dokument
Violinisten Sharifa spelar efter punktskriftsnoter.
Osannolika apostlar På Al Nour Wal Amals institut finns en samling musiker med en styv uppgift: varenda ton måste memoreras. »Vi visar hela världen vad vi blinda kan göra och slår hål på människors fördomar om oss.« Det säger Shaimaa Yihya, 24 år och blind orkesterT e x t o c h f o t o B e n g t S i g v a r d ss o n
42 OPUS
musiker i den egyptiska orkestern Al Nour Wal Amal.
O
vanvåningen på en oansenlig byggnad i stadsdelen Heliopolis i Kairo pulserar av tonerna från Mozarts 40:e symfoni. En kammarorkester bestående av 36 kvinnor, i heltäckande muslimska dressar och med schalar kring huvudena, framför verket med sådan känsla och precision att håren reser sig i nacken. Inte en ton är fel, trots att ingen har notställ framför sig eller tittar på sina fingrar och instrument, än mindre på dirigenten Mahmoud Bayoyimi. Det ser nästan löjligt ut när han står och dirigerar framför en ensemble som inte ägnar honom en blick. – Under konserterna gör jag i princip ingenting. Jag slår bara in takterna till styckena, sedan lämnar jag orkestern, berättar Mahmoud Bayoyimi. Orkestern består av blinda eller gravt synskadade kvinnor och har nått världsvida berömmelse sedan den började turnera utomlands 1988. Den har framträtt på fem kontinenter i 17 olika länder, däribland i Sverige 1990. – Som orkester representerar vi Egypten utomlands vilket är en stor ära, men vi representerar också alla blinda, speciellt kvinnor. Vi visar hela världen vad vi blinda kan göra och slår hål på människors fördomar om oss, säger 24-åriga violinisten Shaimaa Yihya under en paus i repetitionerna. Ensemblen som är en del av den egyptiska blindorganisationen Al Nour Wal Amal (Ljus & Hopp), är i full gång med slutrepetitionerna inför några konserter i Aten. Därefter bär det av till Frankrike. Som vanligt förväntas orkestern spela för utsålda hus. – Jag tror att folk tilltalas av hela paketet. Dels av musiken, men även av att se hur en orkester med blinda kvinnor spelar och hur dirigenten dirigerar oss. Publikens respons är otrolig, framförallt utomlands där de uttrycker sin uppskattning med rungande applåder och tårar. En gång berättade en journalist i Aten att många i Europa tror att vi har övernaturliga krafter, men våra konserter är resultatet av hårt arbete från vår och dirigentens sida, säger Shaimaa. En bit bort sitter en annan violinist. Hon rör fokuserat sina fingrar över ett vitt pappersark samtidigt som hon sjunger i olika stämmor. Därefter spelar hon exakt samma stämmor på sin violin. Vid närmare granskning visar sig arket innehålla blindskriftsnoter. – Att läsa blindskriftsnoter är väldigt enkelt för oss efter årtal av studier på Al Nour Wal Amals klassiska musikinstitut, säger den 33åriga violinisten Mervat Shadjar. Organisationen har en skola för blinda flickor från årskurs ett till gymnasium. Det är från denna skola som de blivande orkestermedlemmarna plockas ut till musikinstitutet när de går i andra klass. – Då har vi lärt oss blindskrift vilket är ett måste för att lära sig blindskriftsnoter. Vi får gå genom olika tester för att se om vi har musikalisk talang, berättar Shaimaa. De tjejer som klarar testerna går sedan i vanlig skola på förmiddagarna och på musikinstitutet på eftermiddagarna. Andra året genomgår flickorna nya prov som avgör vilket som ska bli deras huvudinstrument. Lärarna kommer bland annat från Kairos konservatorium och Kairos symfoniorkester. Man lär ut musikteori, harmoni, solfege*,
»Det handlar om att hitta rätt teknik. Det är med blinda musiker som med seende – vissa klarar det, andra inte.«
Orkestern har alla de fyra klassiska musiksektionerna.
*solfege kallas på svenska solmisation och avser namngivning av toner i en tonskala med uttalbara stavelser (do, re, mi, osv). OPUS 43
dokument
»Vi måste träna mer och lära oss musikstyckena utantill, medan seende musiker kan spela direkt efter noter. Det är enda skillnaden.«
Dirigenten Mahmoud Bayoyimi dirigerar bokstavligen för blinda ögon.
