KENOSIS - GUDS EGET SÄTT ATT VARA
S
å har vi fått fira Påsk och på nytt förenat våra egna liv med Jesu Kristi lidande, död och uppståndelse. Genom detta mysterium får vi del av det liv som är oförstörbart och som förvandlar syndare till helgon. ”Det finns inget helgon utan ett förf lutet och ingen syndare utan en framtid” (S:t Augustinus). Detta hoppfulla budskap f lödar fram ur Guds eget sätt att vara, då han utblottar sig själv, tömmer sig på allt eget, för att göra rum för alla syndare. Allt är älskat till existens, till vara. Ur-Fadern, Sonens Fader, är inte en patriarkal lynnig gubbe som förtrycker och bestraffar utan den fullständiga intimiteten, ömsesidigheten, och relationen baserad på ursprunget, att vara den förste i allt. Han är den förste som ger rum för allt som följer efter det första. Fadern, som ursprung till allt, är självutgivande kärlek, dold i sin Sons mysterium. Den ödmjuke Treenige Guden uppenbarar sig i den korsfästes utsträckta armar på korset som den självutbredande och självutgivande kärleken. Faderns kenosis är ingenting annat än att han är den som ger hela sig själv, allt det han är, till Sonen för att han ska bli den han är. Utan ursprung är Fadern källan till allt, den förste och förnämste, fullhetens källa.
Sonen uttrycker helt och fullt allt det Fadern är, Sonen är Faderns eviga och fullkomliga konstverk. Fadern är ingenting i sig själv och allt i och för den Andre. Sonen visar i sin utblottelse vem Fadern är, när han tömmer sig själv på allt för att förena sig med alla brottslingar, fördömda och återlösa alla hopplösa och förtappade. Av evighet ger Sonen sig själv till Fadern, som en frivillig gåva i Faderns fulla tjänst. Det är denna attityd hos Sonen som vi ser i hans mänsklighet, i inkarnationen, när han ödmjukar sig och blir människa, lydig Fadern intill döden, döden på ett kors. Andens kenosis är ett totalt självutgivande i att inte önska något för sig själv, att alltid peka på den Andre, Fadern och Sonen. Anden står utanför strålkastarljuset, och liksom gömmer sig i Fadern och Sonen. Sådan är Guds kenotiska kärlek, en evig rörelse där Fadern hela tiden ger hela sig själv till Sonen, och Sonen ger allt tillbaka till Fadern, i den helige Andes eget självutgivande av sig själv. Den död vi ser på korset uppenbarar vem Gud är av evighet. Gud är den som dör bort från sig själv, för att ge liv och plats åt den andre, och detta har han lagt ned i oss som ett mönster, för att människan ska finna sig själv genom att ge sig själv som en fri gåva.
Unum 3
