Unum -2 år 2020

U

NR 2 ÅR 2020 ÅRGÅNG 37

UU U U

tidskrift för kristen enhet, retreat och meditation

Tema: TACK SR VERONICA OP

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Tema:

TACK SR VERONICA

Ledare 3 F. Peder Bergqvist Kära vänner! 4-9 Sr Veronica OP Genom många år av liv på Berget 10-13 F. Peder Bergqvist Utdrag från Rundbrev 2 från 1984 - Sr Veronicas ruta 14-15 Gud är någon (från Bergets Rundbrev 2009 nr 4) Sr Veronica OP

16-18

Sr Veronica OP - dikter till radioandakter augusti 1996 20-22 Boktips 23 Marie Erenius Bergqvist Meditativ läsning - från första numret av Unum 2011 Sr Veronica OP

24-26

Vänbrev 27 F. Peder Bergqvist

KONTAKTUPPGIFTER & ANNONSPRISER ANSVARIG UTGIVARE: Peder Bergqvist.

ADRESS: Stiftelsen Berget, Tempelvägen 10, 795 91 R ÄT T VIK. TELEFON: 0248 -79 71 70.

BANKGIRO: 574 -3323. IBAN: SE92 6000 0000 0007 9712 8298 BIC/SWIFT: HANDSESS E- POST: info@berget.se. WEBSIDA: w w w.berget.se.

PRENUMER ATION OCH ANNONSBOKNING: 0248 -797170, info@berget.se TRYCKERI: Henningssons Tr yckeri AB i Borlänge. UTGIVNINGSPL AN: Fyra gånger per år.

ANNONSPRISER Storlek Pris enstaka annons Pris för fyra annonser 1/1 2 000:- (180x120 mm) 6 000:1/2 1 500:- (90x120 mm) 4 500:1/4 1 000:- (90x60) / 60x30 mm 500:-. 3 000:- / 1500:Baksida 5 000:- 15 000:-

PRENUMERATION Enstaka nummer 40:Årsprenumeration 150:Medlemsavgift i Bergets vänförening 300:-

Stiftelsen Berget har utgivningsbevis för Unum som periodisk skrift och förbehåller sig rätten rätten att göra justeringar i de bidrag som lämnas in till tidningen. Unum betyder “ett ” (Joh 17:21) och syftar på Bergets kallelse att verka för Kyrkans synliga Enhet.

Unum 2

TACK DOMINIKANSYSTER VERONICA!

V

i är många som kommer att sakna Sr Veronica och hennes engagemang på Berget nu när hon står inför att återvända till Frankrike.

vara i direktkontakt med den dominikanska världen. Vi har genom dominikansystrarna alltid haft ett fönster öppet mot den universella kyrkan. Ända sedan 1983 har det bott dominikansystrar på Berget och vi har fram till denna dag fått inspiration från den dominikanska spiritualiteten. Det har påverkat Berget allra tydligast i vårt dagliga böneliv då varje dag har fått en trygg förankring i tidebönerna fantastiska värld.

Detta är också ett löfte om att det som dominikansystrarna betytt i allmänhet och nu i synnerhet Sr Veronica kommer att bestå och finnas kvar på Berget för kommande generationer. Det dominikanska har på olika sätt blivit en del av Berget.

Som föreståndare, som kommunitet, styrelse, som Vänförening, Bönegemenskap vill vi alla tacka Sr Veronica för alla dessa år av brinnande engagemang för Berget, för ekumenik, för Kyrkan, för Bibeln, för andlig växt. För alla retreater, kurser, texter och publikationer, många olika tillfällen till inspiration för medarbetare, vänner, grupper av olika slag.

Genom åren har också Sr Veronica verkat för återupptäckten av bibelläsandet, att tillsammans idissla Guds ord genom den andliga läsningen i form av Lectio Divina. Vi kan också hoppas att Sr Veronica har möjlighet att någon gång Jag skriver detta under de dagar komma tillbaka för att exempelvis då vi fick ta emot besök av Sr Ve- leda retreat. Kanske f inns det ronicas provincial Sr Marie-Laure också möjlighet att besöka henDénès (Prieure provincial). Och vi ne i hennes nya sammanhang i påmindes om hur många kontak- Frankrike. ter vi haft genom åren med olika dominikansystrar och bröder. Vi fortsätter att be för henne och Kanske är det detta som kommer med henne och önskar henna all att bli den största förändringen för Guds frid, välsignelse och allt Berget på länge. Att inte längre gott!

Unum 3

KÄRA VÄNNER!

Sr Veronica OP, medarbetare på Berget.

Sr Veronica har undervisat många volontärer genom åren.

S

om många av er vet fyllde jag 80 år ifjol och nu blir det dags för mig att flytta tillbaka till mitt hemland.

Det tycker mina överordnade och nu tycker jag det själv. Jag måste erkänna att det tog lite tid för mig att acceptera detta och gå in i en lydnad, men nu är det så, jag håller på att lämna Berget. Nu under dessa coronatider kommer vi inte att kunna säga adjö till varandra, men jag bär er i mitt hjärta och i min bön. Jag känner sorg men framför allt en stor tacksamhet för den tid som har varit här, den har varit rik och välsignad. Berget är en benådad och välsignad plats där folk kan möta Gud och sig själva,

burna av det liv som levs här och av kommunitetens bön och omsorg.

Det är för mig en lång historia som tar slut och jag vill gärna berätta lite om början, inte S:t Davidsgårdens början, men hur det blev när vi, Dominikansystrarna, kom hit. Jag är den sista som kan göra det, när mina älskade medsystrar lämnat det jordiska livet.

VI ANLÄNDE TILL BERGET i september 1983. Vi var en liten kommunitet som efter många år i Karlstad behövde förnyelse och ny inspiration. Per Mases å sin sida önskade en dominikansk närvaro på Berget och hade några

Unum 4

år tidigare sökt kontakt med Dominikansystrarna.

