Ett svenskt militärt externfixationssystem (SMIEX)
Fig 1. Komplett grundset SMIEX. Överst ett sammanbindnings stag (10x10 mm), borrsväng för förborrning/insättning av benskruvar samt verktyg för låsning av systemet. Kulleden har plats för 5 benskruvar (diameter 4-8 mm). Nederst borr och skyddshylsa. Benskruvarnas orientering kan därmed roteras 360 grader och vinklas 65 grader i valfritt plan.
Mellan 1979 och 1983 var jag med i en grupp som utvecklade ett svenskt externfixationssystem med fokus på ett välkänt skadepanorama bland överlevande i samband med väpnade konflikter och naturkatastrofer. Här berättar jag om systemets funktioner men också om hur komplext och kostsamt en nytillverkning och marknadsföring kan bli för SMIEX och detta trots en omfattande internationell dokumentation från flera väpnade konflikter som visat mycket bra resultat. BAKGRUND 1843 publicerades ett fall av extern fixation av en patellafraktur. Metoden kallades ”Patellar fixator” och var i princip en tångliknande apparat med spetsiga klor som komprimerade frakturen percutant (Jean-Francois Malgaigne).
Sedan dess har denna princip utvecklats och används fortfarande i vissa länder för både patella- såväl som olecranonfrakturer och detta med ett rapporterat acceptabelt resultat (The Hong Kong Orthopaedic association. September 17, 1989). Men det var först 1894 och 1902 som Parkhill och Lambotte presenterade de första praktiskt användbara externa fixatorerna. Under 1900-talet har hundratals system för extern fixation av muskuloskeletala skador presenterats. De har haft en gemensam bas av gängade/ogängade metalstift som förankras i skelettet och sedan förbinds med allt från kombinationer av bambustänger/gips, träramar eller kopplingsstycken av varierande material. Emellertid har externfixation för primär stabilisering av framförallt långa rörben under kontrollerade civila förhållanden i västvärlden minskat avsevärt och ersatts av väl dokumenterade invasiva metoder. 62 Ortopediskt Magasin 4/2021
Undantag från dessa principer kan vara komplexa isolerade frakturer med omfattande mjukdelsskada (Gustilo III B/C) eller primär frakturstabilisering av en svårt multipelskadad patient med svikt i vitala parametrar och där frakturstabiliseringen är en del i en så kallad ”damage control”.1 Dessutom kan primär extern fixation vara aktuell i masskadesituationer vid exempelvis tåg/flyg/trafikolyckor samt vid komplexa muskuloskeletala rekonstruktioner pga. komplikationer (non union, djup etablerad infektion och omfattande kombinerade vävnadsdefekter). Det finns dock tyvärr fortfarande ytterligare frekventa undantag och kommer så förbli. Nämligen då det handlar om behovet av en enkel atraumatisk primär frakturstabilisering under förhållanden typiska för masskadesituationer som väpnade konflikter och naturkatastrofer. INLEDNING Flera rapporter visar att muskuloskeletala skador dominerar vid trauman orsakade av väpnade konflikter och naturkatastrofer och står för 55-70% av samtliga skador.2,3 Med hänsyn till de system som användes på 1970- och -80-talet, bedömdes behovet av ett enkelt unilateralt system vara högt prioriterat. Detta förutsatte dock närmast unika mekaniska egenskaper avseende systemets rörliga delars låsningseffektivitet.
De system och principer för mekanisk låsning av justerbara delar som användes vid den tiden är idag väsentligen desamma och baseras på friktion mellan ytor vilket undantagslöst leder till en ineffektiv mekanisk låsning. Konsekvensen av detta har rapporterats i litteraturen och framförallt vid användning av extern fixation i samband med väpnade konflikter. Frekvensen revisioner pga. instabilitet och förlust av frakturläget har varierat mellan 67%4 och som högst närmare 100%.5 Detta trots att systemens otillräckliga mekaniska egenskaper i majoriteten av fall kompenserades med komplexa externa konfigurationer (Fig 2).
