Min väg till Berget

Sara Hedman, vän till Berget.

Första gången jag hörde talas om S:t Davidsgården var på gymnasiet. En klasskamrat berättade att man höll på att bygga en gård i Rättvik där man skulle vistas i tystnad. Detta lät väldigt märkligt i mina öron. Skulle någon människa vilja vara där? Uppväxt i frikyrklig miljö var jag inte hemmastadd i Svenska kyrkan och hade ingen aning om vilka verksamheter som fanns i kyrkliga sammanhang. Som trettonåring döptes jag i en sjö i min hemby. Mina föräldrar var visserligen mycket aktiva med att evangelisera i närbelägna byar men närmaste pingstförsamling fanns många mil bort. Det fanns ingen församling där jag kunde växa i min tro och träffa kristna ungdomar. I tonåren fanns det mycket som lockade bland annat så kallade världsliga nöjen. Den frikyrkliga syndakatalogen fördömde allt som lockade mig och jag lämnade församligen och blev ”avfälling”. Jag började studera i Uppsala och deltog i nöjeslivet men framför allt engagerade jag mig politiskt. Det fanns flera studenter från frikyrkliga miljöer som kände ett starkt engagemang för tredje världen. Förtrycket i Sydafrika, de svartas situation i USA och Vietnamkriget engagerade. Så småningom träffade jag min man, gifte mig och fick två barn. Jag utbildade mig till bibliotekarie och livet såg ljust ut. Men, men, det hände som jag aldrig hade trott eller velat skulle hända: Min man ville skiljas. Det blev en sorglig tid. Barnen och jag flyttade till Västerås och jag jobbade kvar i Hallstahammar.

Gud sökte mig på olika sätt men jag slog bort tankar och känslor. En dag kom min dotter med en idé: Hon ville konfirmera sig. En vän till henne hade berättat om hur roligt det var i konfirmandgruppen och vilken bra präst som ledde det hela. Till en början sa jag nej men min envisa dotter fick sin vilja igenom. På så sätt kom jag i kontakt med Svenska kyrkan i Västerås och blev positivt överraskad. Jag skjutsade dottern till konfirmandträffar och onsdagsmässor som jag deltog i för jag måste ju köra hem henne efteråt. Under tiden blev jag sökt av Gud, framförallt genom ett bibelord som upprepades ofta i en bok av John Irving: ”Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh 11:25-26). Så till slut gav jag upp. Jag beslöt att pröva trons väg. Jag blev konfirmerad i domkyrkan i början av 90-talet. Bland vännerna i kyrkan fick jag en nära vän som hjälpte mig att förstå skillnaden mellan min barndoms tro och luthersk tro. Man kunde vara kristen även om man hade målade naglar eller gick på bio. Denna vän inspirerade mig till åka på retreat till S:t Davidsgården och det har jag aldrig ångrat. Sedan dess har jag i många år deltagit i retreater och kurser på Berget. Efter några år började jag delta i arbetsdagar och blev bekant med kristna från olika delar av Sverige och även andra länder. Arbetsuppgifterna var skiftande men efter en tid blev jag medlem av trädgårdsgruppen. En uppgift som inte är så fysiskt betungande som att gräva i jorden innebär att klistra adresslappar på kuvert och stoppa Bergets program i kuverten. Då har man också trevligt sällskap av några medhjälpare för att inte tala om den utsökt goda maten som brukar serveras. Centrum på Berget är dock gudstjänsten och tidebönerna samt den kärleksfulla atmosfären. Av familjeskäl bor jag sedan sex år tillbaka i Rättvik. Och Berget intar nu en ännu större och viktigare plats i mitt liv. Den är såväl fysiskt som andligt nära. Jag är även engagerad i Rättviks församling. Man kan säga att min andliga växt har rötter både på Berget och i Rättviks kyrka.

NÅGRA PERSONLIGA DATA: Större delen av min ungdom växte jag upp i Grangärde. Gymnasiet fanns i Ludvika och universitet i Uppsala. Utbildade mig till bibliotekarie i Borås och verkade sedan i Hallstahammar. Mina intressen är böcker och friluftsliv och sist men inte minst en levande andefylld kyrka. Det blev en krokig väg genom livet men jag kom fram till slut.