Den internationella dialogen

katolska kyrkan.204

Vid Kyrkornas världsråds konferens i Uppsala 1968 anordnades det sedan vid sidan av programmet ett gränsöverskridande möte, där Lewi Pethrus och du Plessis men också några företrädare för äldre kyrkor medverkade. En av dem var Krister Stendahl.205

Året därpå sände Lewi Pethrus, som fortfarande var chefredaktör för Dagen, sin medarbetare Ivar Lundgren för att skriva en reportageserie om den karismatiska vågen i de äldre kyrkorna. Den bestämda ordern var att han inte fick glömma de karismatiska katolikerna, och kontakter med sådana fick han genom du Plessis. I Dagen skrev han sedan en uppmärksammad reportageserie, som också blev stommen till boken Ny Pingst, som 1970 kom ut i Den Kristna Bokringen.

Lewi Pethrus var mycket angelägen om att tydligt markera sitt stöd för det andliga skeende som refererades i artikelserien. Ivar Lundgren var sedan med om att i Stockholm organisera den ekumeniska konferensen Karisma 72 — med katolskt deltagande.

Den internationella dialogen

1972 startade efter en del förberedande kontakter på Vatikanens och David du Plessis’ initiativ en dialog mellan ett antal kända pingstvänner och katolska kyrkan. Den var i pingstkretsar starkt kontroversiell. Pingstdeltagarna var inte där på sin kyrkolednings uppdrag utan representerade bara sig själva. Du Plessis hade svårt att få med tillräckligt många pingstvänner och kompletterade med ett antal karismatiker från andra kyrkor, ortodoxa och protestantiska. Dialogen eftersträvade inte strukturell enhet. Men man ville lära känna varandra och få en tillförlitlig bild av varandras tro och praxis.

Man började dialogen med att studera dopet i den helige Ande, kristen initiation, karismerna, Skriften och Traditionen, den mänskliga personen och gåvorna och sedan kom en runda då man behandlade tron och den religiösa erfarenheten, tungotalet och Marias roll.

I denna andra runda (1977–1982) fanns det inte med några karismatiker utanför pingströrelsen. Det hade visat sig att de inte alltid delade pingstvännernas teologiska hållning. Den andra rundan blev också ganska dramatisk efter det att Mariafrågan kommit upp. Det var Jerry Sandidge,

204 Lewi Pethrus berättade för förf. om den här kontaktens betydelse. 205 Detta var ett ganska kontroversiellt möte, som Lewi Pethrus inte kunde ha i Pingstkyrkan i Uppsala och som i stället förlades till Missionskyrkan i staden. Se Ivar Lundgrens skildring i Pingströrelsen Del 1, s. 235.

107

missionär för Assemblies of God i Belgien, som stod för pingstsidans bidrag om Maria och som för det fick kritik av sitt samfund. Han uppmanades att antingen bryta all kontakt med du Plessis och dialogen eller lämna sin tjänst i Belgien. Han valde det sistnämnda.206

När jag som ovan nämnts var med som observatör i 1986 års dialogsamtal i Sierra Madre, Kalifornien, var man inne på tredje dialogrundan (1985–1989) med temat Communio Sanctorum (De heligas gemenskap). Här fanns ett antal pingstvänner som var där med stöd av sitt samfund, till exempel Justus du Plessis från Sydafrika, bror till David, som hade övertagit Davids roll som medordförande. David du Plessis hade bara något år kvar att leva.

Han kunde fortfarande göra spetsiga kommentarer. Han tyckte att pingstvänner och karismatiker snabbt höll på att få sina egna traditioner som avlägsnade dem från Skriften. Han var mindre rädd för dogmen om påvens ofelbarhet än för att karismatiska megapastorer höll på att bli sina egna påvar.207

Efter det följde i dialogen en runda kring “evangelisation, proselytism och gemensamt vittnesbörd” (1990–1997). Justus du Plessis avgick av hälsoskäl som medordförande 1992 och ersattes av Cecil Mel Robeck Jr från Assemblies of God, vilken fortfarande har samma funktion. En femte runda (1998–2005) handlade om initiation i den kristna tron. Något av det mest intressanta med den fasen var att pingstvänner och katoliker tillsammans studerade kyrkofädernas uppfattningar av Andens verk — trots att de hade skilda uppfattningar om vilken auktoritet kyrkofäderna skulle tillmätas.

Från varje dialogrunda finns en gemensamt avfattad rapport. Det finns också avsnitt där pingstvänner och katoliker valt att formulera sig var för sig, men i allmänhet har man redovisat också divergerande ståndpunkter i

206 Cecil M. Robeck, Jr. ger en intressant sammanfattning av de fyra första faserna i dialogen i inledningen till sin artikel On Becoming a Christian i PentecoStudies, vol. 7, no. 2, 2008. ISSN 1871-77769. Hans huvudämne är där den femte dialogrundan. 207 Du Plessis hade tio år tidigare drabbats av det falska ryktet, att han accepterade dogmen om påvens ofelbarhet. Han var mycket störd av detta och såg till att hans vänner över världen fick en korrekt information. Själv fick jag brevkopior och pressklipp, bland annat av People & Events i Christian Life, januari 1977. Vad han hade sagt, förklarade han där, var att Gud hade använt katolikernas tro på påvens ofelbarhet till att främja den andliga förnyelsen bland katolikerna: “In Rome I discovered how and why Pope John XXIII was able to get Vatican II into action. If Catholics did not believe the Holy Father was infallible, they could have challenged him right in the curia. So I saw that God used this phase of the dogmas to cause Pope John to declare that the Church must be renewed…Then he went further and said: ‘For the renewal of the Church there must come a new Pentecost.’ This was accepted by 600 million Catholics around the world, and the old Roman Catholic Church has accepted more renewal and changes than any other in this century.”

108