Förändringar på ömse håll

högkyrkliga. Hos pingstvänner fanns en stor skepsis mot den katolska nyetableringen i Sverige. Före detta kyrkoherden, lektor Henning Thulin, ofta anlitad predikant i Filadelfia, Stockholm, och redaktör för Den Kristne /Trons Kamp publicerade i den tidskriften åtskilliga artiklar om “den katolska faran”.

I Dagen recenserade han 1953 i positiva ordalag den nytilträdde Strängnäsbiskopen Dick Helanders herdabrev som vände sig mot katoliseringen.199 I en predikan i Filadelfia,Stockholm, varnade han 1954 för “kalla katolska vindar”.200 Dagen följde “smygetableringen” av katolska institutioner i Sverige — vilohem kunde betraktas som förklädda kloster, ännu inte tillåtna i Sverige.201

Vi hörde också mycket från våra missionsfält om svårt katolskt motstånd för att inte säga förföljelse mot dem som vanns av våra missionärers förkunnelse, inte minst i traditionella katolska länder. År 1954 väckte det stort uppseende när den svenske pingstmissionären Nils-Erik Forsberg utvisades ur Spanien. Dagen rapporterade även samma år om att 215 evangeliska församlingar i Spanien hade “stängts” av katolikerna.202

Själva blev min fru och jag missionärer i det gamla Belgiska Afrika, Kongo, Rwanda och Burundi, under åren 1959 till 1962, och visst fick vi inblick i en situation, där det var spänt i relationerna mellan pingstvänner och katoliker. Det var mycket lättare för oss om den lokale belgiske administratören var antiklerikal än praktiserande katolik.

Under avkoloniseringsprocessen i Burundi blev vi som svenska pingstmissionärer i Temps nouveau, en katolsk tidning, misstänkliggjorda för att driva vårt eget politiska spel, något jag rapporterade om hem till Sverige i juni 1962. Att svenska FN-soldater samtidigt kämpade mot Tshombe i Katanga, vilket inte var populärt hos de belgiska katolska missionärerna, spelade då också en viss roll.

Förändringar på ömse håll

När dialogen mellan Pingst och Stockholms katolska stift inleddes 2003, hade det dock hunnit ske en hel del ting som hade påverkat oss på pingstsidan

199 Dagen den 31 juli 1953. 200 Se Dagen 17 maj 1954. 201 Till exempel att Djursholms vilohem drevs i katolsk regi (Dagen den 30 oktober 1954) och att “ett flamländskt kloster” skulle inrättas i Huddinge (Dagen den 5 november 1954). 202 Se Dagen för den 17 april och 23 juni 1954.

105

i Sverige.

För egen del hade jag under min Dagen-tid ett starkt engagemang i abortfrågan, bland annat i arbetsgruppen Rätt till liv, och i det sammanhanget fanns ett antal engagerade katoliker med. Vi kände på ömse håll oro inför det sekulariserade samhällets etiska nedmontering. Vi upptäckte en del lysande bidrag till det etiska samtalet med katolskt ursprung. Det styrkte känslan av att vi hade en hel del att lära från sådana katoliker som på kristen grund tänkt igenom viktiga livsfrågor.

Det hade skett en uppseendeväckande utveckling på katolskt håll, som bidrog till ett nytt samtalsklimat. Och det hade börjat på 1960-talet.

På 1960-talet hölls det andra Vatikankonciliet, och dit inbjöds 1964 som observatör en lite annorlunda pingstvän, ovan nämnde David du Plessis. Han var sydafrikan och generalsekreterare i samfundet Apostolic Faith Mission när den engelske helandepredikanten Smith Wigglesworth kom in på hans kontor tidigt en morgon och profeterade om att han skulle få vara Herrens redskap i en stor andeutgjutelse in i de gamla kyrkorna.

Det omtumlande budskapet lät otroligt, men han bar det med sig. Det var en av orsakerna till att han lämnade Sydafrika under senare delen av 1940-talet och emigrerade först till Schweiz och sedan till USA. Han blev vid den tiden sekreterare för världspingstkonferenserna, men miste den uppgiften sedan han på 1950-talet inlett kontakter med de äldre protestantiska kyrkorna som var medlemmar i Kyrkornas världsråd och där han oväntat nog fann många som var öppna för hans vittnesbörd om den helige Andes verk.

Andra pingstledare trodde inte på den här dialogen och misstänkte att han hade kompromissat med sitt budskap. I Andra Vatikankonciliet blev han mottagen med värme. Parallellt därmed utbredde sig den karismatiska väckelsen i andra äldre kyrkor. I verkligheten hade det börjat en Andens ekumenik som förvånade och förbryllade pingstvännerna som varit vana vid stort motstånd.203

Sommaren 1967 mötte David du Plessis Lewi Pethrus i samband med världspingstkonferensen i Rio de Janeiro. Då hans gamle vän berättade om de öppna dörrar han mött för sitt vittnesbörd i de äldre kyrkorna, tog den svenske pingstledarens fortsatta starkt intryck. Han mötte sedan den karismatiska rörelsen i USA. Just vid den här tiden nådde den också där den

203 Om sin historia har du Plessis bl a berättat i den självbiografiska boken The Spirit bade me go. The Astounding Move of God in the Denominational Churches (Revised and enlarged) 1963, och i David du Plessis as told to Bob Slosser, A man called Mr. Pentecost (Logos International, Plainfield, New Jersey,1977).

106