en ny gener ation dir igenter
Att charma en orkester Att tävla i musik är svårt. Frågan är om inte det svåraste är att tävla i dirigering. OPUS Johannes Nebel har åkt till den charmiga staden Bamberg i Bayern. Här arrangeras sedan 2004 vart tredje år den mest prestigeladdade dirigeringstävlingen i världen — den som bär kompositören tillika dirigenten Gustav Mahlers namn. av johannes nebel
28 OPUS
foto ? ?
onsdag 3 mars
Semifinal 1 jag anländer till Bamberg på eftermiddagen, mitt under den förste semifinaldeltagarens febrila försök att tälja ut något unikt ur menuetten i Haydns 104:e symfoni. Tricket är att fokusera på något som den prominenta juryn kan tolka som äkta förståelse för den dansanta musiken. Det går sådär. Snart har tysken Cornelius Heine haft sina sextio minuter på podiet. Den lite spattige hemmafavoriten känns mer som en disträ akademiker än en dirigent och får inte mycket vettigt sagt, ännu mindre gjort. Efter honom följer bulgaren Yordan Kamdzhalov. Han påminner inte så lite om en ung Celibidache till både gestik och utseende, men där upphör likheterna. Det handlar nämligen om en högst begränsad mängd inövade poser som upprepas om och om igen. Jag projicerar genast mina egna känslor till hur jag tror att juryn uppfattar det här spektaklet. Och det visar sig lite senare att jag faktiskt får rätt, åtminstone vad beträffar orkesterns hedersdirigent tillika juryns äldste, Herbert Blomstedts åsikt, när vi träffas efter första semifinalens slut. »Som en levande semafor«, blir omdömet om den energiske bulgaren. Juryn, ja. I den ingår, förutom Blomstedt, bland andra bambergsymfonikernas ordinarie chefdirigent Jonathan Nott, vd:n för Staatskapelle Dresden, Jan Nast och så Marina Mahler. Dotterdotter till myten själv; mycket engagerad och involverad i de föregående två upplagorna av tävlingen, men denna gång frånvarande på grund av en besvärande rygg. Även tävlingsfältet har stukats rejält. På ett sladdrigt extratryckt blad blir vi informerade om att två av de sex finalplatserna inte kommer att fyllas. Man anser inte att fler än fyra håller måttet. Det väcker tankar från förra tävlingen, 2007, då juryn inte ville ge förstapriset till någon. Det blev dock den utmärkta sydkoreanska dirigenten ShiYeun Sung som fick den odiskutabla äran att dirigera slutkonserten. Sung, som stude-
rat i Stockholm och numera dirigerar regelbundet i Sverige, höll redan då enormt hög klass – i mina ögon fullt tillräckligt för att kamma hem förstapriset. Men semifinalfältet består denna gång, utöver de två som gjort sina insatser, av ytterligare två unga män från Lettland respektive Uzbekistan. De får vänta tills imorgon. På onsdagskvällen äter pressen middag med medlemmar ur juryn och orkesteradministrationen. Jag hamnar mittemot en ständigt leende kontrabasist i 35-årsåldern, Luuk Godwaldt. Han är orkestermusikernas representant i juryn och säger att han vill ha min Beethoven/Metallica t-shirt. Vi kommer in på tävlingen och om hur musikerna bedömer dirigenterna. – Man vet direkt om det kommer att funka bra, säger han utan att blinka. När personen har det pekar alla musikers näsor rakt fram, det är hur tydligt som helst. Och omvänt, när personen där framme saknar karisman är utgångsläget ett helt annat. Det tar oss sällan mer än en takt att känna in oss; blir det här bra eller dåligt? Luuk Godwaldt sträcker ut sina armar, för samman dem, och suger illustrativt in luft i munnen. – När det är rätt fokuseras allt ljud, all koncentration… och så, pang! Så klingar orkestern helt fantastiskt. Det är den känslan jag lever för.
