Min väg till Berget
Sara Hedman, vän till Berget.
F
örsta gången jag hörde talas om S:t Davidsgården var på gymnasiet. En klasskamrat berättade att man höll på att bygga en gård i Rättvik där man skulle vistas i tystnad. Detta lät väldigt märkligt i mina öron. Skulle någon människa vilja vara där?
ade bland annat så kallade världsliga nöjen. Den frikyrkliga syndakatalogen fördömde allt som lockade mig och jag lämnade församligen och blev ”avfälling”.
Jag började studera i Uppsala och deltog i nöjeslivet men framför allt engagerade jag mig politiskt. Det fanns flera Uppväxt i frikyrklig miljö var jag inte studenter från frikyrkliga miljöer som hemmastadd i Svenska kyrkan och kände ett starkt engagemang för tredhade ingen aning om vilka verksamhe- je världen. Förtrycket i Sydafrika, de ter som fanns i kyrkliga sammanhang. svartas situation i USA och VietnamSom trettonåring döptes jag i en sjö i kriget engagerade. min hemby. Mina föräldrar var visser- Så småningom träffade jag min man, ligen mycket aktiva med att evangeli- gifte mig och fick två barn. Jag utbilsera i närbelägna byar men närmaste dade mig till bibliotekarie och livet såg pingstförsamling fanns många mil ljust ut. Men, men, det hände som jag bort. Det fanns ingen församling där aldrig hade trott eller velat skulle hänjag kunde växa i min tro och träffa da: Min man ville skiljas. Det blev en kristna ungdomar. sorglig tid. Barnen och jag flyttade till I tonåren fanns det mycket som lock- Västerås och jag jobbade kvar i Hallstahammar. Unum 16
