ida falk winl a nd
Solen börjar skina på allvar på Ida Falk Winland. Med en lysande debutskiva i bagaget och en Sverigeturné bakom sig väntar både popkonserter och heta operapremiärer. Hanna Höglund har träffat den svenska sopranen för ett samtal om både pop och barock, om lieder, hav och besatthet. av Hanna Höglund
22 OPUS
foto urban jörén
gryning vid havet
OPUS 23
ida falk winl a nd
i december stod Ida Falk Winland i minusgrader på en klippa i Stockholms skärgård. I underställ, boots och hellång klänning med bara axlar. Det var för fotograferingen till debutskivan med sånger av bland andra Aaron Copland och Gösta Nystroem och Ida Falk Winland visste precis hur hon ville ha det. Det är typiskt henne. Vi träffas dagen efter sista stoppet på den ryckiga Sverigeturnén, som vid sidan om skivinspelningen utgör den andra delen av vinsten som solistpristagare. Hon kan pusta ut efter tio städer på tolv dagar och lika många stopp på insnöade och infrusna tågstationer i vargavinterns Sverige 2010. Hastiga sminkningar i taxibilar på väg till aulor och föreningslokaler på små och inte så små orter dit få andra klassiska musiker kommer. – Om publiken tror att jag dricker champagne till frukost har de fel, säger hon. Men Ida Falk Winland lever också högt på publikreaktionerna som den i Västerås där två 16–17-åriga rockkillar som suttit på första raden kom och pratade med henne och pianisten Matti Hirvonen och sa att de aldrig sett eller hört något liknande förut, »jättehäftigt«. Något som är viktigt för en ung sopran som rätt rakt konstaterar att hennes publik snart är död. Samtidigt som hon är mycket tacksam för den publik hon har, brinner hon för att introducera klassisk musik för en yngre generation. Vissa kallar din cd för din Nystroem-skiva, andra säger Copland-skivan. Vad säger du? – Jag säger »min skiva«. Men det är kul att folk säger Nystroem, fastän det egentligen bara är fyra Nystroem-sånger på den. Resten är alltså musik av Copland, Twelve poems of Emily Dickinson, samt sånger av Richard Strauss – bland annat hans Ophelia-lieder. Stycken för sång och piano som hon hört på konserter, sparat programblad till eller researchat fram medan hon pluggade sång i London och tänkt att »det här vill jag göra någon dag«. – När det gäller Strauss-sångerna är de det bästa han skrivit för en röst som min. Jag gjorde dem första gången till Solistpriset. Copland- och Dickinson-sångerna har jag inte sjungit förut, men jag har läst dikterna tidigare och det är helt fantastiska, ärliga texter. Av Nystroem har jag inte valt några av hans hopsatta sångcykler, utan just sånger som har text av Ebba Lindqvist 24 OPUS
för att de betydde mest för mig. På skivan finns bland annat sången Det enda från Nystroems Sinfonia del Mare som var det första Ida Falk Winland sjöng med orkester. – Det är en av mina största upplevelser. Jag sjöng den med Göteborgs Symfoniorkester, ett jättemaffigt verk som är lite som Tjajkovskij eller Stravinskij och så mitt i, tre minuter helt naken sång. Copland-sångerna har titlar som The world feels dusty och I felt a funeral in my brain. Det låter häftigt. Och rätt ångestfyllt? – Det är ganska ångestfyllt! Och gör man bara en av sångerna tycker många att det är otroligt pretentiöst, men cykeln som helhet är tvärtom väldigt kontrastfylld. Ibland kan man tro att ett barn har skrivit texten, det är väldigt rakt, väldigt rättframt berättat. Och Dickinson satt ju instängd som i en bubbla på sitt rum och skrev, nästan hela livet. Ida Falk Winland beskriver Coplands musik som bildlig; att lyssnaren kan höra begravningen och hur man marscherar in med kistan. Hon ser också klara samband mellan Dickinsondikterna, Ofelia hos Strauss och Lindqvists texter. – Ja, det är lite galet. Dickinson på sitt rum, Ofelia som blir galen. Med Ebba Lindqvist vet jag inte om det var på samma sätt, men hon har det att hon fastnade för havet i sina dikter. Alla kvinnorna har det gemensamt att de är inne på ett visst spår, och det tyckte jag var intressant. Finns det något av dig själv i det här också? – Ja, allt! Väldigt mycket i Ofelia – det här är de sista sångerna hon sjunger innan hon dränker sig och hon är otroligt närvarande i det hon sjunger om – men plötsligt kan hon i sången byta fokus, precis som ett barn. En tanke leder rakt in i en annan och det som för en utomstående kan verka ryckigt eller osammanhängande är självklart för personen som är mitt uppe i tankarna. Som att skriva en text utan punkter. Sådan är jag också. Kanske är det därför Ida Falk Winland är så svår att placera i ett sångfack. Denna vinter gör hon romanser, en turné som kommer att fortsätta ut i Europa 2010 och 2011 med anledning av att hon blivit utnämnd till Rising Star av Stockholms Konserthus. Till sommaren gör hon en mindre roll i Humperdincks Hans och Greta på Glyndebourne utanför London, till hösten HänOPUS 25