»Eeeeeh, asså… jag menar…mmm, kanske man kunde få be om att ni spelar lite mer åt det violetta hållet?«
torsdag 4 mars
Semifinal 2 uzbeken Aziz Shokhakimov ger prov på något helt annat. Hans musikaliska visioner kommer till tals i en yvig, ömsom flytande, ömsom ryckig gestik och påminner ibland om en robot som kan breakdance. Jag kan inte låta bli att le, men han lyckas skapa musik som klingar enormt laddat och impulsivt. För mycket, kan tyckas. Men den svarthårige, smått bastante killen är inte mer än 22 år och vill visa sig på styva linan, helst i varje takt. Vi bevittnar en stor talang, men frågan är vad som står i fokus: musiken eller dirigenten? Under en tävling som bär Gustav Mahlers namn ligger tyngdpunkten naturligtvis på dirigerande av kompositörens egen musik. Men den nya musiken sporrade Mahler själv, både som kompositör och som dirigent. Arrangörerna har tagit fasta på detta genom att beställa musik till tävlingarna och i år har kompositörerna Matthias Pintscher och Jörg Widmann fått uppgiften att representera vår tid. Men tyngdpunkten ligger som sagt på Mahler, i år är det den klassiska och förhållandevis beskedliga fjärde symfonin som utmanar deltagarna. Det är mycket som står på spel. Inte bara prissumman på 20 000 euro och äran att få leda en fullblodig symfoniorkester på finalkonserten. Nej, det är betydligt häftigare saker som går igenom kandidaternas hårt prövade huvuden tiden före och under tävlingen: Dudamel. Det var nämligen här det hände. Det var i den lilla tyska staden Bamberg som den venezuelanske dirigenten slog igenom. Efter vinsten tog karriären fart på ett sätt som världen väl knappt skådat sedan Bernstein eller Karajan. Erbjudanden från alla världens orkestrar forsade in. Idag, sex år senare är han chefdirigent för tre orkestrar och har som en av mycket få dirigenter exklusivitetskontrakt med Deutsche Grammophon, han dirigerar alla världens stora orkestrar och är sponsrad av Rolex. «Ska jag bli den näste?« Klart att tanken svindlar. OPUS 29
en ny gener ation dir igenter
Den fjärde och sista kandidaten, Ainars Rubikis, gör entré. Han får sällskap av sopranen Christina Landshammer, som har den tuffa uppgiften att sjunga sista satsen i Mahlers fyra, om och om igen. – Det går bra. Då var det värre i förra vändan, innan semin, när jag sjöng Ich bin der Welt abhanden gekommen. En sådan sång kan jag egentligen bara sjunga en gång, sedan är jag slut emotionellt, säger hon. Den svartklädde, gänglige letten är märkbart nervös. Hans slagteknik är den av-
gerar den lettiska radiokören har något som uzbeken helt tycks sakna: ödmjukhet och en tydlig empati för musikerna. Dessutom andas han med musikerna. Shohakimov, som uppenbarligen har en enorm teknisk förmåga och förståelse för musik, domderar och är tidvis ohövlig och fyrkantig, något som inte faller i god jord hos sopranen. Inte heller orkestern ser helt lycklig ut, men svarar mot kraven på ett ytterst professionellt sätt: de spelar tightare under uzbeken. Efter en trevlig, men långt ifrån perfekt
Oavsett vem som står på pulten, agerar orkestern på minsta vink från tävlingsdirigenterna. Här syns tredjepristagaren Yordan Kamdzhalov.
gjort snyggaste av de fyra, men när han slår av orkestern för att prata med dem blir det snårigare. En av de mest grundläggande reglerna, som många erfarna dirigenter vittnar om, är att inte prata när det inte behövs. »Don’t fix what’s not broken«, helt enkelt. Många värdefulla sekunder går åt när Rubikis på knagglig engelska söker efter ord som kan beskriva känslor han menar att orkestern bör känna, en process som tar tid. När orkestern väl spelar igen är det oklart vad som sagts och efterfrågats och skillnaden är inte märkbar för mig. Tävlingskollegan från Uzbekistan, som behärskar varken tyska eller engelska, får orkestern att förändras i den riktning som han tycks avse. Men Ainars Rubikis, som sjunger i och även diri30 OPUS
Aziz Shokhakimov från Uzbekistan vet vad han vill ha från orkestern. Tjugotvå år gammal och en stor auktoritet.
Haydn tackar letten för sig och får varma applåder. Att charma en orkester handlar inte bara om teknik, utan också om utstrålning. Det har Ainars Rubikis.
torsdag kväll
Final bulgaren och tysken är ute ur leken. Det blir den kraftfulle 22-årige ynglingen från Uzbekistan med stor, korpsvart kalufs som tar den ena finalplatsen. Den andra platsen kniper den timide, och i kanterna lite vagare lettiske dirigenten. I finalen repeteras och spelas de nyskrivna verken. Sedan följer repetitioner av den andra satsen samt en genomspelning av hela tredje satsen ur Mahlers 4:e symfoni. Tanken är att finalisterna vid tävlingens slut ska ha hunnit dirigera hela symfonin, för att vinnaren ska ha förutsättningar för att göra en bra konsert av hela mahlerfyran som avslutning. Aziz Shokhakimov har fått Jörg Widmanns beställningsverk Con brio på sin lott, ett verk som innehåller byggstenar på Mahlers traditioner. Här ryms fanfarer och kaos, samt citat ur äldre repertoar – alltsammans uppblandat på ett sätt som ger stycket en oväntat effektiv och helt egen ka-
ANNONS
OPUS 45
en ny gener ation dir igenter
Ainars Rubikis har en bakgrund som körsångare och sjunger i, och dirigerar den lettiska radiokören. Här i aktion under finalpasset.