Shaimaa Yihya (till vänster) och Mervat Shadjar (till höger) är violinister i orkestern.
44 OPUS
hörträning, blindskriftsnoter och allt annat som hör hemma på en klassisk musikutbildning. – Man får lära sig cirka åtta punktskriftsnoter utantill per dag, säger Shaimaa. Varenda ton, dess motstycke som punktskriftsnot och var den finns på instrumentet måste memoreras. – Vi kan inte använda punktskriftsnoter när vi har konserter, vi behöver ju våra händer för att spela. Alla konserter är inlärda utantill, berättar Shaimaa. Det tar minst sex år innan flickorna är professionella nog att platsa i orkestern. Shaimaa och Mervat har varit med sedan de var 15 respektive 16 år. Ensemblen, som består av stråk-, träblåsar-, mässingsoch slagverkssektioner, repeterar två gånger i veckan. Inför konserter oftare. Nya kompositioner tar en till två veckor att öva in. – Dirigenten förklarar musikstycket för oss, sedan studerar var och en punktskriftsnotorna tills vi kan dem utantill. Därefter repar varje sektion in stycket tillsammans. Slutligen träffas hela orkestern och dirigenten för att öva in och synkronisera stycket, berättar Shaimaa. Orkestern spelar framförallt verk av europeiska kompositörer, men även av arabiska. – Det är skillnad i både spelteknik och dynamik mellan arabisk och klassisk musik, men jag tycker om båda stilarna. Som musiker kan jag inte föredra den ena över den andra. Musik är en känsloladdad och viktig konstform som man måste älska alla delar av för att kunna återge dess sanna själ för lyssnarna, säger Shaimaa. – Jag föredrar klassisk musik. Min största förebild är Johann Strauss. Hans valser är underbara, det känns som om han sjunger med violinen, säger Mervat Shadjar. musikinstitutet grundades 1961. En av målsättningarna var att blinda flickor skulle få möjlighet att uttrycka sina känslor på ett kreativt sätt genom musiken. – När jag spelar känns det som om krig, ekonomiska kriser och andra problem i världen försvinner. Jag befinner mig i en värld full av känslor, kärlek och glädje där det inte finns några gränser för vad jag kan göra, säger Shaimaa. – Musiken hjälper mig att uttrycka alla sidor av min personlighet. Det känns som om jag kommunicerar med andra människor genom violinen, säger Mervat. Ett annat syfte med utbildningen är att göra flickorna självständiga och integrerade i samhället. – Turnéerna utomlands har gjort mig mer självständig och jag har lärt känna många nya människor och kulturer. Genom musiken har jag insett att ingenting är omöjligt – jag är professionell klassisk musiker, något som få seende är eller har talang att vara, säger Shaimaa. Hon får medhåll av Mervat. – Dessutom tjänar vi bra, vilket gör oss ekonomiskt oberoende av våra föräldrar, säger hon. kvinnorna anser inte att deras blindhet begränsar dem som musiker. – Vi måste träna mer och lära oss musikstyckena utantill, medan
seende musiker kan spela direkt efter noter. Det är enda skillnaden, säger Shaimaa. Denna skillnad ses dock som ett problem på Kairos konservatorium där en del kvinnor från Al Nour Wal Amal tidigare studerade vidare. Sedan cirka tio år tillbaka har inga blinda antagits. Konservatoriet har inte gett någon anledning, men den troligaste orsaken är ovan nämnda skillnad. – Min dröm är att bli violinist på Kairos opera, men eftersom jag inte kan spela direkt efter noter är det omöjligt, suckar Mervat. De flesta kvinnorna i orkestern arbetar emellertid helt eller delvis med musik. Mervat jobbar som handledare och lärarassistent på Kairos universitets musikinstitut på förmiddagarna och som musiklärare på Al Nour Wal Amal på eftermiddagarna. Shaimaa har ett sabbatsår från sina universitetsstudier i franska och engelska och jobbar som lärare på musikinstitutet. – Mina ambitioner är att avsluta mina studier och sedan hitta ett arbete, men samtidigt fortsätta i orkestern, säger Shaimaa. dirigenten, Mahmoud Bayoyimi, är violinprofessor på Kairos konservatorium och har undervisat på Al Nour Wal Amal i 30 år. Han kryper inte under stol med att det tar längre tid för blinda att öva in ett musikstycke, men i övrigt ser han inga