Offret hos Sören Kierkegaard

Caravaggio: Isaks offer (målat cirka 1603).

Kierkegaard om offret i ”Fruktan och bävan”

Fader Peder Bergqvist, föreståndare på Berget.

Kierkegaard skrev ”Fruktan och bävan” sommaren 1843. Bokens titel är lånad från aposteln Paulus: ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning” (Fil 2:12) men i Kierkegaards dagbok kan vi se att det ändå är kärleken som är primus motor i Kierkegaards tro. Kierkegaard använder pseodonymen Johannes de Silentio, vilken förstår den tragiske hjälten och resignationens rörelse men ryggar tillbaka inför Abrahams tro, den tro som kräver allt tillbaka inger ”fruktan och bävan.” Pseodonymen Johannes de Silentio kan förstås som en karaktär som saknar tro, det gäller alltså inte

Kierkegaard själv. Tvärtom så berättar Kierkegaard i sin epilog om hur priserna på kryddor i Holland gick ner och några köpmän sänkte ett par laster i havet för att skruva upp priset. Kierkegaard verkar vilja påpeka att priset för vilket tron säljs är för lågt och att han ser ”Fruktan och bävan” som ett sätt att försöka skriva upp priset. Men ingen kan förstå den person som går trons väg. ”En tragisk hjälte kan en människa bli av egen kraft, men hon kan icke bli en trons riddare. När en människa beträder den tragiske hjältens i viss bemärkelse tunga väg, då kunna många råda honom; den, som går trons smala väg kan ingen råda, ingen förstå. Tron är ett under, och dock är ingen människa utesluten därifrån. Ty det, vari allt mänskligt liv förenas, är lidelse, och tron är lidelse”.

Det är Abrahams lydnad som står i centrum för Kierkegaards intresse. Då Abraham fick order att utvandra, hans löfte och slutligen hans prövning, då Gud bjöd honom att offra Isak, hans enda pant på löftets uppfyllelse. Kierkegaard tolkar inte detta utifrån de historiska förhållandena utan utifrån det som står om Abraham i Nya Testamentet: ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött” (Gal 3:6-9, Rom 4:18-19). ”I tro lydde Abraham när han blev kallad. … I tro slog han sig ner i det utlovade landet … I tro fick han kraft att avla en son, fast han, liksom Sara, var överårig. Han litade på den som hade gett löftet. I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka” (Heb 11: 8, 9, 11, 17-19).

Kierkegaard tar detta trosperspektiv på Abraham och skärper till det. Han berättar först historien om Abraham och Isak på berget Moria och beskriver Abraham som en svag människa vars tro är anfäktad. Så konfronteras Abraham med den allmänmänskliga uppfattningen, etiken, som säger att Abraham som vill offra sin son är en mördare. Han kan inte

förklara denna handling för någon eftersom den är så absurd, inte ens för Isak: ”Då reste Abraham upp gossen och gick med honom vid sin hand, och hans ord var fulla av tröst och förmaning. Men Isak kunde inte förstå honom. Han steg upp till Moria berg, men Isak förstod honom inte. Då vände han sig ett ögonblick bort från honom, men då Isak nästa gång såg Abrahams ansikte, då var det förändrat, hans blick var vild, hans gestalt ingav fruktan. Han grep Isak för bröstet, kastade honom till marken och sade: ”Dumma pojke, tror du att jag är din fader? Jag är en avgudamakare. Tror du att det är Guds befallning? Nej, det är min egen vilja.” Då darrade Isak och ropade i sin ångest: ”Gud i himmelen, förbarma dig över mig, Abrahams Gud, förbarma dig över mig, jag har ingen fader på jorden, så var du min fader!” Men Abraham sade tyst för sig själv: ”Herre i himmelen, jag tackar dig, det är dock bättre att han tror jag är en omänniska än att han skulle förlora tron på dig” (Prolog I).

