stiga nde stjär na
allt ljus på KRISTINA WINIARSKI av Hanna Höglund
22 OPUS
foto Martina holmberg
HON Ä R I DE N ÅLDE R N DÅ DE FLESTA SLUTA R ATT SPELA . SJÄ LV HA R HON N Y L IGE N GJORT SI N FÖR STA STOR A SOL IST KONSE RT I S :T PETE R SBU RG . SI TT FÖR STA F R AMT R Ä DA N DE MED OR K ESTE R GJOR DE HON R EDA N SOM ÅTTAÅ R I NG I MOSK VA . 14 -Å R IGA C ELL ISTE N K R IST I NA W I N I A R SK I Ä R VÅ RT NÄ STA F R AMT I DSHOPP I R ADE N AV C ELLOSTJÄ R NOR F R Å N S V E R IGE .
–J
ag hade kunnat få en gammal terrorgubbe som knäckte mig, men istället fick jag en kvinnlig lärare som var underbar. Väldigt snäll men samtidigt väldigt rak, säger Kristina Winiarski och berättar hur det var att som nyinflyttad, svensktalande sjuåring ta cellolektioner för en rysk lärare i Moskva. Den här fjortonåringen, som ser ut som vilken södermalmstjej som helst i Fjällrävenjacka, har redan fått ett antal utmärkelser i olika unga-solister-tävlingar. I april gjorde hon sin debut med en välrenommerad orkester då hon spelade Elgars cellokonsert med S:t Petersburg State Symphony Orchestra. Jag har just frågat henne vad hon skulle välja, Ryssland – landet där hon bott i två omgångar un-
der sin uppväxt – eller Sverige. Hon säger Sverige. – Fast Rysslands musik- och kulturvärld är så sjukt mycket större och mer elitistisk. I Sverige är vi så försiktiga. I Ryssland pressar man barnen. Det är hemskt, men samtidigt satsar man mycket på små barn som spelar – man är mån om att lyfta fram dem och ser på barn på ett annat sätt. I Sverige hade jag till exempel inte fått chansen att spela med en orkester som åttaåring, och det var verkligen som en riktig konsert, allt var så propert. Jag har kvar affischer från den konserten hemma, sådana affischer som vi hade för femtio år sedan i Sverige, och det är lite kul för min lärares namn står mycket större än mitt. I Ryssland är det som att olika lärare tävlar med varandra.
Kristina Winiarski, innan resan till S:t Petersburg.
Allt ska läras in. En cellist spelar sällan med notställ.
OPUS 23
stiga nde stjär na
Hur kommer det sig att du är så bra på att spela, tror du? – Jag vet inte. Jag tycker bara att det är så roligt. Det är inte som att jag insåg att jag hade en begåvning vid ett visst tillfälle eller så. Det gick bara lätt från början. Kristina Winiarski blev kär i cellon som femåring när hon såg en söt tjej med långt, blont hår spela cello i samma kvartett som hennes syster. Sedan var det inget annat som gällde, hon skulle också spela. När familjen flyttade till Ryssland på grund av pappans korrespondenttjänst började hon ta privatlektioner för en lärare som jobbade på en rysk musikskola, förberedande för konservatoriet. Hon spelade på en 1800-talscello i barnstorlek två timmar om dagen (»Det är synd att vi sålde den sedan, den var ett så himla fint instrument, men jag fick byta in den mot en annan, större.«). På lektionerna satt hennes mamma med och översatte till svenska vad läraren sa, även om läraren inte pratade så mycket utan mest spelade. – Jag hade inte så mycket vänner då. Moskva är en svår stad att umgås i och man måste bli skjutsad överallt. Istället hittade jag till cellon och började spela mycket. Det låter lite töntigt, men cellon blev en slags tröst för mig. Den blev som en kompis. Hon tycker själv inte att det är någon jätteskillnad mellan sina ryska och svenska cellolärare. Hennes nya lärare använder samma teknik som hennes gamla. – Man kan säga att det finns två skolor: den ryska tekniken och den franska. Med den ryska är man mer stabil i händerna, och det är den som jag lärt mig. Vad är det mer som är typiskt ryskt? – Att man ska spela stort och fett! Att använda vibrato överallt, även i barockmusik – och just det kanske inte är så snyggt. Jag gillar att variera mig. Hon har aldrig blivit pressad säger hon, men den ryska läraren var noggrann med att säga att det krävs en viss mängd övning för att nå vidare – och det som läraren sa har också hennes föräldrar stått fast vid.
På väggen hänger minnen från Ryssland.
24 OPUS
– Jag är inte jättedisciplinerad. Jag jobbar på att bli mer effektiv. Känner du någonsin att du inte har lust att öva? – Gud ja, verkligen! Istället kanske jag sitter vid datorn eller fastnar på Facebook. Vad gör du annars, när du inte spelar? – Nu har Ipoden blivit stulen, men annars lyssnar jag på musik hela tiden. Världsmusik, Regina Spector, The Killers… Nu har jag börjat lyssna på Arcade Fire också, säger hon och ögonen lyser. Hon skulle gärna vilja spela folkmusik. Hennes systrar har ett klezmerband som hon gillar, men det är svårt att hinna med det även om Kristofferskolan, Waldorfskolan i västra Stockholm där hon går, är relativt lugn, med individuell inriktning, mycket bild och hantverk och lite »halvflummig«, som hon säger. Hon vill gå ut gymnasiet där innan hon eventuellt söker sig utomlands för att studera vidare med cellon. Hennes närmaste vänner spelar inte. – De vet knappt vad det är och det kan vara skönt också, att få koppla bort det och prata om annat. Vad tänker du när du sitter på scen? – Jag är i nuet och försöker att vara så lugn som möjligt. Ibland är det som att jag kopplar på en autopilot, men det försöker jag att komma bort ifrån. Jag vill veta vad det är jag får fram, jag vill inte gå av scenen och inte minnas något, och behöva tänka: »Hur gick det egentligen?« Din lärare Ola Karlsson, professor på Kungliga Musikhögskolan, talar i sitt rekommendationsbrev lyriskt om din »naturliga musikalitet«, vad är det han menar då, tror du? – Oj, det har jag inte läst! Men kanske det betyder att man lyssnar, att man kan känna, att man släpper fram känslor. Att man kan välja att färga musiken och hitta olika karaktärer i olika sorters musik. Han säger fler fina saker, bland annat att din musikalitet leder dig »på vägarna till musikens innersta väsen«. Vad är musikens innersta väsen? – Kanske det är att man når fram med de där känslorna till andra.
Tvillingkatter vaktar tv:n.
Namn Kristina Winiarski Ålder 14 Bor På Södermalm i Stockholm Familj Pappa, journalist och utrikeskorrespondent. Mamma, lärare på Södra Latin. Två systrar, den ena spelar violin på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och den andra pluggar på Handels. Favoritstycke Schumanns och Dvoraks cellokonserter: »För att Dvoraks cellokonsert är fulländad och jättesnygg och Schumanns ligger så nära hjärtat.«
Kristina, såsom i en spegel.
OPUS 25