10 minute read

Offer i förändring

Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

En sen förändring av offret är nationalstatens krav på människoffer i krig.

Advertisement

FÖRSTA TESTAMENTET

Det finns en ambivalent inställning till offer i Gamla testamentet. Dels har vi en stark tradition som är nära förknippad med prästerna och tempelkulten. Dels har vi andra traditioner som ifrågasätter offrandet och istället lyfter fram betydelsen av hjärtats omvändelse och konkreta moraliska handlingar. Helt klart är i varje fall att dessa båda traditioner finns tillsammans och samverkar i det vi brukar kalla GT (ett bättre begrepp kunde vara FT: Första Testamentet).

BARNOFFER I GT

Jon D. Levenson (1949-), jude, expert på judisk litteratur, bibeltexter och kommentarer, skriver i sin bok Den älskade sonens död och uppståndelse om barnoffer som de framträder i biblisk och utombiblisk litteratur inom judendom och kristendom. Han konstaterar att tanken att offra den förstfödde sonen till Gud, trots den skräck som en sådan handling framkallar, inte bara var en barbarisk handling som är antitetisk mot det forntida Israels sociala och religiösa etos. I själva verket

argumenterar han för motsatsen, att den faktiska praktiken med barnoffer ägde rum tidigt i Israels historia. Levenson presenterar många bevis för att inte bara barnoffren utfördes i det forna Nära Östern, utan också att Gud befaller det, förtjänar det och besvarar det. Exempelvis avslöjar feniciska arkeologiska bevis begravningsurnor som innehåller barn, i vissa fall två barn i olika åldrar i samma urna (vilket väcker tvivel om att de dog av naturliga orsaker). Det finns naturligtvis i berättelsen om Abraham och Isak i Första Moseboken 22. Det finns i berättelsen om Jeftas löfte att offra sin dotter och Meshas offer av sin son. Mest uttryckligt tillkännager en vers i 2 Mosebok 22 ett direkt kommando, ”Du ska ge mig den förstfödde bland dina söner.” Till och med i motståndet mot barnoffer hos Jeremiah och Hesekiel, föreslår Levenson, att traditionen fanns, för säkerligen skulle dessa profeter inte argumentera mot en obefintlig praxis. Sammantaget antyder dessa exempel att barnoffer uppstod, men hur kan det förstås? Varför skulle en far ge upp sin förstfödda, älskade, son? Levensons svar är att peka på att det handlar om ett ”teologiskt ideal”, ett som förstår att alla förstfödda (djur, frukter, människor) tillhör Gud. Gud har ett rättsligt krav på den förstfödde och kan, kanske av skäl som är okända för människor, kräva att det han har gett återlämnas. Lyckligtvis för alla som skapats av Gud, lämnar detta ideal öppet om Gud faktiskt, i något speciellt fall eller vid en viss tidpunkt, kommer att ställa detta krav. Det var ett ideal, en lagstiftning men inte en bindande kod, som tillät en rad olika implementeringar. Att erbjuda ett djur, till exempel ett får, kan tjäna som en ersättning för en fars förstfödda barn. Levenson är dock snabb med att tillägga att denna ersättning i form av ett djur inte strängt sett är en ersättning för barnet, i jämförelse med ett barnoffer är djurersättningen faktiskt värdelös. Att ersätta ett barn med ett djur var uppenbarligen inte ett påbud; det var tillåtet med vetskapen att Guds anspråk på barnet kvarstod. Senare i Israels historia blev påbudet att offra den förstfödde en order för inlösen av barnet. Det fanns flera rituella metoder som kunde leda till inlösen av de förstfödda. Levenson analyserar breda textbevis och identifierar fem: den årliga påskfirandet som återskapar händelserna i Egypten där hela det judiska folket som förstfödd av Gud, Israels förstfödda söner, skonades, leviternas tempeltjänst inför Gud, pengagåvor istället för denna tjänst, nazirernas institution och omskärelsen. Allt

detta tjänar som bevis för Levensons påstående att de teologiska principerna som ligger bakom den förstfödda inte försvann, även om praktiken gjorde det. Grundinställningen att allt liv härstammar från Gud och att ”det första ifråga tillhör Gud” är ett grundläggande faktum inom Israels religion som varken kan ignoreras eller utrotas. Ett perspektiv som Levenson har är att livskällan kan kräva liv i gengäld, att det som människor tar emot är obetydligt eftersom Gud förser med allt gott och därmed tillhör allt Gud. Dessutom förstår denna tradition att det som människor ger till Gud som offer, i slutändan kan återlämnas, återuppstå. Något större kan följa. ”Generationer” kommer att få skörda en belöning efter ett fåtal offer.