32 OPUS
raktär. Uzbeken har fullständig kontroll och imponerar på ett sätt som får mig att tvivla på att hans lettiske kollega har en rimlig chans att kunna överglänsa honom. Efter de båda Mahlersatserna har Shokhakimov både publiken och orkestermusikerna i sin hand. Hans stil är långt mer expressiv och ger bättre resultat än vad de andra deltagarna lyckats förmedla. Framför allt imponerar hans hanterande av rubato på ett sätt som känns naturligt och medfött. Men framförandet är till bristningsgränsen fyllt med just rubato och romantiska utsvävningar. För mycket? »Om du vill ha publikens uppmärksamhet ska du inte öka tempot utan dra ner det.« Ett av Mahlers många citat om dirigering som Aziz Shokhakimov uppenbarligen tagit till sig: hans sista insats i tävlingen är en nästintill löjeväckande långsam version av adagiosatsen. Men den funkar i den fyllda konsertsalen och efter framförandet applåderas Shokhakimov in. Två gånger. På avstånd liknar han en yngre och lite knubbigare version av Lang Lang, tänker jag där jag sitter på sista raden i den gulmålade, luftiga och välljudande Keilberthsalen i Bambergs konserthus. Har den lettiske motståndaren Ainars Rubikis ens en chans? Han har dragit det kortaste strået och måste dechiffrera Matthias Pintschers stycke towards Osiris. Publiken börjar fnissa när den smale lettiske dirigenten äntrar scenen: partituret är skrattretande stort. Till skillnad från Widmanns stycke klarar towards Osiris inte av att fånga varken publikens eller pressens intresse. Tänk hundra olika rytminstrument och spottande sordinerat brass, lite maracas och skräckfilmsstråkglissando. Utan melodier, men polyrytmiskt så att det räcker och blir över. Så låter towards Osiris i mina trötta öron. Men Rubikis håller i trådarna och låter sig definitivt inte bli uppäten av det komplexa partituret, stort som en mindre björnfäll. Vi är många som oroligt ser hur det hotar att välta notstället över ända och skapa ännu mer tumult. För publiken är det svårt, eller rent av omöjligt att dra någon slutsats av vad Rubikis tillför det nyskrivna stycket. Men han fixar det, och han agerar säkert.
Det som nyss kändes som en promenadseger för Aziz kan mycket väl vara en öppen historia. Allt kommer alltså avgöras av hur Ainars Rubikis hanterar Mahlersatserna. Slagtekniskt skiljer sig finalisterna sig åt; Rubikis slår nästintill vartenda slag och får därmed ett skolboksmässigt uttryck i sin gestik. När han ber orkestern att se Mahlers scherzosats (som är långt ifrån ett skämt) som något småskojigt – »Tänk lite Fiddler on the Roof« försöker Rubikis – blir han än en gång ofrivilligt något av en ängslig skolpojke. De svårbegripliga, men välmenande anvisningarna frestar på: det känns tyvärr som att Rubikis både tänker och pratar lite för mycket. Men hans dirigering visar prov på stor musikalisk förståelse och hans attityd utstrålar stort intresse för samförstånd. 2010 års upplaga av Mahlertävlingen närmar sig sitt slut. Rubikis står för tävlingens sista insats. Fyrans adagiosats skall dirigeras utan avbrott, drygt 20 minuter – utan snack om känslor. Ska Rubikis ta chansen? När musiken får tala och Rubikis får agera mer och prata mindre fungerar det äntligen. Han har tveklöst gjort en fantastisk avslutning på sitt finalpass. Publiken gillar den lettiske dirigenten och han ropas in. En gång.