Frågan blev då åter aktuell för oss och det beslöts att vi skulle flytta till Berget.

när hela kommuniteten bröt upp 1988 och fick tillstånd av generalpriorinnan att vara kvar där. Hon blommade upp och var den varma, kärleksfulla och välkomnande systern i boklådan och i kapellet, där hon påminde om att vi DET VAR ETT HELT NYTT sjöng vesper ”med hela den världsvida äventyr. Berget hade en ekumenisk kyrkan över hela jorden”. öppenhet och kallelse, medarbetare från olika kyrkor hade varit Från Karlstad kom alltså Sr Agnes, engagerade här, men att en hel eller ”Moder” Agnes som hon katolsk kommunitet skulle flytta kallades av många. Hon hade ett hit och leva här var ett vågat steg, varmt och moderligt hjärta. Sr Agnes ett steg i tron. Hur skulle det gå? hade trätt in i klostret 1936 som den första svenska systern, tillsammans Jag, för min del, var inte alls förtjust med en väninna, Sr Marie. Detta vid tanken att leva på Berget. Jag blev till en stor skandal och utlöste tyckte om livet i församlingen. Det en mediastorm. Katolska kyrkan hade varit spännande att försöka få var farlig, lockade unga rika flickor, kontakt med de få katoliker som de skulle bli hjärntvättade… Så bodde i Värmland; många resor, småningom lugnade det ner sig, och många möten… Vad skulle vi göra hon blev en älskad priorinna och av på Berget? Skala potatisar och och till valdes hon som provincial. När bädda sängarna, tänkte jag! Det var vi kom hit var sr Agnes nästan blind också det vi gjorde i början. och väntade på en starroperation.

Sr Ingrid kände inte heller någon större entusiasm vid tanken att flytta hit och stannade i Karlstad.

Hon hade nyss opererats i höften, behövde en rehabiliteringstid och flyttade till några vänner i Karlstad.

Hon kom på besök några gånger men det tog ett år innan hon beslöt sig för att komma hit.

Sr Marie Raymonde, som varit bland de första systrarna som kom till Stockholm 1931, en varm och livlig syster från Södra Frankrike.

På S:t Davidsgården diskade hon troget varje dag, och ägde till och med ”diskrätten” över alla andra.

Hon var mycket öppen, spontan och intresserade sig för alla. Hon hade tyvärr aldrig lärt sig svenska Ja, ni vet hur fortsättningen blev. ordentligt men talade med sitt varma Syster Ingrid stannade i sin boklåda hjärta så att alla förstod.

Unum 5

Sr Elsbeth, en schweizisk syster, som hade en keramikateljé i Karlstad, och försökte inrätta en ateljé här men det lyckades inte. Efter två år lämnade hon Berget. Men hon hann organisera det första julfirandet på Berget. Det började varje morgon med morgongymnastik. Gästerna gick i rad bakom henne och följde noga hennes instruktioner. Det blev ett väldigt lyckat firande, där gästerna fick dela med sig mycket av sin livserfarenhet.

Varje onsdag hade vi en kommunitetsdag. Vi åt tillsammans vid det runda bordet den mat Sr Marie Raymonde lagat åt oss. Sen tog vi ofta en biltur och besökte Dalarna!

Vi levde alltså vårt liv här på Berget, fick en del vänner både i församlingen i Falun och på Stiftsgården, men hur var det med att finna vår plats här?

Det tog tid och krävde mycket tålamod av dem som var här, Per, Elsa och inte minst Grethel Olsson. Vi hade alltid haft ekumeniska kontakter, men att Sr Veronica, jag, den fjärde. Ja, dela vardagen, komma in i Svenska jag bäddade sängar och lärde mig Kyrkans tradition och liturgi var att svenskarna inte sov under sina någonting nytt. Hur skulle vi förhålla ”påsklakan”, som jag trott hittills, oss till allt detta och inte förbli en utan under påslakan! främmande kropp och leva vid sidan av?

VI TRÄNGDES IHOP i Malungsstugan, i de fyra små LIVET PÅ BERGET var rummen under taket. Vi hade haft det annorlunda då mot vad det är stort och rymligt i Karlstad. Till Sr nu. Berget hörde fortfarande till Ingrid hade vi tänkt ett rum som nu Stiftsgården, hela administrationen är en del av kapellet, men hon bodde sköttes där. Dit kom anmälningarna, aldrig där, utan i boklådan, som då betalningen… osv. På Berget bodde ännu inte var boklåda! två volontärer, Karin Dahlquist som Per nyss rekryterat som husmor och I köket hade vi ett stort runt bord Marianne S. Två till kom varje dag som utgjorde centrum för vårt från Stiftsgården för att hjälpa till. kommunitetsliv. En och annan Grethel Olsson härskade över Berget. retreatledare kom in ibland, satt med Gjorde program, tog emot gäster… oss där och talade om livet! Det första och Nils Hugo Ahlstedt ledde vi gjorde var att inrätta ett kapell, S:t medarbetarsamlingen varje tisdag Dominikus kapell, som sedan dess morgon. Vi satt i Rättviksrummet har blivit större och mycket vackrare. som hade varit rökrum för gästerna och stank tobak!

Unum 6

RETREATGÄSTERNA anlände på torsdagarna och försvann tyst på söndagarna utan allmän avslutning.

Var och en fick lämna tystnaden på det sätt hon/han önskade. När det inte var någon retreat fanns ingen bön i S:t Davidskapell - förutom mässan som Per firade varje morgon, men vi bad troget tidebönerna i vårt kapell.

rum som användes ofta som samlingsrum för meditationsgårdens gäster (Meditationsgårdens nya del med brasrummet fanns inte då).

Där började Sr Ingrid sälja några burkar alger som hon haft med sig från Karlstad och några böcker.

Algerna, hade hon upptäckt, var en mirakelmedicin som kunde bota nästan allt! Bokförsäljningen växte Nu, när jag tänker efter, inser jag vilket så småningom och det blev med åren vågat steg Per hade tagit när han bjöd den stora bokhandel som ni känner oss hit. Det blev en del spänningar till och mötesplatsen där man alltid mellan oss, men Herren, den gode blev hjärtligt mottagen av Sr Ingrid Herden ledde oss genom allt. Tron och Sr Agnes. och bönen har varit den kraft som hjälp oss att övervinna svårigheterna SEN BLEV DET som det blev, Sr och gå vidare. Där ligger kanske det Elsbeth lämnade Berget, och även största ”ekumeniska” vittnesbördet.

