intervju
Hardin beh책ller grepp 50 OPUS
Då Salonen, nu Harding. Radiosymfonikerna har gjort det förut: plockat en dirigenttalang i precis rätt tid. Trots toppuppdrag runt om i världen, har de tre åren som chef för Radiosymfonikena fått en central plats i hans hjärta. Peter Johnson har träffat den engelske dirigenten.
ng pet av peter johnson
foto micke grönberg / SR
han är ganska liten och späd och ser yngre ut än sina trettiofem år, men är redan en veteran på världens musikscener. En snabb titt på hans konsert- och operaengagemang det kommande året gör att man blir yr i huvudet. När jag träffar Daniel Harding är han mitt uppe i ett intensivt repetitionsarbete med Radiosymfonikerna. Vi kommer omgående in på frågor om svensk musik, situationen för dagens unga svenska dirigenter och inte minst – svenska orkestrar. Finns det något nationellt karaktärsdrag hos just svenska orkestrar? – En av de mest intressanta upplevelserna för en dirigent är att få arbeta med orkestrar från många olika länder. Vi vet alla att nationella stereotyper är klichéer, men vi kan ändå inte komma ifrån det faktum att orkestrar arbetar på väldigt olika sätt, som oftast passar in i dessa nationella stereotyper. I Sverige befinner man sig någonstans mittemellan Storbritannien och Centraleuropa. Brittiska orkestrar arbetar ofta under enormt tryck; de har lite tid att repetera och mycket kort tid mellan repetitionerna. I Stockholm får vi alltid den tid vi behöver – om man inte får den fastnar inget på djupet. Brittiska och svenska musiker har dock det gemensamt att de kommer från länder där inte finns en mäktig inhemsk musikkultur på samma sätt som i Frankrike, Tyskland eller Italien. När man kommer från ett land utan en stark egen musikstil blir allt lite främmande, men kanske blir det också lite lättare att röra sig mellan de olika stilarna. Den flexibiliteten är en stor fördel. Svenskar är kända för att ogilla konfrontationer. Kan det vara ett problem? – Dirigenten har ingen fysisk kontakt med sitt instrument, så motstånd är viktigt för en dirigent. Karajan sa en gång: Att dirigera ett verk är lite som att börja med en stenkloss och genom att angripa och bryta ner stenen blottar man skulpturen som finns där inne. För mig finns det ingen möjlighet att skapa något eller utvecklas utan motstånd. Och konfrontation – det beror på hur man definierar det… I det stora hela handlar musik om extrema känslor. Om man har en kultur som bygger på icke-konfrontation, noll motstånd och total jämlikhet, fungerar det fram till en punkt då ingen längre tror på det man gör. I motsats till våra grannländer har Sverige inte haft någon riktigt stor tonsättare som fungerat som en nationell symbol på samma sätt som Sibelius har gjort i Finland, Grieg i Norge och Nielsen i Danmark. Hur är ditt förhållande till svensk musik? Finns det någon svensk tonsättare som särskilt intresserar dig? – Jag har inte gjort så hemskt mycket svensk musik än. Allra första gången jag dirigerade Radiosymfonikerna spelade vi Allan Pettersson och vi kommer att spela mer av hans musik i år. Det är en mycket speciell och intressant musikalisk värld. Vi har också arbetat med några samtida svenska tonsättare och öppnade säsongen med ett verk av Anders Hillborg. Han har en mångårig och stark relation till orkestern och är en fascinerande människa och underbar tonsättare. Jag får väldigt många partitur från svenska tonsättare som visar på stor potential och skicklighet, men jag måste säga att jag letar efter en tonsättare vars röst verkligen talar till mig. Finns det något i Radiosymfonikernas spel som du vill förbättra eller ändra? – Det finns många saker. Några av dem tänker jag inte gå in på eftersom de är privata, men i huvudsak gäller det blåssektionen. Med stråkarna är det till nittiofem procent gruppen som gäller, men med blåsarna är det OPUS 51
ANNONS
OPUS 45
intervju
DANIEL HARDING Född 1975 i Oxford. Utbildning Chetham School of Music, Manchester. Spelade trumpet i National Youth Orchestra vid 13 års ålder. Bildade året därpå en egen ensemble och skickade en inspelning av Schönbergs Pierrot lunaire till Simon Rattle. Blev assistent till denne vid 16. Fortsatte därefter till Berlinfilharmonikerna och Claudio Abbado. Uppdrag Chefdirigent för Trondheim Symfoniorkester 1997–2000, Deutsche Kammarphilharmonie 1997–2003, Mahler Chamber Orchestra 2003–, Sveriges Radios Symfoniorkester 2007– Favoritlag Manchester United Gillar Snabba bilar och snabba flygplan Ogillade Engelsk musik under tonåren Familj Gift med Béatrice Muthelet, violaspelare i Mahler Chamber Orchestra. De har två barn, Adele and George.