Juryn överlägger Deltagarna har gjort vad de kunnat, nu väntar alla med spänning på resultatet. Publiken örlar sorlandes omkring i salen och foajén i väntan på juryns besked. När jag var här 2007 tog processen mer än två timmar och det slutade som sagt med att ingen vinnare utsågs. Kanske hade juryn bländats av vad man skapat genom den första vinsten? Den gången ansågs ingen av finalisterna kunna matcha Gustavo Dudamels insats, som spökade sedan den första upplagan av tävlingen. Så kommer det inte att bli denna gång: mina slantar ligger på den unge uzbeken, som med sin varierade och plastiska gestik faktiskt överträffar Dudamels ganska stela, Abbado-inspirerade dirigeringsstil. Där venezuelanen vann på sin enorma utstrålning och positiva energi, vinner Shokhakimov på sin auktoritet. Men nu tävlar han inte
mot Dudamels spöke, utan mot Rubikis. Föredrar juryn den känslige och överkommunikative, men begåvade letten? Eller väljer man den auktoritäre 22-åringen från Uzbekistan? Trots sin enorma musikalitet kan han lika gärna ses som en överspelande yngling som behöver komma ner på jorden för att mogna ytterligare. Jag tvekar själv, men lutar åt att orkestern gillar letten bäst. Under tiden som vi väntar på juryn funderar jag på hur vettiga dessa tävlingar verkligen är. Det finns de som menar att det är meningslöst med dirigenttävlingar och skyr dem som elden. Andra ser dem som en språngbräda, en liten men lockande möjlighet att kickstarta karriären. Oavsett vilket läger man tillhör kan ingen förneka betydelsen för en aspirerande dirigent att koncentrerat få arbeta med en orkester av högsta klass och repetera fullskaliga Mahlerverk. I Bamberg hoppades man att den nya dirigeringstävlingen skulle skapa en plats i solen för både staden och dess utmärkta, men internationellt sett alltför okända orkester. Jackpoten i sammanhanget blev kombinationen av namnen Mahler och Dudamel.
BAMBERG OCH ORKESTERN Fem mil norr om Nürnberg ligger denna vackra nordbayerska lilla pärla, kanske mest känd för sin bevarade stadskärna – staden förskonades från världskrigsbombningarna – och sitt rökta öl, Rauchbier. Här bor 70 000 personer, (ungefär som i Skellefteå). Strax efter krigsslutet bildades en orkester med tyska musiker som flytt från Prag, Silesien och Carlsbad. Den förste att leda orkestern var ingen mindre än Joseph Keilberth, som tidigare hade lett den tyska symfoniorkestern i Prag och även Staatskapelle Dresden. Keilberth, som tragiskt dog medan han dirigerade
Och vinnaren är… Juryn är tillbaka. De går upp på scenen och Wolfgang Fin, orkesterns vd, presenterar resultatet: vinnare är Ainars Rubikis. Publiken reser sig upp och applåderar den lettiske dirigenten som ser lika förvånad som lycklig ut. Dagen därpå dirigerar han en utmärkt version av Mahlers fjärde symfoni för ett utsålt hus. Vad det var som avgjorde? Svaret får jag under minglet efter prisutdelningen av sopransolisten Christina Landshammer och den leende kontrabasisten. De är helt överens: »Båda kunde verkligen göra musik. Den ene ville göra det tillsammans med musikerna, den andre inte.«
andra akten i Tristan och Isolde 1968, ledde orkestern under nästan tjugo år fram till sin död. Han efterträddes av Eugen Jochum som senare blev hedersdirigent. Idag är det Herbert Blomstedt som innehar hederstiteln. Orkestern, som verkligen mäter sig med de allra bästa i landet, kan idag vara stolt över att ha 10 procent av stadens invånare som abonnenter. De senaste årens inspelningar av Mahler på skivbolaget Tudor har rönt fin resonans i omvärlden. I synnerhet kan den förträffliga inspelningen av nionde symfonin rekommenderas. Den vann, helt välförtjänt, 2010 års stora pris på MIDEM-galan i Cannes för bästa symfoniska inspelning.