Om Abraham ödmjukt hade böjt sig under Guds vilja och sagt farväl till Isak och hoppet om efterkommande, hade han endast varit en resignationens riddare. Om han hade offrat Isak för en stor sak, som Agamemnon sin dotter Ifigenia, hade han blivit en tragisk hjälte. Men Abraham är trons fader därför att han, samtidigt som han förbereder sig för att slakta Isak, ändå vet att han håller kvar honom vid livet. ”Det är stort att fatta det eviga, men det är större att hålla fast det timliga, efter att ha uppgivit det”. Genom denna paradoxala tro företar Abraham en dubbel rörelse: i samma andedrag uppger han allt och kräver allt, oändlighetens dubbelrörelse. Kierkegaard talar om en ”teleologisk suspension av det etiska”, att det som i allmän mening är etiskt suspenderas på ett personligt plan. En kritik av Kants kategoriska imperativ, där endast det som är rätt för alla är rätt för var och en och därmed en allmän plikt: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag”, du skall alltså endast handla efter de ”regler” som du kan vilja att alla skulle följa i alla lägen, en form av universell lag.

Det finns många olika perspektiv på offer och en enkel uppdelning skulle kunna vara mellan för det första historiska modeller där man förklarar offrandets bakgrund och förutsättning för mänskligt socialt liv och för det andra etiska modeller som ger olika riktlinjer

för hur människan bör handla. En annan uppdelning finns mellan teorier som utgår från hur människan utvecklat offertanken och de teorier som utgår från att offret i första han är ett gudomligt initiativ. När Sören Kierkegaard sommaren 1843, i ”Fruktan och bävan”, skriver om offret så vänder han sig bort, både från historiska och etiska modeller.

”Abrahams förhållande till Isak är etiskt uttryckt helt enkelt detta, att fadern skall älska sonen högre än sig själv”. Men han skriver att det finns ett högre uttryck för det etiska än det som som etiskt berättigar honom ”att suspendera (upphäva) den etiska förpliktelsen mot sonen, utan att därför förflytta sig utanför det etiskas teleologi (ändamålsbestämd)” […] ”Abraham överskred genom sin gärning helt det etiska och hade ett högre telos utanför, och i förhållande till detta suspenderade han det etiska”. Den enskilde är förmer än det allmänna liksom ojämna talet enligt Pythagoras sats är fullkomligare än det jämna talet, som inte kan upplösas i jämna hälfter. Hos det udda talet finns alltid något som blir över, som skiljer de båda hälfterna åt. Det etiska måste anpassas till varje konkret kulturell historisk situation: ”Abraham representerar tron … vars liv inte blott är det mest paradoxala, som låter sig tänkas, utan så paradoxalt, att det inte alls låter sig tänkas. Han handlar i kraft av det absurda: ty det absurda ligger just i att han som enskild är förmer än det allmänna. […] I kraft av det absurda får han Isak tillbaka”.

Kierkegaard ser framför allt offret som en kallelse till att leva ett överlåtet kristet liv. Han utvecklar en trons och kärlekens psykologi, han utforskar normerna som ska vägleda den hängivne kristnes handlande och försöker svara på frågan hur den enskilde troende kan bli frälst från synden. Kierkegaard avfärdar Kants och Hegels betoning av förnuftets överhöghet och betonar istället att det är tron och inte förnuftet som ska vägleda oss i livet. Han delar Nietzsches misstro gentemot förnuftet men där Nietzsche hänvisar normernas källa till den mänskliga viljan så är det för Kierkegaard Gud, och människans tro. Gud är källan till kärlekens och offrandets lag.

”Fruktan och bävan” handlar om Abraham som Gud mot sitt ord tycks vilja beröva allt, men som mot allt förnuft bevarar sin tro på Guds löfte. Ämnet för ”Fruktan och bävan” är tron. Här kritiserar

