Troendedopet aktualiseras och blir till problem

och andra byar till personlig omvändelse och tro. Det var en evangelist inom Helgelseförbundet, Emanuel Pettersson, som var huvudaktören i denna väckelse.159

Troendedopet aktualiseras och blir till problem Dopfrågan och brottningen med den, kom att utgöra nästa steg på Georg Gustafssons andliga utvecklingsväg. Läsningen av Nya testamentet väckte frågan hos honom. Och Bibeln skulle ju nu vara hans rättesnöre som frälst. Där tyckte han sig entydigt se att dopet följde efter frälsningen, som en begravning av det gamla, »den gamla människan«. Han påstod sig inte ha talat med någon människa, som skulle ha påverkat honom att tänka i dessa »baptistiska banor«. När han hävdar detta, är avsikten naturligtvis att hävda att »Guds ande« ledde hans bibelläsning och reflexion över det lästa. På vilka vägar de baptistiska impulserna verkligen nådde honom är svårt att fastställa. Vilka impulser fick han under den korta tiden hos Svenska Frälsningsarmén i Värnamo? Vad visste han om baptismen i Småland och Sverige? Vilka tidningar läste han som berättade om baptistiska dop? Om detta går det inte att få någon säker information. Klart är att hans »husorgan« under de aktuella åren, Stormklockan och Brand – i argumentationen mot Pingströrelsen, som förekom i stort sett varje vecka –inte över huvud taget skrev om Pingströrelsens praktiserande av troendedopet.160

Dopfunderingarna mötte motstånd då de blev kända; från föräldrarna, från kyrkoherden i församlingen, från hans gamla skollärare och även från kommunens politiska ledarskikt. I Värnamobygden fanns inga baptister vid den här tiden, åtminstone inte några offentligt kända. Kyrkoherden skrev brev till honom, påstod han, och vädjade om besinning. Vädjan formulerades som en förhoppning om att den bygd som dittills varit förskonad från baptismen, inte skulle drabbas av denna villfarelse på grund av denne unge mans förvillelse. Föräldrarnas reaktion var stark, fadern blev arg och modern förtvivlad, enligt

159 Georg Gustafsson, artikeln »Andens verk i Värnamotrakten« i Sommar 1933, s. 68–69; Lundgren 1975, s. 89-90. 160 Se Stormklockan och Brand åren 1918–1920. Jag har inte funnit någon artikel som ägnar doppraxis inom den nya karismatiska rörelsen någon som helst uppmärksamhet.

sonen.161 Mor Kristina skall i den situationen ha sagt honom: »Jag som var så glad att du har blivit omvänd till Gud, skall du nu hamna i vederdöparnas villfarelse. Då blir den sista villan värre än den första. Då blir det omöjligt att återföra dig till bättring«.162 Men han stod på sig i sin nyvunna övertygelse och sökte efter tillfälle att bli döpt. I det skedet berättade någon för honom om midsommarmötena i Torp, utanför Kumla, med all sannolikhet var det den tidigare omnämnde evangelisten Emanuel Pettersson, och att det i samband med dessa möten anordnades stora dopförrättningar. Georg Gustafsson reste följaktligen till Torpkonferensen midsommaren 1919 för att låta döpa sig. Till de berördas stora lättnad återkom han från Torp odöpt.163

Den förklaring Georg Gustafsson gav till det uteblivna dopet innehöll ingenting om osäkerhet rörande troendedopets riktighet, men åtskilligt om hur han förstod sin frälsning och sin status som frälst. Inget tyder på att hans barndop aktualiserats eller utgjorde ett problem för honom i den föreliggande situationen. Det förhållandet att han redan var döpt tycktes inte föresväva honom alls. Uppenbarligen var han i ett läge där barndopet inte framstod som ett verkligt dop för honom.

Han såg i Torp för första gången i sitt liv en dopförrättning av baptistiskt slag: Vid anblicken av dopkandidaterna, sade han sig ha drabbats av en sådan insikt om dophandlingens helighet att han själv framstod som en syndare och hans liv som fortsatt syndigt. Han bestämde sig då för att åka hem och för att fram till nästkommande midsommar, då nytt doptillfälle gavs, försöka bli »bättre frälst«.164

Uppenbarligen förstod Georg Gustafsson vid denna tidpunkt i livet frälsningen mera i linje med den metodistiska helgelsetraditionens tolkning och mindre utifrån ett traditionellt lutherskt perspektiv. Detta kan te sig överraskande. Botkampen hade förvisso utkämpats på Frälsningsarmén och till armén hade han hört en kort tid, men att dess metodistiska läror skulle ha satt så djupa avtryck i den nyomvände, givet den korta påverkanstiden, är knappast troligt. Barndomshemmet däremot hade varit präglat av en pietistiskt färgad väckelsetradition inom Svenska kyrkan, gestaltad med särdrag i de småländska

