Väckelseprästerna

nium, det gäller både på länsnivån och lokalt för Värnamo kommun.25 Varför slog väckelsen, läseriet och sedermera frikyrkligheten igenom med sådan styrka i de småländska bygderna?

Folkväckelsen i Sverige vid 1800-talets mitt och decennierna därefter hade som en av sina grundförutsättningar den andliga resonansbotten som Svenska kyrkans verksamhet skapat hos breda lager av det svenska folket. Folkets bekantskap med psalmboken och de bibliska berättelserna, Luthers lilla katekes och den grundläggande undervisningen i den kristna tron – i samband med nattvardsförberedelse och husförhör – man fick del av, allt detta sammantaget får inte underskattas. Det bidrog med anknytningspunkter och utgjorde därmed ett slags »kallelsens förspel« hos människor, då väckelsens präster och predikanter ställde dem inför evangeliets uppmaning till bot och omvändelse. Detta var en förutsättning som rimligen inte gällde på annat sätt i Småland än i övriga Sverige, men möjligen tillvaratogs den i synnerlig grad i detta landskap.

Väckelseprästerna Den småländska folkväckelsens vägröjare var flera. Komministern Jakob Otto Hoof (1768–1839) i Svenljunga kom att påverka det religiösa livets utveckling i stora delar av södra Sverige, inte minst i västra Småland.26 En lagiskt präglad omvändelsecentrerad fromhet, – »en kombination av gammalpietistisk bättringspredikan med mer än vanligt konkreta skildringar av de eviga straffen och en herrnhutisk tröst- och trosförkunnelse med stark koncentration på Jesu blod och sår«27 – predikade han med stor framgång. Emilie Petersen – »Mormor på Herrestad« – skrev i ett brev att Hoof under en längre tid var »lärare för alla läsare i trakten, uti Östbo och Västbo härader ända ned genom Kronobergs län«.28 Hos Hoof var det centralt att dra upp gränsen mellan omvända och oomvända, pånyttfödda och opånytt-

25 Åberg 1998, s. 50, 61. – År 1985 var andelen frikyrkliga av befolkningen i Jönköpings län 13 %, i Värnamo kommun var 15 % av folket då frikyrkoanslutna, uppger

Åberg. Minskningen mellan 1985 och 1995 var således 1,3 % inom länet som helhet och cirka 2 % inom Värnamo kommun. (Om vad siffrorna utsäger, se kommentaren i not 23.) 26 Runnö 1963, s. 30. 27 Jarlert 2001, s. 76. 28 Citerat efter Runnö 1963, s. 30–31.

födda, och med den förkunnelsen beredde han väg för nyevangelisk väckelse och frikyrklighet.29 Hoofianismen fick i Arvid Zackrisson (1790–1880) – »Arvid i Sunnerbo« – en ledargestalt i Småland. Zackrisson, som i sin ungdom varit i tjänst hos Hoof, tog i sin stuga i Sunnerbo, Gnosjö, från år 1820 och framåt emot människor i stor mängd. Han blev deras själasörjare och andlige vägledare. Dessutom bedrev Zackrisson en omfattande predikoverksamhet.30

Urshultsprosten Per Nymans (1794–1856) radikala väckelseförkunnelse, färgad av inflytandet från Hoof och med lagen och nåden som bärande element, bidrog starkt till den evangeliska väckelsens genombrott i Smålandsbygderna. Under sin tid som adjunkt i Burseryd hade Nyman mött hoofianismen, och enligt vissa sagesmän skulle han ha besökt Hoof i Svenljunga och genom dennes vägledning blivit omvänd.31 Samtidigt var Nyman en energisk kämpe mot nyevangelismen och dess ledande företrädare Rosenius, Fjellstedt och Ahnfelt.32

I Småland och vida utöver dess gränser utövade komministern i Hälleberga, Peter Lorenz Sellergren (1768–1843), ett avsevärt inflytande. Sellergren hade en tid samarbetat med Nyman, och precis som denne förkunnade han ett väckelsebudskap med gammalpietistisk prägel.33 Han fick i Jonas Sandell (1790–1858) en av sina första lärjungar. Denne var från 1831 till sin död kyrkoherde i Fröderyd.34 Sandell byggde upp ett omfattande kontaktnät. Han hade väglett Peter Wieselgren fram till en personlig tro under dennes studietid i Växjö. Och efter flytten till Fröderyd gjorde Sandell prästgården till mötesplats för väckelsemän som Fjellstedt, Wieselgren och många andra. Till dessa andra hörde tre män som blev ledande först i Jönköpings Traktatsällskap och senare i Jönköpings Missionsförening. De var Knut Wilhelm Almqvist – som blev måg hos Sandell – T.H. Odencrantz och

29 Wärlö, B. i skriften Här en källa rinner, citerat efter Runnö 1963, s. 30. 30 Åberg 1998, s. 10; Runnö 1963, s. 31. 31 Runnö 1963, s. 32. 32 Runnö 1963, s. 32; Jarlert 2001, s. 84. – Jarlert skriver: »Trots sina egendomligheter blev Nyman en inflytelserik väckelsepredikant. Genom ensidig botpredikan och skarp, kyrklig kritik mot nyevangelismen framkallade hans verksamhet två motsatta reaktioner. Dels beredde den väg för den nya rörelsens evangelikala förkunnelse, dels cementerade den på andra håll motståndet mot samma rörelses fria arbetsformer.« 33 Runnö 1963, s. 32. 34 Åberg 1998, s. 11; Runnö 1963, s. 32.