OPUS 33
ANNONS
OPUS 45
en ny gener ation dir igenter
Även Sverige har en dirigeringstävling. Den hålls till Sixten Ehrlings ära och 2010 års vinnare heter Andreas Lönnqvist. Firandet blev lugnt för den 37- årige lundabon, men han säger inte nej till en hektisk uppdragskalender framöver. av fredrik larsson
Lönnqvist klättrar vidare
en flaska champagne i hemmets lugna vrå fick det bli. Men firandet stannade där, då kommande jobb krävde ett piggt sinne. Andreas Lönnqvist säger sig vara glad och nöjd över priset. – I en så här tuff bransch är det aldrig fel att få ett bevis på att man faktiskt är ganska bra. Och visst hoppas man på att framskjutna placeringar i tävlingar ska leda till mer jobb, säger han. Sedan 2007 är han knuten till Malmö opera där han trivs utomordentligt. – Men visst, ambitionen är att kunna kombinera jobbet med fler scener i Sverige. Kanske blir det lättare efter priset, säger han. På frågan om han är en person som sätter upp tydliga karriärmål blir svaret både ja och nej. Han upplever det som att målet hela tiden flyttar på sig. – Jag har aldrig känt att jag uppnått ett karriärmål. Det blir inte tydligt förrän man blickar bakåt. Men jag tror att det är viktigt att ständigt sätta upp nya mål, den drivkraften behövs i ett så konkurrensutsatt yrke, säger han. Ambitionen att jobba internationellt finns där också, även om han vill fokusera på Sverige först. Ett steg i taget. Att tävla i dirigering tycker Andreas Lönnqvist egentligen är lika befängt som att tävla i schlagersammanhang. I längdhopp OPUS 35
en ny gener ation dir igenter
»En dirigent som med naturlig auktoritet och musikalisk mognad tydligt överför sina intentioner till orkestern.« Juryns motivering
Fyra omdömen om Pärlfiskarna, Folkoperan hösten 2009, dirigent: Andreas Lönnqvist »Den välspelande orkestern leds med säker hand av Andreas Lönnqvist som väl doserar den ibland oväntat brutala musikaliska dramatiken men också tar fram partiturets lyriska skönhet.« Jan Kask, UNT
»Det hela leds, med den äran, av Andreas Lönnqvist. Vad vore Folkoperan utan dessa fantastiska dirigenter?«
Camilla Lundberg, Kulturnyheterna SVT
»Orkestern under Andreas Lönnqvist ledning låter alldeles utmärkt, trots att den placerats på botten av scenens schakt. Klarhet och framåtdriv har premierats framför känslosamhet, vilket på det hela taget är bra.« Thomas Anderberg, DN »Lönnqvists dirigering av Pärlfiskarna var inget annat än en uppvisning i operadirigering av högsta klass. Hans driv och vakna blick imponerar och övertygar publik såväl som musiker.«
går det enkelt att se vem som är bäst, men i musik blir allt så subjektivt, tycker han. – Jag var nästan tio år äldre än de två andra finalisterna. Ska juryn belöna den extra erfarenheten eller ska de belöna den unga talangen? Det är svårt. Är det någon skillnad att dirigera i en tävling jämfört med en vanlig konsert? – Det kan kännas likadant inför båda. Men i en tävling vill man visa vad man går för hela tiden. Det är lätt att man då blir för intensiv. Att man bryter av för mycket och pratar för ofta med orkestern. Där hade jag nog hjälp av min erfarenhet. En del av den rutinen kommer från att både ha sjungit i och dirigerat körer tidigare. – Jag kan det här med andning. Det är viktigt att andas med blåsarna, liksom med stråkarna, när man dirigerar. Andreas Lönnqvist har spelat fiol sedan han var nio år, men bestämde sig sent för att satsa på en karriär inom musiken, när han 36 OPUS
var 24 år. Och då var det platsen framför orkestern som hägrade mest. – Jag vill kunna uttrycka min idé om musiken. Och i mina ögon är en symfoniorkester världens häftigaste instrument, säger han. Utöver Pärlfiskarna, som Lönnqvist dirigerade på Folkoperan i höstas har han även dirigerat Verdis Aida och La Traviata och Bellinis Sömngångerskan. Men att få uttrycka sin idé om sådana standardverk är en riktigt stor utmaning. – Det finns så mycket traditioner kring hur de ska göras. Många av dem går tillbaka till ursprungskällan och har god grund, men andra har bara blivit tradition. Men ju mer etablerad du är desto mindre hänsyn behöver du ge, säger Andreas Lönnqvist. Idag är Andreas Lönnqvist ett relativt nytt och okänt namn på Sveriges scener. Med senaste årens framgångar och med Svenska Dirigentpriset i bakfickan kommer den saken att förändras drastiskt.
Johannes Nebel, OPUS
Svenska Dirigentpriset till Sixten Ehrlings minne Historia Instiftades 2003. Sedan 2006 delas priset ut vartannat år. För vem Dirigenter födda efter 1967. Arrangör och sponsor PriceWaterhouseCoopers Tävlingsorkester Stockholms Sinfonietta Lokal Konserthuset, Stockholm Nästa tävling Våren 2012 Tidigare pristagare Johannes Gustavsson (2003), David Björkman (2004), Hans Vainikainen (2005), Marie Rosenmir (2006), Daniel Blendulf (2008)