ida falk winl a nd
Ålder 27 Bor Just nu i Stockholm, men rör mig mellan Stockholm och London. Utbildad Royal College of Music i London, Benjamin Britten Opera School och National Opera Studio. Starkaste operaupplevelse »Jag såg Hoffmans äventyr på Metropolitan i New York när jag var 14 och sedan var det kört. Om fler unga kunde få en sådan ingång till opera skulle vi inte ha något problem med ny publik. Som sångare var mitt starkaste ögonblick att få göra Cleopatra på Göteborgsoperan« Drömroll »Alldeles för många. Idag, Sophie i Rosenkavaljeren. Igår, Anne Truelove i Rucklarens väg.« Om kritiken av sin klädstil på scen »Det finns en väldigt konservativ och ganska förlegad syn på hur man bör se ut inom operavärlden. Helst ska det väl vara svart, hellångt och heltäckande och sådan är inte jag. Jag älskar färger i alla nyanser, mönster och kombinationer. Men jag har fått kritik på olika bloggar för hur jag klär mig och där skriver man gärna om allt annat än hur jag sjunger. Om jag någon gång haft bar rygg på scenen är det till exempel inte så populärt. Men jag är inte 85 och klär mig inte så heller och jag hoppas nå ut till en publik som är yngre än 85. I England är det ännu noggrannare med kläder än i Sverige och på skolan fanns en hel radda med regler att följa. Jag klär mig lite annorlunda här för att det går.«
26 OPUS
deloperan Xerxes på Kungliga operan. Och i vår – turné med brittiska popartisten Mika, känd för sin falsettsång, som Ida Falk Winland lärde känna när de pluggade tillsammans i London. – Jag gör musik för musikens egen skull och gör inte så stora skillnader mellan olika sorters musik. Dessutom behöver jag ombyte, jag uppskattar inte det jag gör om jag måste göra samma sak hela tiden. Däremot är jag mycket medveten om de olika regler som gäller för de olika musikstilarna. Det finns ju tretusen regler när det gäller barocksång: sparsamt med övertoner och vibrato och så vidare. Och jag tycker att barock är jättekul! De långa linjerna och snabba löpningarna övar upp elasticiteten i rösten, och det finns ingen enorm orkester att överrösta, så man kan ändå vara intim i sin sång. Men jag vill få göra som jag vill och inte låta mitt musicerande styras av regelböcker. Jag vet vad som gäller och sedan kan jag göra det på mitt sätt. Romanser och lieder å sin sida kräver ett tätt samspel mellan sångare och pianist. Hur har det funkat att jobba med Matti Hirvonen? – Jättebra. Matti har spelat med mig sedan solistpriset och han har också undervisat på Royal College of Music där jag har studerat. Jag trivs, han trivs. Han skulle inte våga säga något annat! (skratt) – En fördel med att vara två är också att man verkligen jobbar tillsammans, att man inte är ensam om att dra ett lass rent musikaliskt. Det är inte som att sjunga med en orkester där man gör sin grej och så är det klart. Vi testar varandras förslag utan att någon tar över den andras roll. Jag har ofta en klar bild i huvudet av hur något ska låta och kännas och kan be honom ta bort pedalen på vissa ställen eller prova en annan dynamik eller tempo. Och det är mycket Mattis förtjänst om man tycker att jag sjunger tydligt på skivan. Textning är viktigt för honom och han har kommit med mycket tips och förslag om det. Även Matilda Paulsson valde svenska romanser till sin debutskiva i höstas, men varför de båda gjort det och om det är en trend kan inte Ida Falk Winland svara på. – Jag kan bara tala för mig själv. Mitt val av Nystroem är för det totalt svenska musikspråket, de vemodiga, komplexa klangfärgerna och enkla melodierna som låter så svenska. Det känns helt enkelt som hemma.
OPUS 27