Sr Marie Raymonde, Sr Katrin Åmell delade vårt liv här ett år och Så småningom blev Sr Elsbeth och jag efter henne Sr Monica Bexell. Det värdinnor för Meditationsgården med första ”försöksår” hade blivit tre ansvar för programmet och gästerna. år och blev så småningom fem år.

Jag började leda kurser och retreater, Vi hade levt som kommunitet här vi blev en del av livet här och gästerna och vårt största bidrag till Berget kom gärna och hälsade på systrarna. var kanske, som Ingrid brukar Medarbetare började komma hit och påpeka, att avromantisera klosterbosätta sig på Berget, den första var och kommunitetsliv. Alla kunde Ingrid Eriksson som kom ett år efter konstatera att vi nunnor var helt oss och har varit vittne till denna vanliga människor med brister och forntids historia! svagheter, vi kunde vara besvärliga, bråka med varandra… men någonting Sr Ingrid kom äntligen från Karlstad höll oss ihop! Vi bad troget, kunde och bosatte sig i den lägenhet som förlåta varandra och fortsätta leva hade varit Hans Hofs och som nu tillsammans. Intressant att se att just var tom, Sr Agnes flyttade också våra brister så småningom bidrog dit så småningom. Där fanns två till kommunitetens, ”Den heliga rum, ett kök och ett stort vackert Treenigheten”, tillkomst på Berget.

Unum 7

FÖR MIG PERSONLIGEN har Berget varit en stor nåd. En mycket rik tid i mitt liv. Jag hade varit i Sverige i tolv år när vi flyttade till Berget, men det var första gången jag kom in i en helt svensk miljö. Våra kommuniteter var alltid blandade med både svenska och franska systrar. Det var både fascinerande och svårt att känna sig ofta så annorlunda.

Ja, ofta förstod jag mig inte på folks reaktioner, och jag kan tänka mig att mitt spontana, ibland abrupta sätt att reagera kan ha varit främmande och även stötande för andra! Men hur veta det, när det aldrig uttrycktes och folk alltid var snälla?

NÄR JAG BÖRJADE LEDA retreater tyckte jag att det svåraste var samtalen med retreatdeltagarna.

Jag tänkte ofta när jag satt där och väntade på den som skulle komma: ”Hur gör broder Wilfrid?” Så småningom lärde jag mig lyssna till folk som kom från en annan kristen tradition och vars erfarenhet var olik min. Jag kunde inte säga ”Jo, det här förstår jag!” Jag bara lyssnade och litade på att Herren har olika sätt att leda oss, att den Helige Ande verkar i den andras liv på ett sätt som är annorlunda mitt, ”katolska” sätt. Jesus den gode herden leder oss på olika sätt,

den Helige Ande anpassar sig till våra olika traditioner… Det blev en djup ekumenisk erfarenhet!

JAG BÖRJADE OCKSÅ blir bjuden att hålla föredrag och retreater på olika platser och olika kyrkor och traditioner i Sverige.

Det blev en mycket rik erfarenhet och jag har fått lära mycket av mina kristna syskon som jag fick nåden att möta.

Jag började också skriva i ”Nytt Liv”, och sen ”Trots Allt”, inte så lätt för alla läsarna att en katolsk nunna skulle skriva i just deras magasin!

Jag ledde så småningom en ”böneskola” på Meditationsgården och tänkte att de som varit med om den behövde hjälp för att fortsätta be och hålla ut i vardagen. Jag skrev och sände ut ”Brev om bön” till dem. Dessa brev spreds till en del församlingar där det bildades grupper som använde dem som studiemateriel. Så småningom samlades de till en liten bok som Artos gav ut: ”Brev om bön” som sen blev ”Vägar till bön.”

EFTER FEM ÅR fick vi lämna Berget, andra uppgifter väntade på oss… Jag flyttade till Paris och jag kan berätta att återkomsten till mitt hemland inte blev så lätt!

Unum 8

Det blev fyra intensiva år i Paris mitt i stan i en mycket levande och karismatisk kommunitet. Många ungdomar som blivit ”frälsta” sökte sig dit för att få hjälp och växa i sitt kristna liv. Kyrkan låg på en gågata och var som ett öppet hem för många irrande människor på gatan, uteliggare, prostituerade…

Det blev ett annat liv.

oväntat talade om för mig att hon hade tänkt skicka mig dit! Jag hade ju redan varit syster i 12 år och det kom helt överraskande!

Jag slutar här min berättelse, den skulle förstås kunna vara mycket längre men det kan räcka för tillfället. Jag är den enda som är kvar från den kommunitet som kom till Berget 1983 och jag ville KOMMUNITETEN I PARIS berätta lite om hur det började. hade grundat en liten kommunitet Fortsättningen kommer jag kanske i en vacker liten stad, 4 mil norr att skriva någon gång i framtiden om Paris: Senlis, i en ny och om Herren ger mig denna nåd! utsatt stadsdel. Jag flyttade dit så småningom och var där åtta DET HAR VARIT MÅNGA år tills jag flyttade tillbaka till rika och välsignade år här på Berget Sverige. Åren i Senlis blev de och i den ”Heliga Treenighetens lyckligaste åren i mitt klosterliv. kommunitet”. Jag vill tacka alla er Jag blev så småningom ansvarig som jag mött här på Berget eller för vuxenkatekumenatet för stiftet. någon annanstans i landet. Jag bär Det var en stor nåd att leda vuxna med mig hem i mitt hjärta en stor människor in på trons väg och har skatt, våra möten, vår vänskap. Jag lärt mig mycket om Herrens vägar. har fått så mycket i det här landet, Jag har berättat en del om det i lärt mig mycket. Varje möte har boken: ”Vägar till Tron”. varit viktigt för mig, en Guds gåva, hur kort eller lång det än har varit. ÅR 2000 ÅTERVÄNDE jag till Jag tackar Herren för denna stora Sverige. Kallelsen till Sverige hade skatt och fortsätter att bära er i min kommit tidigt i mitt liv, när mormor bön och i mina tankar. läste för oss ”Nils Holgersons underbara resa genom Sverige”. Jag Jag kommer att flytta till en hade inte talat med någon om det kommunitet i Nancy i Frankrike och inte funderat så mycket på det och min nya adress är: heller och min överraskning blev 5 rue Mably – 54000 Nancy stor när min generalpriorinna, helt France Unum 9

Bilder från Bergets 25-årsjubileum med Sr Agnes, Dagmar Norell, Br Wilfrid Stinissen och Sr Veronica OP.