Kierkegaard det han ser som något fatalt fel i Hegels filosofi (även om han i grunden värderade Hegel högt och var mycket påverkad av honom). Han uppfattade det som att Hegel ville nå bortom tron, till en säkrare kunskap, att med hjälp av begreppen begripa trons innehåll. Kierkegaard protesterar mot detta och hävdar trons paradoxala karaktär. Tron ska varken förstås genom filosofiska begrepp eller genom sociala mekanismer i en viss kultur utan som direkt och omedelbar, som människans relation till Gud. Abrahams villighet att offra sin son är ett uttryck för hans personliga, omedelbara och absoluta gudsrelation. Offret är en direkt symbol för Abrahams tro som inte behöver medlas genom någon etik eller några begrepp. Det verkar som att Kierkegaard menar att Abrahams beteende inte behöver rättfärdigas i den sociopolitiska verkligheten. Många menar att Kierkegaard, på samma sätt som Nietzsche, öppnar upp för en mycket farlig moral, en moral som inte behöver något yttre socialt och politiskt godkännande. Men Kierkegaard är mycket medveten om detta vilket vi bland annat kan se genom att Johannes de Silentios fascination över Abraham men också att han blir skrämd av Abraham. Tron är inte nödvändigtvis dårskap, men möjligheten finns alltid. Därför skulle vi kunna tolka Abrahams offer som en direkt symbol för tron och som en modell, inte för moraliskt handlande utan, för religiöst handlande. Så skulle offer kunna ses som något som reglerar ens personliga relation med Gud, inte ens moraliska handlande.

Det fascinerande och samtidigt problematiska med ”Fruktan och bävan” är att det finns så många lager av betydelser i texten. Detta anger Kierkegaard genom sitt inledande motto från en episod ur ”Roms historia". Livius berättar här om hur kung Tarquinius sänder ett hemligt meddelande till sin son som mottagaren men inte budbärarna förstod. Kierkegaard antyder här att det finns ett hemligt budskap dolt i texten. Texten är en kallelse till att leva ett överlåtet kristet liv, den utvecklar trons och kärlekens psykologi, den utforskar normerna som ska vägleda den hängivne kristnes handlande, den försöker svara på frågan hur den enskilde troende kan bli frälst från synden. När det gäller normerna så finns ett svar i Abrahams paradoxala attityd av att han verkligen är beredd att offra Isak samtidigt som han tror att han skall få honom tillbaka.

Abrahams villighet att offra Isak kan betyda att ingenting i denna värld har ett värde bara för att man värdesätter det, medan hans tro på att få Isak tillbaka kan betyda att allt ändå har sitt värde och att deras värde finns i dem själva och i Gud. Värdet hos en annan människa finns där oavsett vår attityd. När sedan Kierkegaard tar upp syndens problematik så kan den också ses utifrån trons dubbelrörelse hos Abraham: att offra sig själv genom att erkänna sin synd och sin dödliga situation som människa och samtidigt tro att vi kan komma levande ur denna situation genom Guds förlåtelse. Kierkegaard fokuserar på en andra gradens etik som handlar om människans plikter gentemot Gud. Här kan vi enligt Kierkegaard endast vägledas genom exempel och förebilder. Abraham är genom sin villighet att offra Isak ett perfekt exempel på en tro som står mitt i det tragiska dilemmat där etiska plikter och plikter gentemot Gud står i opposition till varandra. Abraham är bortom etiken och kan därför inte förklara skälen bakom sina handlingar men hans beteende kan tjäna som en modell för vårt eget andliga levnadssätt. Abraham är därför utifrån Kierkegaard inte ett exempel för etiskt handlande utan för tron. På slutet av ”Fruktan och bävan” introducerar Kierkegaard jungfru Maria och menar att vi ofta utelämnar det centrala, hennes nöd, ångesten och paradoxen. Ingen kunde förstå henne, ”vilken kvinna blev väl så kränkt som Maria, visar inte hon att det är sant, att den Gud välsignar, förbannar han i samma andedrag?” Maria behöver ingen världslig beundran för hon var ingen hjältinna. Men hon blev större än hjältarna, inte genom att vara befriade från nöden och kvalen och paradoxen, utan hon blev det genom dem, liksom Abraham. De är modeller för den kristne, inte genom en uppsättning dogmatiska sanningar, utan genom ett sätt att leva.

