säsongen« var till exempel hans idé. Sedan har vi ett engagerat och kompetent programråd. Tillsammans har vi diskuterat fram och tillbaka kring vad som är svenskt, och kommit fram till att det också kan vara klassisk persisk musik spelad av en person bosatt i Sverige – att det inte bara behöver vara Under blågul fana. Vi vill förmedla en bild av Sverige både inifrån och utifrån.

OPUS 43

OPUS PORTR ÄTT / Stock holm läns bl åsarsymfonik er

en av orkesterns kommande skivor på BIS heter The commercial trombone och är enligt Fredrik Österling Christian Lindbergs gest till fansen: här får ni fina melodier efter alla år med nyskriven musik.

Det är en konst att göra lättlyssnad musik med integriteten i behåll, säger Österling.

– En del skulle säga: självmord! Men jag skulle säga: utmaning. Vi spelar både easy listening och Ligeti. Och båda har sin plats, musiken kan vara både utmaning och tröst. Vi kommer inte att skoja bort det.

– Samtidigt gör vi nu musikaliska grepp som utmanar hela organisationen och även föreställningen om vad musik kan vara. När det gäller arbetet inför vår jämställda säsong måste vi bli forskare och ta ställning till frågor som: Är kvartsextackordet av Alfvén bättre än det av Valborg Aulin? Klassisk musik är uppbyggd av hierarkier, av den långa vägen upp på parnassen – och den vägen är kantad av manliga förebilder. När vi nu säger »Skippa helskägg« försöker vi komma ifrån bilden av att allt som inte är den centraleuropeiska parnassen, eller som inte strålar ner från Beethoven, är dåligt.

fredrik österling säger att de till exempel har tittat på vad som hände i Wien runt Haydn, Mozart och Beethoven och hur kvinnorna hittat andra vägar för att få sin musik spelad när makten koncentreras kring manliga tonsättare. De har frågat sig om det verkligen bara fanns en intressant kvinna i neoklassicismens Frankrike, i Le Six? Och de har lyssnat på svenska tonsättare som Elfrida Andrée och Helena Muncktell och blivit överraskade av den höga kvalitén.

– Det är typiskt att man blir »överraskad«, säger Fredrik Österling.

Namn Stockholms läns blåsarsymfoniker Ålder 103 år. Uppstod ur SL: s gamla musikkår, vars musiker delade tiden mellan orkesterspel och annat jobb inom SL – som spärrvakter eller busschaufförer.

Håller till i Dieselverkstaden i Nacka.

Antal medlemmar Drygt 30 halvtidsanställda musiker. Med full sättning totalt 40 på scenen.

44 OPUS

Jag känner igen det där från när jag läste Musikvetenskap. Vi kunde ha en specialdag på två timmar där vi gick igenom kvinnliga tonsättare.

Resten av året handlade det om männen.

– Det finns ett ställe i musikhistorien där kvinnor dominerar, säger Fredrik Österling, och det är barnvisan, hos till exempel Tegnér.

Det är för övrigt en genre man skulle kunna utforska mer. utöver de feministiska och musiketnologiska greppen som Stockholms läns blåsarsymfoniker själva lägger på sin musik, går det också att lägga ett klassperspektiv på politikernas hantering av orkestern med ursprung i SL: s blåsorkester.

– Staten tar inte ansvar för blåsorkestern som fenomen. Man kan fundera över om det beror på att en del av blåsorkestrarnas historia står att finna i en folklig kultur, säger Fredrik Österling och fortsätter: – Att orkestern är så flexibel, den kan göra vad som helst och göra det bra, beror till viss del på arvet från blåsorkestern på torget som skötte allt från underhållning till konserten på kvällen. Vi har också en publik som skiljer sig lite från konserthuspubliken. Christian driver ganska radikala program med mycket nyskrivet. Något som publiken uppenbarligen uppskattar.

Men det är sådant som gör att orkestern står lite utanför den konstmusikaliska diskussionen, utanför finrummet, menar han.

– Vi är en diversitet inom den klassiska musiken. Man skulle kunna tycka att just det borde vara värt att satsa på men istället är det vi som är hotade. Samtidigt tror jag på en ljus framtid för blåsorkestrarna.

Inte minst med så hög nivå på musikerna som vi har.