GENOM MÅNGA ÅR AV LIV PÅ BERGET f. Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

I

Vänbrevet från december 1985 nämns en stor ekumenisk samling på Berget där Sr Veronica, f. Max Mizzi från Assisi och karmelitbroder Wilfrid Stinissen var ledare. Bland deltagarna fanns en grupp från Johannelunds teologiska institut

och en grupp metodistpastorer. I Gud, vi tackar dig, 40 år på Berget i Rättvik nämns Sr Veronica som kurs- och retreatledare redan 1983.

Per Mases skriver sedan i Vänbrevet mars 1987: Den modell för kristen enhet som vi bygger här, i arbets- och bönegemenskap, i ett deltagande av

Unum 10

vardagsproblem och i reflektion över vår tro (både det som förenar och skiljer) har famtiden för sig, det är vi övertygade om!

Vi har fått så mycket av inspiration och blivit så berikade av vårt «ekumeniska experiment» att vi nu kan konstatera att experimentet lyckats! Vi är nu inne på det 4:e året (dominikansystrarna kom i augusti 1983), så nästa år firar vi 5-årsjubileum. Nu har det gått 37 år sedan Sr Veronica kom till Berget tillsammans med dominikansystrarna från Karlstad.

grupp. Det känns också fint att få vara en bro mellan det som började byggas upp och det som skall fortsätta att byggas i den kristna enhetens tecken på Berget.

I Gud, vi tackar dig, 40 år på Berget i Rättvik finns en förteckning där man kan se att Sr Veronica återkom som kurs- och retreatledare 1991, 1993, 1995, 1996. Hon medverkade också med dikter till radioandakter augusti 1996.

1997 medverkade dessutom Sr Veronica på Bergets 35-årjubileum med ett föredrag om «Liv i överflöd» som hon inleder med orden: «Jag har kommit för att de skall ha liv, liv i överflöd.» Så står det i Johannesevangeliet. Kanske kan det låta som en paradox. Det är mest när jag har varit här i Sverige som jag fått erfara att det här ordet var så paradoxalt.

Jag minns en gång när jag var här för några år sedan, jag fick ett kort som visade de tio jungfrurna. På kortet som jag fick, kunde man se fem söta, trevliga, eleganta flickor med läppstift och halsduk, 1988 lämnade dominikansystrarna jättesöta. Men också fem andra, och de Berget som kommunitet men Sr var tråkiga, gammalmodiga, med flätor, Ingrid Grave stannade kvar. Hon allmänt snälla. Gissa vilka som var dem skrev i Vänbrevet februari 1989: S:t fem kloka? Ja, så är det att vara kristen Sigfrids Boklåda och systern i Lådan i det här landet! Det här är en märklig hälsar er, kära Vänner, som vanligt, bild. Att vara kristen det är att inte älska välkomna på Berget och kommer att så det riktiga livet, man får inte ha kul, inte få göra för tider framåt. Jag är tacksam roa sig. Man är rädd. Rädd för synden och lycklig över det och att få ingå som som gömmer sig i nästan varenda buske. medlem i Bergets ansvarskännande 1987 medverkade Sr Veronica på Bergets 25-årsjubilem 1987. Det var en stor konferens på Stiftsgården 19-22 november 1987 där bland andra ärkebiskop Bertil Werkström, Elsa Mases, Inga Bengtzon, biskop Gunnar Weman, Owe Wikström, domprost Per-Olof Sjögren, Margareta Melin deltog. Detta inramades av jubileumsretreater med Br Wilfrid Stinissen och biskop Martin Lönnebo.

Unum 11

2002 medverkade Sr Veronica vid Bergets 40-årsjubileum med bland andra Biskop Anders OCD, p.

Anders Piltz, p. Ulf Jonsson SJ, Anna-Greta Norén, Kjell Sundberg, Astrid Norberg och Katie Eriksson.

I Vänbrevet september 2006 läser vi: En gåva som ökar kärlekens närvaro i vår miljö är «tillbedjan» i Malungsstugans kapell om morgnarna (7.00-8.00). Det är en av de gåvor vi fått genom Sr Veronica OP som nu är permanent medarbetare på Berget.

Samma år skriver Sr Veronica i adventsvänbrevet: Kära vänner! Till min stora glädje är jag tillbaka på Berget och det känns som att ha kommit hem. Jag bor nu igen i «vår» lilla stuga (sedan beskriver hon vad «tillbedjan» är). Februari 1997 ledde hon sedan en retreat «Ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar - nytt vin slår man i nya vinsäckar.» Från år 2005 började Sr Veronica skriva regelbundet i Rundbrevet. Givetvis medverkade Sr Veronica vid 45-årsjubileet 2007 där bland andra Göran Skytte, Br Wilfrid, Hans Johansson, Bo Brander, Patricia Tudor Sandahl och Martin Lönnebo medverkade.

Under de följande åren har Sr Veronica varit en ovärderlig medarbetare genom sitt bidrag som bibellärare, retreat- och kursledare, ansvarig för

volontärernas andliga fördjupning, utbildning av retreatledare, skribent i bönebrev, Unum m.m.

Ett viktigt bidragit som många av Bergets volontärer, medarbetare, gäster och vänner kan vittna om är hur Sr Veronica lyckats öppna dörren för den saliga jungfrun Maria. I första Rundbrevet 2009 skriver hon: Man skulle kunna peka på många avspeglingar från Gamla Testamentet i de första kapitlen hos Lukas. Lukas läser om hela bibliska historien och han upptäcker Jesu Kristi närvaro överallt.

Han läser med trons ögon. Anden öppnar skriften för honom och historien belyses av det starka ljus som kommer från Jesu Kristi död och uppståndelse.