EFTER TEMPLET

Moshe Halbertal (1958-) är en israelisk filosof, professor och författare, en känd expert på Maimonides och medförfattare till den israeliska arméns etiska kod. Han beskriver i sin bok On Sacrifice begreppet offer och dess förståelse först i religiös och sedan i sekulär mening. Först kommer den religiösa innebörden av att ”offra till” och sedan den mer sekulära förståelsen av att ”offra för”. Avsikten med den religiösa formen av offer, oftast från en människa till en gud, är att etablera någon form av solidaritets- eller kärleksband. Risken för ett avvisande är ständigt närvarande vilket enligt Halbertal leder till ett ritualiserande av själva offerhandlingen. Rädslan för att bli avvisad tar sig uttryck i att man skapar ritualer för att försäkra sig om en lycklig utgång. Här finns berättelsen om hur Gud avvisar Kains offer som utgångspunkt. Orsaken till Kains våld mot Abel ligger i avvisandet av hans offer vilket utesluter honom från det mest meningsfulla bandet och det ”tvingar” Kain att hävda sin närvaro genom en våldshandling. Detta mord var inte enbart motiverat av avundsjuka utan främst av att ha blivit utesluten från möjlighet att ge, att offra, vilket är en djupare källa till våld än att inte få det man har lust till. Förstörelsen av Jerusalems tempel år 70 satte stopp för de judiska offerriterna vilket ledde till nya sätt att hantera den i offertanken inneboende rädslan för avvisande; välgörenhet, bön och lidande. Martyrskapet fick också en renässans när djuroffren upphörde. Det ledde till en övergång från att ”offra till” till att ”offra för” eftersom det nu handlade om att offra något av sig själv och inte om att överföra

en gåva till någon. Martyrskapet flyttar fokus från gudomligheten, till vilken offret ges, i riktning mot vad man ska ge avkall på. Senare, under upplysningstiden, flyttades fokus mer till det man var skyldig att offra till staten. Halbertal är mycket kritisk till den moderna statens krav på offer av sina medborgare. Staten kan lätt förvandlas till en avgud. Det finns enligt Habertal inget större altare till Molok än den centraliserade staten. Den moderna statens uttalade hunger efter mänskliga offer är omättlig. Offer hör till vad det är att vara människa och det finns inget slut på offermekanismerna i vår tid, utan vi ser snarare dess omvandling i statens tjänst. Förutsättningen för ett moraliskt liv och att offra sig för någon eller något är självtranscendens, förmågan att frigöra sig från egenintresse. Denna självtranscendens har dock kopplingar till våld, framför allt i krigssammanhang, genom en omkastning av påståenden. Det är inte egenintressen som undergräver krigets moral utan tvärtom: förvandlingen av självuppoffring till rättfärdigande för omoral. Det är ett kännetecken för det som är gott att det förtjänar offer och då måste även motsatsen vara sann, alltså att offer automatiskt gör någonting gott. Det leder till ett moraliskt självbedrägeri som i vissa fall leder till värre brott än om de sker av egenintresse. Halbertal återberättar Heinrich Himmlers tal till sina SS-officerer: ”Vi inser att det vi förväntar oss av er är övermänskligt, nämligen att vara övermänskligt omänskliga”. Himmler beskriver sina officerer som osjälviska varelser eftersom att de utför det ultimata offret. De hade tagit oskyldigas liv men SS-oficererna betalade det högsta priset genom att offra sina samveten för ett högre syfte: övervinnandet av deras mänsklighet. Människans förmåga till självtranscendens är avgörande för det moraliska livet, människans kapacitet att ge upp och offra egenintresset för någon annans skull eller för ett ideal, är en konstituerande dimension av det moraliska livet i sig självt. Samtidigt visar självtranscendensen sin korrupta kraft just här. Det finns en farlig förbindelse mellan själv-offer och våld då det goda sägs förtjäna offer och då måste också motsatsen vara sann; nämligen att offer gör något gott. Själv-offret möjliggör våld eftersom det tillåter att rollerna byter plats mellan angripare och offer. Felriktad självtranscendens stimulerar en moralisk handling på felaktigt sätt och möjliggör därigenom att brott rättfärdigas. Halbertal ser

den moderna statens historia som platsen där denna vilseledande själv-transcendens visar sig. Staten blir en avgud som erbjuder en vilseledande känsla av möjlighet till befrielse från den instängdhet invånarna känner i sig själva, själviskhetens bur. Därför gäller det att både förstå självuppoffringens avgörande betydelse för att kunna göra något gott och samtidigt inta en kritisk hållning. Varje gång något eller någon lockar mig till ett själv-offer, måste jag fråga vilka krafter som ligger bakom. Jag måste ifrågasätta mina egna motiv, och om det möjligtvis kan vara fråga om ett självbedrägeri. Finns det något som exempelvis skulle kunna få mig att offra hela mitt liv för min nation, i ett krig?