femtio procent gruppen och femtio procent individuellt. Enskilda svagheter blir betydligt mera uppenbara bland blåsarna. Så är det i varje orkester i hela världen. Vi har fått några fantastiska nya spelare och vi har några platser som är lediga, så vi hoppas på att rätt personer fyller dessa luckor! En underbar egenskap hos denna orkester är att de älskar när man poängterar svagheter och de älskar utmaningen att fixa till dem. Hur mycket har det betytt för dig att ha tillgång till Radiokören? – Att ha Radiokören är verkligen en lyx. Den har varit en av världens bästa körer under mycket lång tid och håller på att bli ännu bättre under Peter Dijkstras ledning. Bland det bästa vi har gjort har varit med just Radiokören, till exempel Schumanns Faustscener och Haydns Skapelsen. Sverige har länge haft problem med att få fram egna dirigenter. I jämförelse med Finland ligger vi risigt till. Till och med de små baltiska länderna Estland och Lettland har lyckats betydligt bättre än vi. Hur kommer det sig, tror du, att Sverige inte har producerat en enda dirigent med internationellt rykte sedan Herbert Blomquist? – Återigen är det en fråga om att inte vara rädd för excellens. Om man har bestämt sig för att utbilda dirigenter måste man ta vara på det fåtal som verkligen kan och sedan göra väldigt mycket för att hjälpa dem. Man kan inte samla alla som är vagt intresserade och behandla alla likadant. Så får det inte gå till. Man måste vara hänsynslös när det gäller gallring av kandidaterna och man måste investera ordentligt. Men ändå, om man ser på Finland eller även lilla Estland har de en hel uppsjö dirigenter med internationella karriärer… – Ja, de har helt enkelt en annan kultur. Jorma Panula är ett fenomen som på egen hand har skapat en hel generation. Man kan identifiera hans elever på mils avstånd! Problemet har också att göra med den typ av person man måste vara för att kunna bli dirigent. Kanske är svenskarna alltför civiliserade? Det måste finnas en mörk sida också för att det ska fungera. Men ni engelsmän då, är inte ni civiliserade? – Nej! Vi är skitstövlar! Jag ser många studenter och jag kan tala om för dig på två minuter vilka som kommer att bli dirigenter. Så är det bara. Det räcker inte med att kunna förstå partituret eller ens att kunna höra allt som är fel och veta hur man kan rätta till det – då kan man bli en bra inspelningstekniker... Att dirigera är en helt annan sak. Det kommer hela tiden en enorm mängd information mot dig och du måste ta in allt och reda ut situationen. Det tar lång tid att lära sig, och den sortens person som klarar av det är inte nödvändigtvis den bästa musikern. Faktum är att han eller hon sällan är det. Hur trivs du i Stockholm? – Arbetsmiljön här i Sverige är helt underbar. De senaste tre och ett halvt åren har vi jobbat hårt med att skapa insikt och förståelse för att det är helt ok att vara ambitiös. Det är viktigt att vi är på helspänn, det finns alltid en risk i att bli alltför bekväm. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har varit så lycklig som här i Stockholm!
OPUS 53