Han ser hur Jesus, den nye Adam, går in i människans historia. Han lever samma liv, utsätts för samma frestelser och prövningar och segrar över det onda. Han befriar människan som ahde fastnat i sin synd, i sitt högmod, i sin revolt mot Gud. Han helar det som är sjukt. Han öppnar en väg där det inte fanns någon väg. Han är Frälsaren.

Maria är den första som helt och hållet blir frälst, alltifrån moderlivet. Genom sitt Ja vid bebådelsen och sitt Ja vid korset bejakar hon frälsningen och går den väg hennes son har öppnat.

Om vi ber Anden om det, kommer han att öppna skriften för oss, så att vi kan läsa vår egen berättelse i Jesu Kristi ljus.

Unum 12

I tron kan vi bli varse om att Jesus har varit närvarande i våra liv ända från början, att vi är Faderns älskade barn.

Vi kan låta den Uppståndne besöka och hela det som är sårigt, syndigt i våra liv, så att vi kan ta emot hans frälsning i vårt liv och bli ljusets barn.

Från hösten 2010 har jag haft förmånen att samarbeta med Sr Veronica. Varje medarbetarsamling har hon inlett med en fördjupning i något aktuellt ämne. Det kanske sista samarbetet vi inledde var det lokala ekumeniska arbete som började för några år sedan när vi inbjöds att vara med i Rättviks Kristna Samarbetsråd. Vi har varit med om många spännande resor som till exempel indienresan 2015 och mötet med Troskongregationen och Påven Franciskus i Rom 2017. I Rundbrevet fanns Sr Veronicas ruta från det andra numret 1984 fram till och med 1988 och när Rundbrevet bytte namn till Unum 2011 har hon fortsatt att bidra med artiklar fram till och med detta nummer.

I detta nummer av Unum publicerar vi lite olika texter som Sr Veronica bidragit med genom åren. Från «Sr Veronicas ruta» i det andra Rundbrevet som kom ut 1984 fram till hennes första bidrag i Unum 2011. Vi kommer också att publicera

andra texter i kommande nummer av Unum.

Slutligen vill jag lyfta fram hennes betydelse för att sätta ord på kommunitetens kallelse att vara just på Berget i Rättvik. Vi har bland annat följande formulering i vår av Biskop Anders godkända kommunitetsregel: Kommuniteten grundades på Berget. Vi har en kallelse att leva på Berget. Som Mose, som möter Gud på berget, som går upp på berget för att lyssna – ta emot Guds lag, lära sig och folket att leva enligt Guds vilja. Mose som talar med Gud ansikte mot ansikte, som en vän till en vän. Mose som blir förvandlad av sitt möte med Gud. Hans ansikte lyste, som kämpar den andliga kampen mot ondskan (2 Mos 17:8-16 Amalek).

Som Elia på berget Karmel (1 Kung 18).

“Sedan framträdde Elia, den glödande profeten, vars ord flammade som en fackla” (Syr 48:1). “Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan” (1 Kung 19:4-5, 12).

Som Jesu lärjungar på Saligprisningarnas berg (Matt 5:1-11), de tar emot den nya lagen. På Förklaringsberget (Luk 6:2026). De går in i Guds mysterium, den Heliga Treenigheten: * De hör Faderns röst * De är omslutna i Andens ljus. * De betraktar Sonen i hans härlighet.

Unum 13

Unum 14

Unum 15

GUD ÄR NÅGON Apropå intervju med Jonas Gardell i Tidningen Dagen.

Sr Veronica O.P. (från Bergets Rundbrev 2009 nr 4) I en intervju i Dagen 12 november 2009 "Utvecklar [Jonas Gardell] sina tankar genom att beskriva sin tro, att en gudsrelation handlar om ett oavbrutet samtal med någonting som man upplever som gudomligt i tillvaron.

En relation där vi inte är satta under lupp, inte behdver bevisa att vi duger, utan helt enkelt ett ständigt pågående samtal ... Jag gör det i termer av Gud och kristendom, ungefar som i tolvstegprogrammet. Men du kan iiversätta Gud till vad du vill ...

Somliga säger att de söker Gud, andra säger att de söker sig själva, kanske kan man inte söka den ene utan att finna den andre. Det här är ju vad livet innerst inne handlar om: Vem är jag? Vart är jag på väg?"

Jag håller med Jonas Gardell när han säger att en Gudsrelation handlar om ett oavbrutet samtal, och att livet handlar om att finna Gud och oss själva. Sen går våra tankar isär.

Ett samtal förutsätter att det är två som talar med varandra.Jag kan inte samtala med någonting som jag upplever som gudomligt. Någonting är inte någon annan. Det är en projicering av min egen upplevelse, av mina tankar. Jag talar med mig själv, utifrån mig själv! Det handlar alltså inte om en dialog utan om en monolog.

Jag kan inte översätta Gud till vad jag vill. Gud är en Annan, jag förfogar inte över honom, han gestaltas inte efter mina egna önskningar och drömmar. Gud är Gud och jag är jag. Vi är inte sammanblandade.

Det finns en distans mellan oss. Jag är inte en del av det gudomliga.

När Gud skapar, kallar han till livet någonting nytt, någonting som är utanför honom själv.

Gud såg att det var gott, står det i första Moseboken. För att kunna se någonting krävs det att det finns ett avstånd mellan den som ser och det som är sedd! ”En relation dar vi inte är satta under lupp”. Just det! En relation är mellan två personer, två partner. Jag har ingen relation till molekyler som jag ser genom ett mikroskop. Gud är ingen forskare, vi är inga studieobjekt för honom. Han skapar för att han älskar. Han kallar till livet för att vi ska Unum 16

älska tillbaka. Kärleken kan man inte tvinga fram. Det är en fri gåva, annars är det inte längre kärleken.

Gud talar och allt blir till. ”Gud sa” står det en del gånger i skapelseberättelsen. Men efter människans skapelse står det för första gången: Gud sa till dem. Gud och ingen annan har initiativet till dialogen med människan.

Människan blir alltså Guds samtalspartner i en dialog som pågår hela livet.