begränsningar. Inte ens när det kommer till att spela mycket komplexa stämmor. – Vi har professorer för alla instrument. Det handlar om att hitta rätt teknik. Det är med blinda musiker som med seende – vissa klarar det, andra inte, säger han. Det gäller att ha tålamod när komplexa stämmor ska övas in. Mahmoud brukar spela stämman om och om igen på sin violin medan kvinnan som ska lära sig den sitter bredvid och känner på hans fingrar. – När hon sedan spelar sitter jag bredvid och hjälper henne att hitta rätt fingerteknik tills stämman sitter perfekt. Det är även viktigt att använda fantasin och ge liknelser när jag beskriver hur de ska spela. Och för att kunna ge liknelser måste jag leva mig in i hur blinda föreställer sig saker, säger Mahmoud. När musikinstitutet grundades var den utbredda uppfattningen att blinda har större musikalisk talang än seende. Mahmoud är skeptisk. – En del blinda är mycket bra musiker, andra mindre bra. Det som däremot är speciellt med blinda är deras otroliga förmåga att memorera. Jag skulle aldrig klara av att memorera musik på samma sätt som de gör, säger han. orkesterns första konsert var på Kairos Operahus 1972. Fram tills 1988 spelade den endast i Egypten. Initiativet till utlandsturnéerna togs av Al Nour Wal Amals vice ordförande Amal Fikry.
– 1987 hade orkestern en konsert på Al-Gomhorya-teatern i Kairo där bland annat presidentens fru fanns i publiken. Alla egyptiska medier var på plats och gav orkestern enorm uppmärksamhet. Responsen var mycket positiv vilket gav mig idén till att börja turnera utomlands där klassisk musik är större än här, säger Amal Fikry. Amal berättade om idén för en bekant på österrikiska ambassaden. Året därpå turnerade orkestern i Österrike. – Österrikisk radio spelade in konserterna. Vi fick mycket goda recensioner och nästa år blev vi inbjudna till Österrike igen. Nu har vi spelat i 17 olika länder, i flera av dem mer än en gång. Idag har vi ett namn så det är oftast konserthusen själva som kontaktar oss, säger Amal. Flera av Al Nour Wal Amals aktiviteter finansieras eller får ekonomiskt stöd av staten, dock inte musikinstitutet eller orkestern. – Orkestern sysslar med kultur och har inget med välgörenhet att göra. Den och musikinstitutet finansieras uteslutande av donationer och konsertarvoden, säger Amal. utomlands spelar orkestern mot resekostnader, kost och logi, medan man i Egypten tar samma gager som andra klassiska orkestrar. – Men tyvärr är klassisk musik inte speciellt stort i Egypten längre, säger Amal. Klassisk musik kom till Egypten med Frankrikes ockupation, 1798–1801, och blomstrade vidare under västorienterade egyptiska härskare under 1800-talet och 1900-talets första hälft. 1871 hörs till exempel Verdis opera Aida för första gången. Platsen för premiären är Khedivialoperan i Kairo, en händelse som markerar kulmen av ett enormt intresse för västerländsk musik i Egypten. 100 år senare brinner operan ner till grunden. Sedan mitten av 1900-talet har klassisk musik haft en alltmer undanskymd tillvaro det egyptiska kulturlivet. – Att musikinstitutet lär ut klassisk musik, och inte traditionell egyptisk, beror på att det är svårare att lära sig spela och förstå klassisk musik än traditionell egyptisk som är enkelt uppbyggd och lätt går att lära sig utan studier. Vår utbildning är på 10 år och ger en gymnasieexamen med möjlighet till högre studier, säger Amal. Men faktum kvarstår, den egyptiska kulturscenen skriker inte efter klassiska musiker och Kairos Konservatorium accepterar inte längre blinda studenter. – De klassiska instrumenten är desamma världen över och kan användas även i orientalisk musik, medan traditionella egyptiska instrument endast används i vår folkmusik. Alla som har studerat på musikinstitutet blir medlemmar i orkestern och får bra lön både när de repeterar och ger konserter. Många blir musiklärare. När det gäller Kairos konservatorium så jobbar vi på att de ska börja anta våra flickor igen, avslutar Amal.
»Publikens respons är otrolig, framförallt utomlands där de uttrycker sin uppskattning med rungande applåder och tårar.« OPUS 45