nium, det gäller både på länsnivån och lokalt för Värnamo kommun. 25 Varför slog väckelsen, läseriet och sedermera frikyrkligheten igenom med sådan styrka i de småländska bygderna? Folkväckelsen i Sverige vid 1800-talets mitt och decennierna därefter hade som en av sina grundförutsättningar den andliga resonansbotten som Svenska kyrkans verksamhet skapat hos breda lager av det svenska folket. Folkets bekantskap med psalmboken och de bibliska berättelserna, Luthers lilla katekes och den grundläggande undervisningen i den kristna tron – i samband med nattvardsförberedelse och husförhör – man fick del av, allt detta sammantaget får inte underskattas. Det bidrog med anknytningspunkter och utgjorde därmed ett slags »kallelsens förspel« hos människor, då väckelsens präster och predikanter ställde dem inför evangeliets uppmaning till bot och omvändelse. Detta var en förutsättning som rimligen inte gällde på annat sätt i Småland än i övriga Sverige, men möjligen tillvaratogs den i synnerlig grad i detta landskap.
Väckelseprästerna Den småländska folkväckelsens vägröjare var flera. Komministern Jakob Otto Hoof (1768–1839) i Svenljunga kom att påverka det religiösa livets utveckling i stora delar av södra Sverige, inte minst i västra Småland.26 En lagiskt präglad omvändelsecentrerad fromhet, – »en kombination av gammalpietistisk bättringspredikan med mer än vanligt konkreta skildringar av de eviga straffen och en herrnhutisk tröst- och trosförkunnelse med stark koncentration på Jesu blod och sår«27 – predikade han med stor framgång. Emilie Petersen – »Mormor på Herrestad« – skrev i ett brev att Hoof under en längre tid var »lärare för alla läsare i trakten, uti Östbo och Västbo härader ända ned genom Kronobergs län«.28 Hos Hoof var det centralt att dra upp gränsen mellan omvända och oomvända, pånyttfödda och opånytt25
Åberg 1998, s. 50, 61. – År 1985 var andelen frikyrkliga av befolkningen i Jönköpings län 13 %, i Värnamo kommun var 15 % av folket då frikyrkoanslutna, uppger Åberg. Minskningen mellan 1985 och 1995 var således 1,3 % inom länet som helhet och cirka 2 % inom Värnamo kommun. (Om vad siffrorna utsäger, se kommentaren i not 23.)
26
Runnö 1963, s. 30.
27
Jarlert 2001, s. 76.
28
Citerat efter Runnö 1963, s. 30–31. 34
