opus debatt
staten kan visst driva skivbol ag I mer än 30 år har Rikskonserters skivbolag Caprice med statligt stöd gett ut angelägen konstmusik, jazz och folkmusik och spridit svensk kvalitetsmusik över världen. Men i vintras kom den statliga offentliga utredningen »I samspel med musiklivet – en ny nationell plattform« och Caprices öde är nu ovisst. Erik Nilsson, producent och ägare till det oberoende skivbolaget dB Productions, är på pappret en konkurrent, men anser att Caprices fortlevnad ändå är viktig för andra bolag inom samma genrer.
60 OPUS
ett argument från allianspolitikerna för en nedläggning av Caprice är att staten inte har i uppgift att driva skivbolag. Det är dock viktigt att notera att i USA köpte US National Museum – Smithsonian Institute – skivbolaget Folkways Records 1987. Man förstod värdet av de kulturskatter som fanns på bolaget: alltifrån gregoriansk sång och Charles Ives till Duke Ellington, Ella Fitzgerald och Woody Guthrie. Det utan vinstsyfte nybildade, statliga skivbolaget Smithsonian Folkways tog på sig ansvaret för att skivkatalogens alla 2 168 albumtitlar skulle finnas tillgängliga på marknaden »för all framtid«, oavsett om ett album säljer i 8 000 exemplar om året eller ett exemplar vart femte år. Sedan 1987 har dessutom ytterligare drygt 300 nya titlar släppts. Det förefaller inte finnas vare sig några konstitutionella eller ideologiska hinder för att även Caprice aktivt kan drivas vidare med statligt stöd. En långsiktig plan för att utveckla Caprice till en fjäder i hatten för svensk kulturpolitik borde gå att ta fram. Man kan tycka att Caprice förestående upphörande borde glädja små, oberoende konkurrenter. Tyvärr tänker man dock väldigt kortsiktigt om man gnuggar händerna åt fler förfrågningar och bättre förhandlingsläge gentemot skivartister. I ett större perspektiv har nämligen Caprice varit, och är, viktigt som lokomotiv och förebild inom konstmusik, jazz och folkmusik. Det intresse som trots allt under många år byggts
Fonogram Media som ljud kan spelas in på, lagras och avlyssnas, t ex cd-skiva.
upp för dessa genrer via Caprice/Rikskonserter, såväl nationellt som internationellt, har spillt över på andra, mindre bolag. Artister som Karin Dornbusch, Pärlor för svin, The Real Group och Nils Landgren har börjat sina karriärer i Caprices plantskola och sedan kunnat gå vidare på annat håll. Det var också Caprice som tillsammans med Svensk Musik drog igång den svenska representationen på MIDEM i Cannes, världens största musikmässa. Inget talar för att Caprice spelat ut sin roll inom svenskt musikliv, framförallt inte med tanke på de allt tuffare villkoren i musikbranschen. I den statliga utredningen värderas det nettoanslag som har utgått till Caprice och som kan frigöras när nyproduktionen upphör, till 1,5 miljoner kronor. Dessa medel ska »förstärka ett reformerat inspelnings- och distributionsstöd på fonogramområdet«. Kulturrådet lade nyligen också fram sin »Översyn av fonogramstödet«. Här tas bland annat kravet på den sökandes behov av stöd bort, vilket ökar risken att stora, kommersiella skivbolag gagnas på bekostnad av små, oberoende bolag med uteslutande smal utgivning. Men mest anmärkningsvärt är att inga utfästelser görs om att de 1,5 miljoner som frigörs från Caprice per automatik kommer att öronmärkas för samma repertoar, det vill säga konstmusik, jazz och folkmusik. Detta är oroväckande, eftersom Kulturrådet på senare år verkar ha börjat anslå allt större andel av fonogramstödet till exempelvis pop och rock, som hör till de mest ekonomiskt bärkraftiga genrerna. Kulmen nåddes våren 2009, då en producent fick bidrag för en skiva med det då melodifestivalaktuella countrybandet Calaisa, som redan fyra år tidigare debuterat med ett guldsäljande album på det amerikanska skivbolaget Universal. Förutom förslaget att Caprice ska uppgå i Statens Musiksamlingar presenterar den inledningsvis nämnda utredningen också alternativet att sälja Caprice, eftersom det »bör kunna representera ett visst värde för en aktör«. Utredningen reserverar sig dock: »Med stor sannolikhet finns det ekonomiskt starka bolag som skulle kunna tänka sig att förvärva katalogen för att sedan plocka ut ett antal ’guldkorn’…«. Risken är alltså uppenbar att en köpare väljer ut ett fåtal titlar med potential att sälja i stora upplagor, och struntar i resten av skivorna. Samtidigt kan royalties i ytterligare minst 50 år inkasseras när musiken spelas i etern. Man ska komma ihåg att de kulturskatter som finns på Caprice är ovärderliga. Det pris som en privat aktör har möjlighet att betala kan inte komma i närheten av de medel som ackumulerats genom åren via skattebetalarna. Att i princip skänka bort detta till marknaden framstår som oansvarigt. Förhoppningsvis tänker sittande politiker om. Annars står hoppet till en ny regering efter höstens val som förhoppningsvis har en annan kulturpolitisk syn. Det har ju hänt förr att beslut har rivits upp.
Erik Nilsson Oberoende musikproducent dB Production
OPUS 61