En historia av spända relationer

den 18 oktober 1812 där de tio åren av dialog uppmärksammades under rubriken “Andens ekumenik eller ohelig allians?”

Kritiken är förklarlig med tanke på vår historia. Dessutom har rapporterna från samtalen varit få. Det är alltså väl motiverat med en sammanfattning. Eftersom jag själv av åldersskäl inte längre är med i dialogen, kan det också finnas skäl för mig att göra lite av ett delbokslut.198 Jag anknyter då till det bidrag jag gav till nyss nämnda seminarium.

Livets Ords ledare Ulf Ekman har under senare år haft en hel del kontakter med i synnerhet kända katolska karismatiker och tillsammans med pastorer gjort flera resor till Rom. Jag avstår från att i detta sammanhang närmare gå in på vad dessa kontakter betytt för hans teologiska utveckling. Sommaren 2013 deltog påvens kaplan Raniero Cantalamessa i Livets Ords Europakonferens. Hans vittnesbörd om hur han efter att ha varit kritisk öppnade sig för den karismatiska vågen och hans appell om kristen enhet över gränserna mellan olika grupper av kristna har gett eko bland annat i flera artiklar i Dagen. Det började den 6 augusti med en artikel av Ivar Lundgren där denne efterlyste en förnyelse bland pingstvänner som bidrar till helande och enhet inom kristenheten.

En historia av spända relationer

De traditionellt spända relationerna med katolska kyrkan delar svenska pingstvänner med både Svenska kyrkan och frikyrkorna. Vi har med oss en protestantisk identitet. Vår inställning till katolska kyrkan grundlades både i församlingen och i skolan.

Den svenska skola jag och mina jämnåriga på 1930–1940-talet mötte var antikatolsk. Visserligen behandlades den forntida och medeltida kyrkan med respekt. Den heliga Birgitta var ju en av de stora medeltida kristna förgrundsgestalterna, och till dem räknade vi också sådana som Gregorius den Store, Ansgar, Dominicus och Franciscus.

Vi visste ganska mycket om Luthers reformation och hans uppgörelse med avlatshandel och katolsk gärningslära. Vi såg de svenska reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae som hjältar.

Vår uppfattning om jesuiterna däremot präglades av Zakarias Topelius Fältskärns berättelser som vår folkskolefröken högläste ur. Vi våndades över Johan III:s röda bok, som skulle kunnat göra Sverige halvt katolskt igen liksom över hans och Katarina Jagellonicas katolske son Sigismund. Han ärvde ju tronen 1592 men Uppsala mötes beslut 1593 räddade

198 Jag lämnade uppdraget i och med nyss nämnda seminarium.

103

reformationen.

Till all lycka, tyckte vi nog, blev Sigismund efter slaget vid Stångebro 1598 avhyst ur landet och ersatt, först av den barske Karl IX och sedan av hans son Gustav II Adolf, hjältekonungen och protestantismens försvarare. Att både far och son också var ute för att bygga upp en svensk stormakt kändes inte misstänkt. Svenskarna var ju så ridderliga krigare, trodde vi. I Tyskland var minnet av de svenska härarnas framfart inte alls lika ljust, och om det har moderna historiker gett besked.

Som frikyrkliga var vi pingstvänner i vår inställning till katolska kyrkan rätt lutherska, men egentligen var vi mer släkt med den tredje reformationens folk, vederdöparna, baptismens och troendeförsamlingens pionjärer, som Luther inte alls gillade utan brutalt förföljde. Det vi i min barndomsmiljö var mest intresserade av var inte kyrkohistorien generellt utan väckelsehistorien: alltifrån fornkyrkans montanister till medeltidens valdensare och nyare tidens pietister, herrnhuter, metodister, ropare, rosenianare, waldenströmare, baptister och helgelseförbundare.

Ibland har det sagts om oss att vi pingstvänner trodde att den äkta kristendomen dog ut med fornkyrkan och sedan återuppstod 1906 genom väckelsen på Asuza Street i Los Angeles. Riktigt så illa var det inte. Vi hade ett antal andliga föregångare som vi såg som viktiga och visste en hel del om. Men vi väntade oss inte något gott från Rom.

Vad gällde kontakter med katolska kyrkan, fanns de i stort sett inte för de flesta pingstvänner. Själv bodde jag dock några år som barn i invandrarsamhället Oskarström i Halland, där många var katoliker, och tittade någon gång in i den katolska kyrka som fanns där. Nunnorna sågs nu och då ute på samhället. Vi låg inte som pingstvänner i fejd med katolikerna, men de var helt enkelt ett främmande element som vi hade så få kontakter med som möjligt.

På gymnasiet i Skövde där jag gick ett par år i slutet på 1950-talet fick jag en kristendoms- och filosofilärare, som inte dolde var han hade sina sympatier. Det var Lechard Johannesson vilken som kristendomslärare på 1940-talet inte öppet kunde vara katolik. Senare konverterade han. För honom var Aristoteles favoritfilosofen och Tomas av Aquino den främste teologen, och Luther tyckte han inte om vare sig för hans platonska filosofi eller för hans teologiska uppgörelse med Rom. Johannesson var omstridd men jag var fascinerad av honom som lärare och han bjöd på en hel del tankar som hjälpte mig till fortsatt tro.

Religionsfrihetslagen 1951 ändrade på mycket, men på lutherskt håll fanns det ett starkt motstånd mot katoliserande tendenser bland

104