KENOTISKT OFFER

Det har blivit vanligt att beskriva offret av sig själv som ett kenotiskt offer. Det kommer från Paulus ord om att Kristus ”utblottade sig själv” (Fil 2:7). Det kan då vara en hjälp att se att det finns olika grader av självuppoffring. Den svagaste graden kan beskrivas som en lätt begränsning av ens eget liv. Jag begränsar mig genom att äta lite mindre sötsaker. Den starkaste graden är eleminering av självet, en sorts utplåning av sig själv. Medelvägen är då en självuppoffring i form av att ge av sig själv, att ge något som är viktigt för mig själv till den andre i någon form av ömsesidighet. Medelvägen kan här förstås ungefär som Aristoteles doktrin om medelvägen, alltså att det är den förnämsta eller allra eminentaste vägen mellan två ytterligheter. Paulio Diego Bubbio (1974-, italiensk filosof) menar i linje med detta i Sacrifice in the Post-Kantian Tradition att ett verkligt offer kräver att något som tillhör subjektet ges upp, men att begränsa sig själv skulle inte vara tillräckligt och ett självförintande skulle vara för mycket. Givandet av sig själv beskriver därför bäst det sanna själv-offret. Ett autentiskt kenotiskt offer innebär inte en upplösning av självet utan snarare en omförhandling av ens egen identitet som ett resultat av ens tillbakadragande för att den andres perspektiv ska få plats. Terry Eagleton (1943, brittisk filosof och författare) utforskar i Radical Sacrifice den mänskliga impulsen att vilja offra sig själv och säger att det inte går att tänka sig att de olika former av politiskt liv som vi kan se runt omkring oss skulle kunnat uppkomma utan några uppoffringar. Vi måste avvisa de dödsbringande

ideologier som använder offret för att förtrycka andra men utan att överge insikten om att kärlekens innersta struktur är offer. Offer och självförnekelse är inte mål i sig själva men däremot att glömma sig själv i kärlek till den andre. Enligt Eagleton rör den mest övertygande versionen av offer självets blomstring och inte dess utplåning. Den innebär en formidabel förlösning av energi, en förvandling av det mänskliga subjektet och en turbulent övergång från död till nytt liv. Själva offerritualen betyder att förlora något, att tömmas på något, men i åkallan av en mer fruktbar form av liv. Som att föda barn då smärtan är själva preludiet till glädjen. Gabriel Marcel (1889-1973, fransk-judisk filosof som blev katolik i 40-årsålder, förgrundsfigur för existentialismen och personalismen, nära Sören Kierkegaard) menar i The Mystery of Being att självuppoffringen har en potential att bygga upp snarare än att undergräva personen. Men självuppoffringen måste vara interrelationell, ömsesidig, bygga på kärlek och längtan och en försäkran om ett liv efter döden. Subjektets sanna själv-offer kan inte ske enbart för den andres skull utan att det måste vara grundat i och riktas till det band som finns mellan ett subjekt och den andre. Kärlekens band till den andre är mer fundamentalt för ens eget varande än jakten på ens eget blomstrande. Enligt detta sätt att se på själv-offret kan man endast offra sig själv utifrån vissheten att ett sådant offer är det mest sanningsenliga uttrycket av sig själv och därför också leder till ens egen fullbordan. Marcel betonar väldigt starkt vikten av ömsesidigheten mellan subjekten. Är det detta band vi ser mellan Gud och människa i Kristi offer, att det verkligen är ömsesidigt, eftersom det är det sanna offret? Även om det är Guds initiativ, så innebär inkarnationen en ömsesidighet mellan Gud och människa, ett kärlekens band, som går genom döden till livet. Även Sören Kierkegaard är inne på detta kenotiska offfer, vilket man kan läsa om i den sista artikeln i detta nummer.

This article is from: