Offer som mänsklig kultur och religion

Carl Larssons skiss till målningen ”Midvinterblot” (1915).

OFFRET SOM MÄNSKLIG KULTUR OCH RELIGION

Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

Det har varit omdebatterat huruvida människooffer var vanliga i det fornnordiska samhället. Är dessa människooffer återberättade av kristna med avsikt att svartmåla hedningarna? Frågan har diskuterats länge av historiker och arkeologer. I en ny avhandling har Klas Wikström af Edholm visat att människooffer utgjort en levande tradition från äldre järnålder in i vikingatid i Norden. I ”Människooffer i myt och minne. En studie av offerpraktiker i fornnordisk religion utifrån källtexter och arkeologiskt material” visar Edholm inte bara att människooffer förekom utan att de också var relativt vanliga. Dessa offer förekom i olika religiösa och sociala sammanhang. I samband med krig ingick offren i kulten kring krigs- och härskarguden Oden. Om man vann en

strid offrades krigsfångar antingen direkt eller i större ceremonier. Andra offer var ”kalendariska” och förekom i samband med riter som midvinterblot. Avsikten var att ”återskapa eller stärka den sociala ordningen genom kulten”, vilket man också kunnat belägga i många andra kulturer.

TVÅ ÄLDRE TEORIER OM OFFER

Emile Durkheim (1858-1917) följer den brittiske bibelforskaren religionsantropologen William Robertson Smith (1846-1894) i hans teori om totemismen som den äldsta religionen. Totemismen är den enklaste och ursprungligaste religion de känner till och den är intimt sammanlänkad med offerritualer och själva offertanken. För Durkheim handlar religion i första hand om den sociala sammanhållningen i en grupp. Religion är den sociala gemenskapen för sådant som hör till det heliga i tillvaron. Religion bygger på åtskillnaden mellan det heliga och det profana. Det heliga är helt kollektivt och berör hela samhället medan det profana är individuellt och inte något som delas av gruppen. Alltså är religionen för Durkheim något som fungerar för att stärka de sociala banden och det är också det som utgör religionens kraft. Totemismen visar just på denna skillnad mellan det heliga och det profana. Religiösa ritualer är händelser som sker i grupp, de stärker gruppens sammanhållning och solidaritet, och skiljer sig från det vanliga. Durkheim delar upp de religiösa ritualerna i negativa ritualer som syftar till att hålla det heliga och profana åtskilt och positiva ritualer som syftar till att föra det heliga och det profana i tillfällig kontakt med varandra. För att illustrera detta hänvisar han till den australiensiska ritualen kallad Intichiuma. Varje år samlas klanen för att döda totemet och tillsammans äta upp det. Durkheim ser detta som det tydligaste uttrycket för offrets natur. Det är en gemensam måltid som också innebär kommunion mellan folket och deras gud (totemet). Genom att äta det tar de upp det heliga som är inneboende i totemet. Det allra mest centrala med offret är gemenskapens återupprättande, de samlas som grupp och kommunicerar därmed med sin gud. Sigmund Freud (1856-1939), grundaren av psykoanalysen, rör sig i Totem and Taboo (1913) inom områdena arkeologi, antropologi och studier av religion. Han undersöker likheter mellan det mentala livet hos ”vildar” och neurotiker, eller totem och tabu.

