pi a nospeci a l
A N E DEN text
folke
freun
d
bild
corbi
s
P E D A M R
N E T S I N IA
W i t t gen s K a r l v a r t ein s v a r en a v s t å lm ag Donau b e g å v a d n a t . Ti l l s a m m m o n a r k i n s r i k a e , a lla ste fa ans m dynasti h a r A l e x e xc e n t r i s k a o c e d h u s t r un L e o milje r i W i e n , r o ch s t un a nder Wa ugh , h s t ä ndig t i lu poldine f o s t r a d un t s ek el s k i f t e s v t e d t a ls gr i p a n d e , o n s o n t i l l E v e l y e n p å v a r a n d r a m a k a r n a å t t a 19 0 0 . F a d e r n . genomg n å ende l ä Wa ugh , s k r i v i Om denn a ur s b a r n , f ler a h ög pr t t s v ä r d: T he H ous en under h å ll a n ungligen judis k d a e of Wit t g e n s t e i e k r ö n i k a , OPUS r o a n d67e n . A F a m OPUS i l y a t W 67 a r.
pi a nospeci a l : de n e na r m a de pi a n ist e n
F
amil j en W itt g enstein samlade inte b ara p å R I K E D O M A R . Kulturen, i synnerhet musiken spelade en stor roll. I det ståtliga »palatset« vid dåvarande Alleegasse fanns sju (!) flyglar. Här umgicks betydande tonsättare som Brahms, Mahler och Richard Strauss, pianisten Clara Schumann och violinisten Joseph Joachim. Tre söner tog livet sig, två kom att bli berömda: Ludwig som filosof i Cambridge, Paul som pianist och mecenat. Waugh har ägnat större delen av sin research åt Paul och detta av två goda skäl: dels på grund av dennes exceptionella medicinska handikapp som han bemästrade på ett beundransvärt sätt, dels på grund av den insats han kom att göra i musikhistorien genom sina många beställningar av pianokonserter av betydande tonsättare. Paul Wittgenstein föddes 1887 i Wien, hans lärare var den kände pianopedagogen Theodor Leschetizky. Debuten ägde rum 1913. Programmet var originellt, en smula utmanande och i alla händelser långt: fyra verk för piano och orkester (John Field, Mendelssohn, Josef Labor och Liszt). Kritiken var överlag positiv, till och med den fruktade skribenten Julius Korngold (far till tonsättaren Erich Wolfgang) hade vänliga ord att säga om den unge debutanten, som därigenom fick stöd för sitt yrkesval hos fadern, vilken hade tänkt sig en bankkarriär för sonen. Musik var något man sysslade med på sin fritid! Den 23 augusti 1914, några veckor efter första världskrigets utbrott, befinner sig Paul på spaningsuppdrag i Galicien. Han såras av en rysk kula, höger armbåge splittras, större delen av armen måste amputeras. Strax efter operationen hamnar Paul i rysk fångenskap och flyttas så småningom till Omsk i Sibirien. Det som avhöll honom från att sjunka ner i depression var två förebilder, dels hans blinde lärare, tonsättaren Josef Labor, dels den enarmade pianisten och kompositören greve Géza Zichy (1849–1924) som skrivit en självhjälpsbok för handikappade och amputerade. Dag efter dag satt Paul i Omsk framför en trälåda, ett fingerat tangentbord, där han tränade upp sina fingrar, samtidigt som han hörde musiken inom sig, ett sällsamt skådespel som väckte förundran och nyfikenhet hos medfångar och sjukhuspersonal. I april 1915 hade Paul fått så mycket förtroende för sitt simulerade pianospel, att han skrev till sin mor och bad henne framföra en förfrågan till Labor, om denne kunde tänka sig att skriva en pianokonsert för vänsterhand. Tekniska tips fick Paul av greve Zichy, men pedalbehandlingen och fingersättningen var hans egen uppfinning. Han placerade sig långt ut på högerkanten, så att han kunde nå de högsta tonerna utan att vrida på kroppen. Genom idog träning hade han utvecklat en formidabel styrka i sina fingrar, handleden och överarmen. Ibland använde han näven eller två fingrar på en tangent för att uppnå extra styrka. Paul testade Labors konsertstycke på familj och vänner i Wittgensteins palats i mars 1916. Samma år, i december, framfördes
68 OPUS
verket inför stor publik i Grosser Musikvereinssaal med Wiener Tonkünstler under ledning av Oskar Nedbal. Julius Korngold skrev i Neue Freie Presse, att »klangerna som hans vänstra hand åstadkom avslöjade inte pianistens saknad efter en förlorad högerhand utan uttryckte snarare hans triumf över att kunna bära förlusten så väl«. I mars 1917 debuterade Paul i Beethoven-Saal i Berlin: Succé! Paul visste att han inte kunde leva på Labors kompositioner. För att bygga upp en egen repertoar dammsög han antikvariat med klent resultat: till exempel två korta stycken av Skrjabin, ett arrangemang av Brahms för Clara Schumann, sex etyder av Saint-Saëns, Leopold Godowskys Chopin-arrangemang och ett stycke av Charles Alkan. De hjälpte honom visserligen att förbättra tekniken, men han insåg att han inte kunde bygga upp en repertoar på ett fåtal, redan utgivna verk. Mellan 1922 och 1923 vände sig Paul därför till tre välkända kompositörer och beställde av dem pianokonserter för vänsterhand mot en ansenlig summa dollar: Paul Hindemith, Erich Wolfgang Korngold och Franz Schmidt. Pauls favoritmusik var tidig romantik och sen klassik. Han avskydde så kallat modern musik och trots att han kände Arnold Schönberg och andra medlemmar av 2:a Wienskolan, övervägde han aldrig att beställa musik av dem. När Paul hade fått Hindemiths pianostämma, svarade han att han inte hade förstått det nya verket. Trots det betalade han arvodet och fick hela partituret och alla rättigheter. Men han avskydde musiken. Efter att ha övat flera timmar, ansåg han att verket var helt obegripligt och avlyste premiären i Weimar. Även med Korngold och Schmidt hade Paul sina dispyter. I bådas partitur tyckte han att kompositörerna hade »överinstrumenterat« sina verk och att pianot inte kunde hävda sig mot den starka
H an s å r y sk k ras a v en arm b å u la , h ö g er st ö rre g e splittras delen , a v armen m å ste amp u teras .