För Kierkegaard fanns det en plikt att älska och han försvarar denna plikt även om han erkänner att denna plikt är motsägelsefull. Kant menade däremot att kärlek aldrig kan vara en plikt eftersom det just skulle vara en motsägelse. Kant anser att kärlek är en känsla som därför inte kan befallas medan Kierkegaards kärlek är en annan form av kärlek, den kärlek till ens nästa som krävs av en kristen. Kristen kärlek är en befalld kärlek eftersom den kärlek till nästan som krävs av en kristen är onaturlig för människor och därför

måste göras till en plikt. Kärlek definieras vidare av Kierkegaard i ”Kärlekens gärningar” (1847) som en själv-offrande kärlek som offrar allt för att göra rum för Gud. Den offrande kärleken är villig att offra allt eftersom den inte söker sitt eget, vilket den vänskapliga och den erotiska kärleken gör. För Kierkegaard innebär denna offrande kärlek att den ges utan tanke på belöning, den måste handla om något som är viktigt för subjektet och den är inte kommunicerbar, den är obegriplig för andra. Det gäller att bli fri från alla själv-älskande önskningar, här är även Abrahams tro att han skall få tillbaka Isak ett hinder. Det är inte ett offer för sin egen skull utan för det goda att främja förlåtelse och försoning och att bygga upp kärleken i andra. Att se den andre som en genuint annan och inte en spegelbild av mig själv. Jag kan kräva detta offer av mig själv men inte av den andre eftersom det måste vara en fri och frivillig handling, annars är det inte ett äkta offer. För Kierkegaard är det inte människor som är källan till den moraliska lagen, som Kant menar, utan Gud. Förlåtelse, försoning och äkta offer är inte möjligt utan den kristna villigheten att lyda Guds befallningar. Därför är det tron och inte förnuftet som ska vägleda oss i livet. Normernas källa är för Kierkegaard Gud och människans tro. Gud är källan till kärlekens och offrandets lag. Det offer Kierkegaard lyfter fram kan också beskrivas som kenotiskt då det handlar om att liksom Kristus i hans utblottelse, själv ta ett steg tillbaka för att göra rum för den andre. Och detta kenotiska offer måste uttryckas konkret i en specifik historisk situation och vara närvarande i och ha relevans för det dagliga livet.

Intresserad av att leva kommunitetsliv?

- på Berget lever en ekumenisk kommunitet som gärna tar emot fler medlemmar från olika kyrkotraditioner! - man kan också vara associerad till kommuniteten och bo på annan plats. (peder@berget.se)

Påminnelse om avgiften för 2021!

Vänföreningen S:t David är Bergets stödförening. Medlemmarna stöder Berget med förböner, gåvor och arbetsinsatser. Vänföreningens medlemmar får regelbundet vänbrev från Berget samt tidskriften UNUM som utkommer fyra gånger per år. Två gånger om året finns möjlighet att vara med på arbets- och gemenskapsdagar och varje år möts vi till årsmöte då huvudmän och styrelse utses. Arbetsdagarna är i år mellan 17-21 maj. Årsmötet kommer att vara lördagen den 22 maj kl. 11.30. Medlemsavgiften är 300 kr per år. Medlemsavgiften är ett sätt att stödja vår verksamhet som drabbats hårt av många avbokningar och färre gäster under den rådande pandemin. Vill du bli medlem, använd vårt Bankgiro eller Swish-nummer och ange ”Vänföreningen”. Frid och allt gott önskar vännerna på Berget!

BG: 574-3323 Swish: 123 337 20 75

Alldeles före jul så genomfördes en renovering av meditationshallen. Entren och meditationshallen fick nytt golv och ny färg på väggarna. Här ser vi rättviksmålaren målaren Kent-Göran Nygårds som här på bilden just påbörjat detta arbete.

STIFTELSEN BERGET

Tempelvägen 10, 795 91 RÄTTVIK 0248-79 71 70 E-POST: info@berget.se WEBBSIDA: www.berget.se

Nästa nummer är temat:

POST-CORONA?

UUUUU

är en tidskrift som utges fyra gånger per år Prenumerationsavgift 150 kr. Medlemmar i Bergets vänförening får Unum utan kostnad. Medlemsavgift 300 kr. Studerande under 25 år 150 kr. Betalas via Bankgiro: 574-3323