Första kapitlet heter ”Incestens skräck” och där undersöks systemet med totemism bland australiensiska aboriginer. Varje klan har ett totem (ett djur, en växt eller naturkraft) och medlemmarna får inte gifta sig med dem med samma totem som de själva. Freud undersöker denna praxis som förebyggande mot incest. I det andra kapitlet, ”Tabu och emotionell ambivalens”, betraktar Freud förhållandet mellan tabuer och totemism. Här använder Freud sina erfarenheter från arbetet med neurotiska patienter i Wien. Precis som neurotiker känner ”primitiva” människor sig ambivalenta inför sina medmänniskor men utan att medvetet erkänna detta för sig själva. De kommer inte att erkänna att, så mycket som de älskar sin mamma, finns det saker hos henne som de hatar. Så uppträder en projektion av den undertryckta delen av denna ambivalens (hatet): ”Jag ville inte att min mor skulle dö; totem ville att hon skulle dö”. I det tredje kapitlet, ”Animism, magi och tankens allmakt”, undersöker Freud animismen och den narcissistiska fasen i den tidiga libidinala utvecklingen. En tro på magi och trolldom överförs från den inre världen till den yttre världen, både hos primitiva människor och neurotiker. Det animistiska tänkesättet styrs av ”tankarnas allmakt”, en projektion av det inre mentala livet på den yttre världen. Denna konstruktion av verkligheten kan också urskiljas i tvångstankar, vanföreställningar och fobier. Freud argumenterar för att animismens praktik bara är en täckmantel för instinktivt förtryck. I det sista kapitlet, ”Totemismens återkomst i barndomen”, kombinerar Freud en av Charles Darwins mer spekulativa teorier om de tidiga samhällenas organisering (en enda alfa-man omgiven av en harem av kvinnor, som liknar hur grupper av gorillor organiserar sig) med teorin om offerritualen som hämtats från William Robertson Smith. Totemismens ursprung finner därför Freud i en enstaka händelse, då en grupp förhistoriska bröder som utvisats från gruppen återvände för att döda sin far, som de båda fruktade och respekterade. Oidipuskomplexet kopplas så till det mänskliga samhällets ursprung och postulerade att all religion i själva verket var en utökad och kollektiv form av skuld och ambivalens för att hantera dödandet av fadersfiguren. Freud menar att religion är en form av kollektiv neuros. Personer med starka religiösa överjag tenderar att lättare få ångest om de bryter mot den internaliserade moralen i överjaget. Religion är en slags regression tillbaka till en tid i barndomen då personen erfor

faderns kärlek och beskydd. Genom att projicera fram existensen av en gudomlig fader som kan tillbes och respekteras så kan ångesten dämpas. Den rituella måltiden i totemismen är också i grunden sammanlänkad med offret. Offer är ritualer som rör dödande, förbud och att äta tillsammans är en manifestation av en infantil omedveten mänsklig önskan. Freud hävdar att den offrandes offer representerar fadern (och guden) och därigenom kan de tidiga bindningarna till fadern frigöras i den totemiska offermåltiden. Den bakomliggande drivkraften är enligt Freud en oidipal skuld orsakad av fadersmordet och önskan att överta faderns roll. I den totemiska religionen är alltså offret ingenting annat än ett surrogat för fadern. Därför menar Freud att offret är det första faderssurrogatet och Gud det andra i vilket fadern återfått en mänsklig form. Han målar upp en mänsklig historisk-symbolisk bakgrund utifrån en arketypisk mänsklig familj där sönerna gaddat sig samman för att döda fadern vilket med tiden lett till en längtan tillbaka till fadern. Alla söner ville egentligen bli som fadern och inkorporerade därför delar av deras fader som surrogat i offret. Deras fadershat mildrades med tiden och förvandlades istället till en längtan efter honom vilket ledde till en utveckling från själva offret till en Gud som ett mer tillfredsställande surrogat för fadern. Upphöjandet av fadern som en gång blivit mördad till en Gud som klanen hävdade härstamning från var ett mycket seriösare försök till gottgörelse än med ett totem. Detta är för Freud inte begränsat till religiösa sammanhang för genom introduktionen av fader-gudar förvandlades ett faderlöst samhälle gradvis till att organiseras på ett patriarkalt sätt. Känslan av skuld ledde stegvis till att sönerna flyttade initiativet till att offra från sig själva till Gud. Det blev nu Gud och inte människor som krävde offret vilket enligt Freud innebar det mest extrema förnekandet av det brott som begåtts i begynnelsen av samhället och av skuldkänslan. Detta fångas upp i kristendomens uppfattning om offer och manifesteras i Eukaristin, enligt Freud.

NYARE TEORI OM OFFER

René Girard skrev i Violence and the Sacred (1972) att, trots ”samtida kritik” av Totem och Taboo, ligger konceptet med det kollektiva mordet nära hans egen teori. René Girard visar på våldets betydelse i mänsklig kultur och hur Bibeln avslöjar dessa djupa rötter. Teorin om mimetiskt begär vill