han nde ä v rar an g fin å land v Ib t eller f ör att n äv en tan ent rka . g på en e x tra st y uppn å orkesterklangen. Schmidt ville vara till lags och accepterade många av Pauls alternativ. Men Korngold blev förolämpad. Hans konsert var skriven för stor orkester. Paul klagade på att kontrasten mellan pianot och orkestern var så stark att solisten lät som en ynka syrsa. Premiären på Schmidts pianokonsert (som bygger på ett tema från Beethovens vårsonat) blev en stor succé. Kritikern på Neues Wiener Tagblatt berömde verket och tillade att pianisten åstadkom med en hand samma polyfoni som om han hade haft två händer. Med dessa framgångar i ryggen vågade Paul fråga Richard Strauss, kompositören på modet, om denne inte kunde skriva en pianokonsert för honom. Strauss accepterade anbudet för det sensationella arvodet på 25 000 dollar (mer än 2 miljoner kr). Han kallade verket Parergon (= tillägg) till Sinfonia Domestica. Båda verken hade gemensamt tematiskt material, varför ryktet spreds att Strauss hade fått ett jättegage för att skriva om ett gammalt stycke. Priset för dessa kompositionsuppdrag må ha varit högt, men Paul hade nått sitt mål: På fem år hade han blivit erkänd som seriös, framstående pianist på den internationella konsertmarknaden. Nyheten om dessa konserter spreds i världen och i slutet av 1920-talet hade han uppträtt med dirigenter som Erich Kleiber, Bruno Walter och Wilhelm Furtwängler i Berlin, med Fritz Busch i Dresden och med Pierre Monteux i Amsterdam. Publiken älskade honom, han behärskade scenen fullständigt. Paul må ha köpt sin väg till framgång, men med flit, skicklighet och konstnärskap hade han förtjänat den. I februari 1929 var Paul bokad för en konsert i Paris. Han tog då kontakt med Maurice Ravel och bad denne skriva en vänsterhandskonsert. I augusti återkom han för att träffa Prokofjev för första gången och för att höra hur långt Ravel hunnit med sin konsert. Paul var allt annat än imponerad och talade också om det för Ravel. Världspremiären ägde rum i Wien, i januari 1932, stor succé enligt
kritiken. Men när Ravel upptäckte att pianisten hade tagit takter från orkestern och lagt dem i pianostämman, ändrat harmonier, till och med strukit takter, blev han rasande och ansåg att verket lagts i ruiner. »Musiker ska inte behöva vara slavar«, sade Paul. »Musiker är slavar«, muttrade Ravel varje gång han hörde namnet Wittgenstein nämnas. Den 11 september 1931 sände Prokofjev partituret till Paul med kommentaren: »Jag hoppas att ni kommer att bli nöjd med konserten, från pianistisk synvinkel, speciellt i fråga om balans mellan solist och orkester. Döm inte för snabbt, om några passager är svåra att smälta, ni är en 1800-tals musiker, jag är en 1900-tals tonsättare.« Om man får tro Prokofjevs biografi, svarade Paul: »Tack för er konsert, men jag fattar inte en enda not och kommer aldrig att spela den.« (Den uruppfördes av pianisten Siegfried Rapp i Berlin 1956, tre och ett halvt år efter tonsättarens död.) Efter nazisternas inmarsch i Österrike i mars 1938 var familjen Wittgensteins liv hotade. Man hade visserligen för länge sedan konverterat till kristendomen, men räknades ändå enligt Nürnberglagarna som judar. Paul var övertygad om att han måste lämna landet. Den 1 december samma år avseglade han från Le Havre till New York. Där mötte han 1940 Benjamin Britten och beställde en pianokonsert av honom. Den kom att kallas Diversions. Pauls sista år fördystrades av att några av de verk han beställt »stals« från honom, dels genom att andra arrangerade dem som tvåhandsversioner, dels genom att vissa verk framfördes av konkurrenter trots att han fortfarande hade rättigheterna. År 1946 blev Paul och hans familj amerikanska medborgare. Drygt tio år senare började han dra sig tillbaka från konsertestraden. Han gav ut tre böcker om pianomusik för vänsterhand, hade många elever som undervisades gratis. Han kände också stolthet över ett hedersdoktorat från Philadelphia Musical Academy. När Paul stod på höjden av sin förmåga, åren 1928–1934, höll han världsklass. Hans anseende som musiker naggades dock i kanten av de många ingreppen han gjorde i tonsättarnas verk. Paul Wittgenstein dog den 3 mars 1961. New York Times hade en lång nekrolog, där höjdpunkterna i hans märkliga karriär lyftes fram. I Gramophone skrev Trevor Harvey att musikälskarna har anledning att minnas honom med tacksamhet för den musik som tack vare hans beställningar kom på pränt.
The House of Wittgenstein. A Family at War, utgiven på Bloomsbury 2009, 366 sidor, finns att köpa på cdon.com inbunden för 239 kr, pocket för 129 kr. För specialintresserade rekommenderas Theodore Edel, Piano music for one hand, Bloomington, Indiana University Press, 1994 (121 s.) Finns bland annat på bokia.se och på bokus.se.
OPUS 69