Gud kallar oss till livet inte en gång, när vi blev till i vår moders sköte, utan varje dag, hela livet. Vi skapas inte färdiga, vi skapas fria ty vi är skapade till Guds avbild och kallade till att bli lika Gud. Vi är mycket större än vi tror. Vi är ett stort mysterium.

Vi måste själva bejaka det vi redan är: Guds avbild och förverkliga det i hela vårt liv genom att bli lika honom.

Hur kan detta ske? Våra tankar om oss själva är för trånga. Endast Gud vet hemligheten med människan. Endast Han vet hur stor hon är. Vi känner inte vägen till att bli oss själva, men han som har skapat oss, kallar oss oavlåtligen och visar oss vägen. ”Hiir, Israel!” står det i Gamla Testamentet, ”Hör du som har öron att höra med”, säger Jesus (Mark 4:9). Vårt liv är en kallelse. Vi är kallade till att bli oss själva, att bli stora, såsom Gud själv har tänkt oss.

Människan är fri till att svara, och hon kan låta sig luras av en annan röst, en röst som kommer nerifrån och får henne att krympa i stället för att växa. En röst som säger att det är lätt att vara människa, man behöver bara sträcka ut handen och äta av kunskapens träd. Det är bara att ta för sig, att roffa åt sig. Man behöver inte ta emot och vara beroende av den som kallar oss till livet och vill skänka oss allt, göra oss ”delaktiga av gudomlig natur” (2 Pet 1:4).

Då blir människan instängd i sig själv, hennes liv blir en ensam monolog med sina egna tankar och föreställningar. Det är inte längre en dialog med den som ständigt kallar henne till att lämna sin lilla trånga trygghet för att ge sig i väg till det okända och växa i mötet med den Andra. När vi ser på oss själva utanför Guds ljus, när vi tror att vi är vår egen källa och behåller vårt liv i våra händer, när vårt liv blir vårt eget projekt, då blir det trångt för oss. Det blir svårt att andas i vårt instängda lilla jag! Vi kan lära känna Gud för att han själv har meddelat sig till oss. Han har talat till oss genom profeterna och sist och slutgiltigt genom sin Son. Ordet har blivit kött, Han har uppenbarat för oss Guds mysterium. Vi kan inte lära känna Unum 17

Gud genom att ”studera” eller ”uppleva” Gud, utan endast genom att lyssna på hans Son Jesus Kristus och följa honom. Den som hör och hörsammar, den som lyssnar - vänder sig om till den som talar - och går in i en helig lydnad, han lär känna Gud inifrån. Han går in i Guds mysterium och hans eget mysterium blir uppenbarat för honom.

När Gud skapar, drar han sig tillbaka.

Gud drar sig tillbaka och lämnar platsen åt det torra, åt stranden och klipporna, åt grönskan och fröbärande örter, åt träd som efter sina arter bär frukt, åt vimlen av levande varelser.

När du skapar oss, Herre, drar du dig tillbaka så att vi får en plats att stå på, ett utrymme att andas i, en väg att gå.

Du drar dig tillbaka för att jag ska få växa och ta ansvar för mitt liv.

Du skapar en distans så att jag kan bli mig själv.

Du kallar mig vid mitt namn och jag ger mig i väg och söker dig, du som är mitt livs källa.

Du drar dig tillbaka så att jag, som en fri människa, ska möta dig och du kommer mig till mötes tills vi står ansikte mot ansikte och din och min glädje blir fullkomlig.

www.berget.se VOLONTÄR PÅ BERGET! Vi är i ständigt behov av volontärer, som kommer till Berget för kortare eller längre perioder. Som volontär delar man livet på Berget med gemenskap, bön och arbete.

Ring eller skriv till Ingrid Eriksson för mer information; 0248-79 71 70 ingrid@berget.se Unum 18

Ovan. Sr Veronica framförde någon form av spex tillsammans med Sr Monica, Per och Elsa Mases. Vid 25-årsjubileet 1987.

Nedan. Dominikansystrarnas bön i lilla S:t Dominicus kapell 1983; Sr Marie-Raymond, Sr Veronica och Sr Agnes.

Unum 19

SR VERONICA OP DIKTER TILL RADIOANDAKTER AUGUSTI 1996 Herre, Du drog dig tillbaka.

Jag väntade mig att Du skulle uppenbara dig i stormen, men Du var inte där. i jordbävningen eller i elden, men Du var inte där.

Jag inbillade mig att du skulle komma med makt och väldiga myndighet, in i mitt liv, att Du skulle bli den starkaste och överväldiga mig men Du kom i den stilla susningen jag hörde knappt dina tysta steg in i min vardag Nu har jag lärt känna igen din röst i mitt livs buller Du gör inte mycket väsen av dig men din stilla närvaro lyser upp min vardag och fyller den med tyst glädje.

Herre, Du drog dig tillbaka och det kändes så ensamt i mitt liv, så ödsligt så jag giorde mig stora, mäktiga Gudar.

Jag gjorde dem av sten så att de skulle vara starka, Jag giorde dem av trä och silver och guld så att de skulle bli vackra, jag gav dem mitt anletes drag och speglade mig i dem.

De fascinerade mig, jag stod där förlamad Mitt leende började s elna jag blev kall, skriket dog i min strupe men Du hörde mitt tysta rop Herre, Du kom och befriade mig Du tillintetgjorde alla mina eländiga avgudar Du öppna?e för mig en väg och ställde mig på en rymlig plats Du gav mig brod att äta och vatten att still min törst Du fyllde mig med glädjesång.

Herre, ditt ansikte söker jag I min ungdomstid hörde jag dig Du kallade mig vid mitt namn

Unum 20

Du förtrollade mig och jag följde dig Men så många tårar det blev, så mycket lidande så många misslyckande var det din röst jag hört?

Herre, ditt ansikte sökte jag Du hade ingen gestalt eller fägring, smärtornas man det var våra sjukdomar du bar, våra smärtor lade du på dig Herre, jag börjar skönja ditt sårade ansikte det utstrålar ett ljus som upplyser mitt mörker en frid som ger mig ro en kärlek som väcker i mig medlidande med alla mina sårade bröder och systrar.

