Per Mases om offer

Utdrag från några av Per Mases bibelmeditationer.

Sista gången Per Mases var på Berget, november 2010, svårt präglad av sin sjukdom och sedan gick han in genom dödens port på julaftonskvällen samma år.

MEDITATION 10

När vi bär ett lidande som drabbat oss och håller ut i kärlekens inriktning - då är vi förenade med Kristus och hans offer och vårt lidande blir på ett hemlighetsfullt sätt till gagn för helheten (Kol 1:24).

När vårt lidande är förenat med Kristi offer blir det välsignat. Det som sedan sker är så fruktansvärt, att vi vill vända bort ansiktet. Råheten och ondskan hos hatiska människor. Otåligheten hos soldaterna när Herren inte kan gå fort nog. Framme vid Golgata spikas Herren fast på korset. Hittills har han kunnat röra sig, uppbjuda alla sina krafter. Nu kan han inte längre det. Nu kan han inte göra annat än att hänga stilla och härda ut. Ibland ta spjärn mot spikarna i fötterna för att res upp kroppen och få rum för andningen. Smärtan i de genomborrade lemmarna, i huvudet och i alla de djupa såren blir allt värre. Alltmer plågsam blir törsten, allt tyngre hjärtats ångest och beklämning. Han kan inte hjälpa sig själv, inte röra sig, inte göra något annat än att hörda ut och känna döden nalkas. Detta är det offer som Herren frambär för mig, för oss och för hela världen. Ett offer av fullkomlig kärlek. Hans liv är en klar ström av kärlek, som övervinner det onda med det goda, och som mynnar ut i evigt liv. Genom dopet och tron och i nattvarden är vi i denna kärleks ström. Genom vårt ja blir den en källa och en kärlekens ström i oss. Vi förs av den in mot kärlekens seger, mot uppståndelse och liv. Korset och uppståndelsen kan inte skiljas från varandra. På korset ropar Jesus med hög röst: “Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” - orden som inleder den 22:a psalmen i Psaltaren. Hans ord blir inte förstådda av dem som står i närheten (Mark 15:34,35). Men lärjungarna kom att förstå varför han använder den psalmens ord. De förstod att psalmen förklarade vad som skedde på korset och vad som alltid sker i den heliga Mässan: att Kristi offer blir vägen till livet. Kristus dör på korset för att världen skall leva. När Jesus instiftade den heliga Eukarstin sa han: “Detta är min kropp, detta är mitt blod...” Orden brukade utsägas när man gav en gåva som ett offer i templet. Jesus använder de orden för att uttrycka att han är det verkliga och definitiva offret. Det är som om Jesus säger: Mitt lidande och min död är den definitiva kärlekshandlingen som förhärligar Gud, ljuset och räddningen för världen Eukaristin inbjuder oss att få del av det liv som Jesus vinner åt oss och att låta samma kärlekens ström driva oss. Varje Eukaristi skriver Jesus på nytt kärlekens lag i våra hjärtan (jfr Joh 13:34; 15:9,10; Jes 31:31ff).

Eukaristin och offret på korset hör ihop - men korset kan inte skiljas från uppståndelsen. I Eukaristin visar Jesus att döden förvandlas till liv, att kärleken är starkare än döden. Därför är också uppståndelsens liv närvarande, redan i döden. Livet från Gud, källan, kan aldrig dö. Vi tar emot uppståndelsens liv. Det eviga livets källa är öppen för oss. Vi har del i det liv som aldrig kan död.

MEDITATION 11

Först ger vi oss själva, frambär oss själva (Rom 12:1), säger vårt ja - sedan är vi beredda att ta emot de heliga gåvorna. Allt är nåd - livet, kärleken, Gud - vi kan bara få det som gåvor. Och samtidigt: genom att ge oss själva, blir vårt hjärta öppet för att ta emot! Ge allt och motta allt. Kristi offer en gång för alla. Vi kan inte tillfoga något. Men vi kan inte ta emot det, om vi inte ger oss själva. Här är centrum i gemenskapen omkring Kristus - Mässan. Enheten med Herren. En gemenskap som når in i evigheten... Och hemligheten är: att tro på Guds kärlek till oss, ta emot den, förbli i den - ta emot för att kunna ge, ge för att kunna vara öppen, mottagande. Av kärlek har Gud slutit ett evigt förbund med oss. Vägen till livets seger går genom lidande och offer. Det finns ingen seger utan kamp. Skådeplatsen för kampen är vår själs innersta.

MEDITATION 17

Förstörelsen av den mänskliga förhållandena är så djup och ödesdiger att Guds kärleks hela makt måste gå in på ett radikalt sätt. Gud går själv in i världens lidande. En helt annan bild har målats upp av framstegsoptimismen. Det gångna århundradet kännetecknades av orealistiska framtidsdrömmar. I stället för det jordiska paradis som hägrade, blev resultatet förödelse. När det tillitsfulla samspelet med Skaparens avsikt går förlorad förstörs samspelet med jorden. Människans inre oförsoning får frukter både i den yttre miljön, i kulturen, i vetenskapen och konsten. Syndens frukt är lidanden genom årtusenden. Vem kan göra en uppskattning av eländet bland de slavar som byggde pyramiderna eller räkna offren för nazismens eller kommunismens ateistiska paradisdrömmar? Det kan aldrig byggas ett paradis på jorden. Men i arbetet tillsam-

mans med timmermannen från Nasaret och den korsfäste och uppståndne Herren förvandlas och förädlas tillvaron genom den helige Ande. Den jordiska verkligheten lyfts upp på ett högre plan. Hela Jesus liv har räddningens och förnyelsens kraft. Den når oss genom Kärlekens offer på korset – men Guds kraft verkar i hela hans liv. Hans fattigdom, hans lydnad, hans hunger och törst, hans tårar när människoliv förstörs, hans lidande med människor och hans bön – allt har en befriande och läkande kraft. Också gemenskapen i honom har denna kraft. Allt som Jesus gjort, sagt och lidit har syftet att den skadade människan och mänskligheten skall helas och upprättas. Han är huvudet för en ny mänsklighet: ”Han finns före allting och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom, och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen” (Kol 1:17-20). Kristus levde och kämpade för oss – och hans seger är vår. Han gav oss sitt exempel att följa: ”Jag har gett er ett exempel för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så” (Joh 13:15-17). Men han gav oss mer: Han låter oss delta i hans liv, som lemmar i hans kropp. Den heliga Mässam är fortsättningen av det som Jesus har gjort för oss ”en gång för alla” (Hebr 10:10). ”Jag ber er att betänka att Jesus Kristus, vår Herre, är ert verkliga huvud och att ni är en av hans lemmar. Han är för er det som huvudet är för sina lemmar; allt som tillhör honom tillhör också er - hans ande, hjärta och alla tillgångar. Ni skall använda er av detta som av ting som tillhör er, för att tjäna, lovprisa, älska och förhärliga Gud. Ni tillhör honom, liksom lemmarna tillhör sitt huvud. Och han önskar brinnande att använda sig av allt som finns i er, till sin Faders tjänst och ära – liksom av ting som tillhör honom. ”Ty för mig är livet Kristus” (Fil 1:21). (Jean Eudes: Tractatas de admirabili corde Jesu). Därför ber vi: Herre ge mig din ande, ditt hjärta – så att du blir närvarande genom mig i allt vad jag är och gör.