Vill du vara med?

Magdalena Sandgren, ordförande i Mymensinghföreningen

Utanför står klungor av palmträd och vinden kastar ibland mangofrukter på plåttaket med hårda smällar. Små båtar, kryllande av människor, tuffar förbi på den heliga floden och sången från minareterna fyller rymden fem gånger om dagen. Västvärlden med allt sitt larm är långt borta; detta är den överbefolkade fattiga muslimska världen, full av sitt eget larm. Två världar, långt borta och ändå nära: två hus bredvid varandra, men med annorlunda liv; man hör skratt och gräl, bland sång och den svårtydda tystnad som kan vara fridfull eller hotande. Men det som jag älskar mest är natten och alla dess ljud. Den svenska natten har en egen atmosfär (i synnerhet vinternatten), men den orientaliska natten är mustigare, full av liv. Mörkret är perforerat av ljus, små lampor, gatlyktor; Mymensingh blir halvt stad, halvt by. Man hör avlägsna ljud av människor, som om vi alla bodde i ett stort rum, och i trädgården syrsornas intensiva konsert. När månen är full går trummorna på andra sidan floden. Hade någon kunnat tro att Bangladesh kunde vara så rakt igenom romantiskt? Schakalerna skrattar sina vansinnesskratt vid flodbanken och alla hundar börjar yla. Där ligger man och svettas i det pulserande

mörkret, utsträckt på sin bädd som på botten av ett skepp. Natten lever och vi rör oss – längre ut, djupare in mot de glimmande ljusen.” Broder Johannes, opublicerade texter.

DET ÄR SÅ JAG MINNS Bangladesh. Ett myllrande liv med många fina möte med den vanliga bengalen, men också med människor vars rötter finns ute bland byarnas olika stamtillhörigheter. Det har nu gått över trettio år sedan Taizébröderna kom till staden Mymensingh och började bygga upp ett relationsnätverk med förtroende och tillit som gemensamt kitt. Kommuniteten bestod av fyra-fem bröder från Nederländerna, Sverige och Schweiz. De båda bröderna från Nederländerna hade varit i Asien i många år och kunde introducera broder Johannes, bördig från Grännatrakten, i det nya landets seder och språk. Det viktigaste är dock inte bröderna, utan att leva för Gud var de än befinner sig. Det gäller naturligtvis även oss. Under de trettio år bröderna har funnits där har olika verksamheter kommit och gått. Det har varit ateljéer med trähantverk, ett Handikappcentrum byggdes upp och finns fortfarande med mattknytningsverkstad samt uppsökande hälsovård. Den klassiska bilden av en missionsstation som nog många av oss bär på är en institution med skola och sjukhus. Riktigt så är det inte i Mymensingh. Bröderna bor förvisso någonstans och gör någonting - men den stora insatsen är den mellanmänskliga, det relationella som byggs upp genom år av kontakt. För att nå dit krävs en rad praktiska handlingar, konkret hjälp och långsiktigt tänkande. Men all utveckling kostar pengar och det är därför som vi 2008 bildade en förening för att kunna samla in och skicka ekonomiska bidrag till den verksamhet som Taizébröderna i Mymensingh driver. I början trodde åtminstone jag att vi bara skulle få in ett par tusenlappar om året. Där högg jag i sten. Vi har kunna skicka omkring 100 000 kr varje år! Vill du vara med? Föreningen heter Mymensinghföreningen och medlemsavgiften är 150 kr /per vuxen, 300 kr /familj och 150 kr / förening. Vi strävar efter att hålla nere våra administrativa kostnader så vi skickar helst brev via mejl till våra medlemmar. Varje år skriver broder Johannes ett par rundbrev till föreningens medlemmar. De brukar ge en bred bild av hur det är i Bangladesh och hur verksamheten fortlöper.