Hör mitt rop och låt min klagan komma inför dig, Gud, Fader allsmäktig. ”Är du inte Messias? Hjälp då dig själv och oss.”

Du, den allsmäktige.

Herre, vi anklagar och ropar.

Varför låter du din som och oss gå genom lidande och död?

Abba, Fader, för dig är allting möjligt Ta denna bägare från mig: men inte som jag vill, utan som du vill.

Abba, Fader.

Vi gick vilse till ett främmande land, till dödens land och du följer vårt spår.

Du går med din enfödde son hela den långa, smärtsamma vägen in i döden Du kommer och befriar oss, Du öppnar för oss livets portar Du leder oss in i ditt gudomliga liv.

Herre, allsmäktig Fader, allsmäktig i kärlek, du låter dig inte besegras av våra onda hjärtan.

Du gör oss till dina älskade, älskande barn.

Unum 21

Bröd i öknen din kropp, Herre, utgiven för mig.

I så diskret och fattig gestalt Du kommer till mig Herre. Lite bröd som inte har någon smak lite bröd, som jag håller i min hand Ta och ät bröd som mättar i öknen bröd för färden vardagligt bröd för vardagen Bröd som väcker min hunger efter dig, Herre.

Bröd som helar mig Bröd som gör mig seende, hörande så att jag kan se ditt spår i min vardag så att jag kan höra din röst som kallar mig vid namn. ”Du är källan till min lovsång,” · källan till mitt liv, Herre.

När jag står inför dig, min källa, föds en lovsång ur mitt liv, ur min begränsning, ur mina sår. ur mina förlåtna synder.

När jag tarmitt liv i egna händer, dör lovsången.

Du är källan till min lovsång, Herre, i dig gläds jag åt de gåvor du gett andra, åt den skönhet, den godhet Du lagt i dem.

När jag glömmer dig blir de så stora, hotfulla.

Jag kvävs i denna trånga värld, Herre, rädda mig, led mig till en rymlig plats.

Du är källan till min lovsång, Herre.

När jag vandrar med Dig öppnar sig hela skapelsen och jag förstår dess hemliga språk allt talar om Dig, Herre.

Unum 22

S:T SIGFRIDS BOKLÅDETIPS Helgonens svar Gunnel Vallquist Veritas 2020

Allt som är värt att minnas Erik Varden Silentium 2020

Som alla inser är denna bok inte nyskriven, utan har i år kommit ut i nyupplaga, vilket tacksamt noteras.

Författaren tar sin utgångspunkt i helgon som tidigt i Kyrkans historia, genom sin hängivenhet utvecklat Kyrkans liv. Boken avrundas med tiggarordnarnas intåg.

Författaren till denna bok har nyligen vigts till biskop i ett av de katolska stiften i Norge och hans bok har alltså nu översatts till svenska. I denna bok resonerar biskop Varden kring minnet; det personliga, men kanske främst kopplingarna mellan mitt och mina medmänniskors minnen, hur de samverkar. Bibliska gestalter och deras betydelse räknas också in. Kan det vara så att vi alla stöttar varandra genom våra minnen?

S:T SIGFRIDS BOKLÅDA Vi har böcker, skivor och ikoner som speglar vår ekumeniska inriktning.

Öppettider: tisdag till söndag kl. 14.00-16.00 (onsdag till 15.00) Kontakt: bokladan@berget.se Unum 23

Meditativ läsning

- från första numret av Unum 2011, ett som tillägnades Per Mases som dog på kvällen den 24 december 2010.

Sr Veronica OP, medarbetare på Berget.

A

tt be är att vara vänd mot Gud, att ta emot sitt liv ur Guds hand, att leva med Gud, vår

Fader.

Bönen har många former. Vi ber tillsammans med andra i liturgin, vi ber själva i vår kammare. Vi ber med ord, vi ber utan ord… Ett sätt att be är att meditera över Guds ord.

DENNA BÖN är mycket viktig.

Gud är den okände och vi måste lära känna honom. Ofta reducerar vi honom till en avbild som vi skapat själva. Vi möter inte den levande Guden och vår bön blir inte någon dialog utan bara introspektion, projicering. Vi förblir instängda i oss själva! Bönen förblir utan kraft och har ingen verkan på vår vardagsliv.

”INGEN HAR NÅGONSIN sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” skriver Johannes (Joh 1:18). Vi måste lyssna på Jesu ord och ta dem till vårt hjärta, låta dem växa i oss, om vi vill lära känna Fadern och den han har sänt, Jesus Kristus. ”Ingen känner Sonen, utom Fadern, och ingen känner Fadern, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för” (Matt 11 27).

NÄR VI LÄSER BIBELN meditativt, i bön, är det inte för att veta något om Gud, eller för att få svar på våra frågor, utan för att möta Honom, den levande Guden.

Vi lyssnar med hela vårt väsen, vi låter hans ord nå vårt hjärta, hela och förnya oss. Vi tänker nya tankar, Jesu tankar (1 Kor2:16). Vi er-

Unum 24

far att det finns makt bakom orden, vi lyssnar och går in i en helig lydnad: ”Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?”(Apg 2:37)

I vår svenska översättning har vi olika ord: begrundade det och bevarade allt detta. På grekiska står samma verb med olika prefix: ”syn” och ”dia”. Syn, står för det som går ihop, som i symfoni, dia, för det som går isär som disharmoni, eller diabolos, den som kastar isär, splittar!

Maria bevarar både det som stämmer med det som ängeln har förkunnat om hennes son, det som herdarna har berättat … och det som inte gör det, det hon inte förstår. Hon låter ordet växa och utvidga hennes hjärta. Hon går in i sin sons mysterium, ett mysterium som är oändligt mycket större än alla hennes tankar och föreställningar. Såsom Jesus växte i hennes modersköte, så har ordet vuxit i hennes hjärta. Därför kan hon stå vid korset som den troende.

Hon litar helt på det ord som har sagts till henne vid bebådelsen även om hon, nu som då, inte kan förstå hur det ska ske.

