den 18 oktober 1812 där de tio åren av dialog uppmärksammades under rubriken “Andens ekumenik eller ohelig allians?” Kritiken är förklarlig med tanke på vår historia. Dessutom har rapporterna från samtalen varit få. Det är alltså väl motiverat med en sammanfattning. Eftersom jag själv av åldersskäl inte längre är med i dialogen, kan det också finnas skäl för mig att göra lite av ett delbokslut.198 Jag anknyter då till det bidrag jag gav till nyss nämnda seminarium. Livets Ords ledare Ulf Ekman har under senare år haft en hel del kontakter med i synnerhet kända katolska karismatiker och tillsammans med pastorer gjort flera resor till Rom. Jag avstår från att i detta sammanhang närmare gå in på vad dessa kontakter betytt för hans teologiska utveckling. Sommaren 2013 deltog påvens kaplan Raniero Cantalamessa i Livets Ords Europakonferens. Hans vittnesbörd om hur han efter att ha varit kritisk öppnade sig för den karismatiska vågen och hans appell om kristen enhet över gränserna mellan olika grupper av kristna har gett eko bland annat i flera artiklar i Dagen. Det började den 6 augusti med en artikel av Ivar Lundgren där denne efterlyste en förnyelse bland pingstvänner som bidrar till helande och enhet inom kristenheten.
En historia av spända relationer De traditionellt spända relationerna med katolska kyrkan delar svenska pingstvänner med både Svenska kyrkan och frikyrkorna. Vi har med oss en protestantisk identitet. Vår inställning till katolska kyrkan grundlades både i församlingen och i skolan. Den svenska skola jag och mina jämnåriga på 1930–1940-talet mötte var antikatolsk. Visserligen behandlades den forntida och medeltida kyrkan med respekt. Den heliga Birgitta var ju en av de stora medeltida kristna förgrundsgestalterna, och till dem räknade vi också sådana som Gregorius den Store, Ansgar, Dominicus och Franciscus. Vi visste ganska mycket om Luthers reformation och hans uppgörelse med avlatshandel och katolsk gärningslära. Vi såg de svenska reformatorerna Olaus Petri och Laurentius Andreae som hjältar. Vår uppfattning om jesuiterna däremot präglades av Zakarias Topelius Fältskärns berättelser som vår folkskolefröken högläste ur. Vi våndades över Johan III:s röda bok, som skulle kunnat göra Sverige halvt katolskt igen liksom över hans och Katarina Jagellonicas katolske son Sigismund. Han ärvde ju tronen 1592 men Uppsala mötes beslut 1593 räddade 198 Jag lämnade uppdraget i och med nyss nämnda seminarium.
103