förklara mänskligt beteende och kultur och begreppet mimesis används eftersom det innehåller en aspekt av konflikt. Girard pekar på en mänsklig önskan att imitera andra människor. Människan vet egentligen inte vad hon önskar och vänder sig därför till andra genom att imitera deras önskan. Vi lånar våra önskningar från andra, vi önskar vad andra önskar genom att efterlikna deras önskningar. Vår önskan efter ett visst objekt framkallas av en annan persons önskan efter samma objekt. Så uppstår en snöbollseffekt eftersom det snart kommer att finnas en tredje, en fjärde och en femte som önskar samma sak. Objektet glöms bort och den mimetiska konflikten förvandlas till en allmän motsättning. Nu imiterar man inte längre varandras önskningar, utan varandras motsättning. Det som började med en önskan att dela samma objekt, fortsätter med en vilja att utplåna samma fiende. Psykologiska och sociala rivaliteter och spänningar byggs upp när vi önskar samma sak som andra, vilket så småningom leder till mekanismen att utse syndabockar. Syndabocken dödas vilket leder till avspänning och fred i gemenskapen. Mänskliga gemenskaper, samhällen, förenar sig och stärks genom dödandet av den kollektivt utsedda syndabocken. Detta leder i sin tur till att syndabocken efter hand blir upphöjd till Gud. Syndabocksmekanismen är ursprunget till den arkaiska religionen. Girard följer Durkheims insikt att begynnelsen av all kultur är arkaisk religion och följaktligen finner vi här ursprunget till alla politiska eller kulturella institutioner. Offerkulturen är grundläggande för samhället. Offret etablerar kultur, mening och språk. Girard menar att Bibeln avslöjar polyteismens och mytologins offermekanism men djupare sett grunden för all mänsklig kultur. Myterna döljer det verkliga våldet. Evangelierna utgår från samma övergripande berättelse som myterna. Dödandet av den kollektivt utsedda syndabocken firas genom det rituella offret i Eukaristin. Evangeliernas struktur liknar i mångt och mycket mytens struktur. En gudomlig person skuldbeläggs, dödas och uppstår igen. Gudens uppståndelse bringar välsignelse till gemenskapen, fred och harmoni. I evangelierna finner vi denna mytiska syndabockssituation där alla står emot en enda, även lärjungarna överger Jesus. Ensam och övergiven torteras och dödas han. Men korsets dårskap är en ny kunskap där omsorgen om offren står i centrum, de sista blir de första i en ny mänsklig gemenskap. Det finns alltså en likhet mellan evangelierna och myterna men

också en avgörande skillnad eftersom myten bygger på lögnen om offrets skuld medan evangelierna bekräftar offrets oskuld. Evangelierna avslöjar den mordiska brutala grunden för social ordning, genom berättelsen om Kristi kors. Gud tar offrens sida, ja, Gud gör sig själv till offret, det oskyldiga offret. Jesu lärjungar överger efter uppståndelsen den mimetiska lusten hos kollektivet för att istället imitera Kristus. Det mimetiska offrandet och våldet övervinns genom att skapa en motkultur som uppenbaras i berättelsen om Jesus. Kristi mimesis genom lidande kärlek ersätter begärets mimesis. Kristi sonande offer kan förvandla mänskligt liv, ge människor en ny motivation att offra sig själva till Gud och till andra. Kristendomen har så förvandlat mänsklig kultur till den grad att vi även i vår tids sekulära kulturer kan återupptäcka omsorgen om offren, om de minsta… Mekanismen som gör att ett ensamt offer offras av kollektivet är Satans verk, ja Satan själv. Satan är en parasit på Guds varande genom att imitera allt Gud gör men också en parasit på offret, som genom Satan blir betraktad som ond. Satan är kraften bakom detta sätt att bygga samhällen och gemenskaper. Satan är därför också kraften bakom utväljandet av Jesus som syndabock för att skapa fred enligt den mimetiska lusten. Men Jesus har inte kommit för att skapa en sådan fred utan tvärtom genom att ta syndabockens sida, att stå på alla utsattas och offers sida. Alla beskrivningar av Satan, som frestaren, anklagaren, en mördare från begynnelsen och så vidare, visar att Satan är regissören bakom Kristi död på korset. Kristi passion omstörtar den gamla ordningen för mänsklig kultur genom att avslöja denna världens härskare. Jesus annonserar inte Satans omedelbara slut utan snarare slutet på hans falska transcendens, hans makt att återupprätta ordning genom falska anklagelser, slutet för syndabocksmekanismen. Det är den helige Ande som, enligt Girard, övervinner det mimetiska våldet. Han är Hjälparen, Försvararen, mot Satan som är Förstöraren, Anklagaren. Kristendomens födelse är Försvararens, den helige Andes, seger över Anklagaren, Satan. Det är inte Gud som väljer ut mänskliga offer utan människan som gör Gud till offer. Gud står alltid på offrets sida och det är Gud själv som alltid är mänsklighetens offer.