NÄR JAG LÄSER I BÖN, tar jag inte emot bara det som jag förstår, det som jag omedelbart kan ha nytta av. Jag tar emot även det jag inte förstår, det som stöter mig. Jag försöker inte hitta på förklaringar, eller på en passande tolkning. Guds ord är alltid större och mitt hjärta är för trångt. Det är som en gammal vinsäck (se Mark 2:22). Jag ska inte sortera det som passar och det som inte gör det! Jag tar emot allt och ordet självt kommer att utvidga mitt hjärta. Jesus säger att ordet är som ett frö som såningsmannen sår. Det tar lång tid innan det växer. Jag måste ha såningsmannens tålamod: ”Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte I SLUTET PÅ LUKAS evangehur. Av sig själv bär jorden gröda, liet möter vi två lärjungar på väg till först strå, så ax, så moget vete i axet” Emmaus. De är fromma judar, de kan (Mark4:27-28). skriften men de får inget ljus av det.

Jesu korsfästelse går tvärt emot deras MARIA, JESU MODER, kan lära föreställningar och förväntningar. De oss denna meditativa läsning. I början är förkrossade, instängda i sin förpå Lukas evangeliet läser vi ”Maria tvivlan. Främlingen som vandrar med tog allt detta till sitt hjärta och be- dem och vars närvaro de inte har lagt grundade det” (Luk 2: 19) och lite se- märke till frågar dem: ”Vad är det ni nare: ”Hans mor bevarade allt detta i går här och talar med varandra om?” sitt hjärta” (Luk 2:51). (grek. ”vad är då de ord som ni kastar Unum 25

framför er medan ni går?) De får ingen ordning på sin berättelse! Döden på korset förblir för dem en skandal, den är meningslös. De kan inte av sig själva gå in i Jesu mysterium. Jesus själv måste öppna skriften för dem: ”Då sade han: ”Förstår ni så lite, är ni så tröga till att tro på det som profeterna har sagt? Skulle inte Messias lida detta och gå in i sin härlighet?”

Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna”. När de kommer tillbaka till Jerusalem får de tillsammans med de elva möta den uppståndne och höra honom säga: ”Detta är vad jag sade till er när jag ännu var hos er, att allt måste uppfyllas som står skrivet om mig i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna. Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna. Och han sade till dem: ”Detta är alltså vad skriften säger: Messias skall lida och uppstå från de döda på tredje dagen, och syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem”(Luk 24:25-27 och 45-47).

NÄR VI LÄSER SKRIFTEN möter vi Jesu den uppståndne, den som blev korsfäst. Hans kors är för oss, som för lärjungarna, en skandal. Vår tro sätts på prov av det ondas mysterium. Vi måste som Maria låta oss undervisas, så att vårt hjärta blir

brinnande i oss och vi blir i stånd att så småningom gå in i kärlekens mysterium. Alla ord i skriften blir viktiga för oss, för allting handlar om Jesus Kristus, om den gode herdens kärlek som söker var och en av oss.

DEN HELIGE ANDE, sanningens ande, är den som vägleder oss med hela sanningen (Joh 16:13). Anden aktualiserar Jesu ord för oss idag, i vår konkreta situation. När vi mediterar över Ordet, börjar vi med att be Anden öppna boken för oss och göra ordet levande för oss så att det når vårt hjärta och bli vår näring.

BERGETS VÄNFÖRENING

MEDLEMMARNA stöder verksamheten genom förböner, gåvor och arbetsinsatser.

Vi vill påminna om att årsavgiften är 300 kr. Det är lätt att glömma bort den, därför kommer vi att försöka påminna bättre om detta framöver.

Betalas in till: • bankgiro: 574-3323.

• Swishnr: 123 337 20 75

Som medlem får man regelbundet tidskriften “UNUM” och ”Vänbrev” för att kunna följa livet på Berget.

Två gånger om året finns möjlighet att vara med på arbets- och gemenskapsdagar.

Unum 26

T

y värr blev inte höstens årsmöte och medföljande seminarium av på grund av den pågående coronapandemin.

Arbetsdagarna blev däremot av men däremot i miniatyrform. Det putsades fönster, plocklades bär, klipptes gräs, och lite skogsarbete blev också utfört.

det ska. Vi behöver dika ur runt vägen och lägga ett nytt bärlager på vägen och jämna till vägen så att vattenavrinningen fungerar.

Problemet är i dagsläget också att massor av grus spolas ut på Tempelvägen när det kommer regnskurar. Vi skulle också behöva se över utebelysningen så att den Detta innebär att vi ser fram emot är uppdaterad efter den standard nästa års arbetsdagar, årsmöten som gäller i dag. och seminarier ännu mer. Vi som Det kommer volontärer till Berget kommunitet och styrelse hoppas också under denna höst och det kunna öka delaktigheten i det är vi väldigt tacksamma för. Det som Berget är. Vi behöver förnya stora behov vi har gäller den fasta Vänföreningen, arbetsgemen- kommuniteten. Det blir extra tydskapen, frivilliginsatserna, den ligt nu när Sr Veronica återvädner ekonomiska ideella aspekten och till Frankrike. Bed att vi får en mycket mer. tillströmning av medlemmar till Just nu grävs det på Berget för att kommuniteten under de komskapa bättre framkomlighet till mande åren. de hus där delar av kommuniteten bor. Det är en liten satsning på framtiden med tanke på att man ska kunna bli äldre och bo kvar på Berget. Vi hoppas också kunna förbättra standarden på hela grusvägen. Den är i väldigt dåligt skick vilket innebär att det blir djupa rännor i vägen, och vattnet rinner inte av som

När det gäller Bergets utbud av kurser och retreater fortsätter de ungefär som tidigare men med en inriktning att mer och mer endast ha en gård igång i taget samtidigt.

Hoppas vi möts snart, på Berget, som volontär, på arbetsdagar eller på en kurs eller retreat. f. Peder Bergqvist, föreståndare

Unum 27

Sr Veronica med kommuniteten på ett besök vid en skola i Kerala 2015.

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se Nästa nummer är temat: ATT VARA VÄNNER

U

UU U

STIFTELSEN BERGET

U

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr.

Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad.

Medlemsavgift 300 kr.

Studerande under 25 år 150 kr.

Betalas via Bankgiro: 574-3323