161 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6; nr 7; nr 8. 162 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. 163 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. 164 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6; nr 12; Fjellestad 1976, s. 161.

bygderna (kortfattat skisserad ovan i detta kapitel).165 Troligen var det den traditionen, kompletterad med en genom bibelläsning på egen hand förvärvad förståelse, som resulterat i den »semipelagianska« frälsningssyn han då hade. Den semipelagianska synen säger att »vid omvändelsen är det stundom Gud, som tager initiativet, stundom inväntar han vårt viljeavgörande, så att vår vilja förekommer Guds«.166 Synsättet utgår från antagandet att det vid omvändelsen och förnyelsen sker en samverkan mellan nåden och den fria viljan.167 I den pietistiska traditionen finns motsvarande syn i form av en »synergistisk tendens«, som uttrycker »att människan på något sätt samverkar med Gud om sin frälsning«.168

Att Georg Gustafsson ställd inför valet att döpas eller inte döpas tvivlade på sin frälsning och kände sig helt ovärdig, bottnade helt klart i övertygelsen att han inte gjort sin del av frälsningsarbetet. Dopet skulle ju följa efter frälsningen och vara en begravning av det gamla. Det hade hans bibelläsning övertygat honom om, och det var en syn som hans religiösa uppväxttradition inte alls bidragit till, det kan anses som säkert. Problemet var, annorlunda uttryckt, att det gamla levde och påminde om sin icke obetydliga livskraft. Det som skulle begravas förutsattes naturligtvis vara dött och avslutat. Han ställdes alltså inför valet att begrava något levande, och det talade inte Nya testamentet om att man skulle göra, som han läste det. Ett klassiskt lutherskt »simul justus et peccator«-synsätt på det kristna livet, hade naturligtvis lett till en helt annan reaktion i samband med dopförrättningen på Torp. Ett synsätt som rymde visshet om rättfärdighetsstatus inför Gud, på grund av Kristus och hans försoningsdöd. Men också –och samtidigt – en insikt om syndighetsstatus som människa bland

165 I Jönköpings län hade den nyevangeliska väckelsen satt djupa och varaktiga spår, vilket på sikt gav god grogrund för stark frikyrklig framgång, medan Kronobergs län var präglat av den gammalkyrkliga väckelsen, vilket visade sig inte vara någon god jordmån för frikyrkligheten vare sig på kort eller på lång sikt (Åberg 2007, s. 176ff.). 166 Hägglund 1975, s. 123. – Semipelagianismens upphovsman var först och främst

Johannes Cassianus, död cirka 430, känd som grundaren av klostret S:t Victor i

Massilia (nuvarande Marseille). Semipelagianismen är inte en avläggare av Pelagius' teologi, uppger Hägglund. 167 Hägglund 1975, s. 123. 168 Eldebo 1997, s. 120.

människorna, på grund av den kvardröjande skada hos den mänskliga naturen som är ofrånkomlig på grund av syndafallet. Det följande året blev en svår tid för Georg Gustafsson. Han beskrev det som ett förtvivlans år, då han ständigt pendlade mellan hopp och modlöshet. Snabba växlingar mellan »segrar och nederlag« i det personliga kristna livet inträffade hela tiden. Upplevelsen av att vara en hycklare pinade honom. Denna anfäktelseperiod kulminerade i att han drevs till att på nytt i detalj planera ett självmordsförsök. Men även denna gång kom Gud honom till mötes och talade om andra planer för framtiden, bestämda för honom av Gud själv, uppgav han.169 I bakgrunden fanns naturligtvis hela tiden dopproblematiken. Han trodde sig veta att möjligheten till ett »segerrikt« kristet liv låg i att låta döpa sig, men å andra sidan hindrades han att ta det steget av bristen på framsteg i sitt andliga liv.

Vid midsommartid 1920 återvände Georg Gustafsson dock till Torp. Där fick han tillfälle att samtala personligt med patron Hedin, ordförande i Helgelseförbundet och Torpkonferensernas centralgestalt vid denna tid. Han förklarade rakt på sak sin belägenhet. De begångna moraliska synderna bekändes och han beskrev sin svaga karaktär. »Det är mycket sämre med mig nu än för ett år sedan«, sade han, »allt har gått sönder«. Patron Hedin skall då ha yttrat: »Om Gud inte hjälper dig som är så ärlig, så hjälper han ingen«.170 Samtalet mynnade ut i att patronen skrev ut en rekommendation till dop för honom. Den ännu inte tjugoettårige mannen bestämde sig i det läget för att låta dopet ske, »även om Gud slår ihjäl mig när jag stiger ner i dopgraven«, uppgav han.171 Den 26 juni 1920 döptes han i Götabrobäcken, utanför Kumla, tillsammans med ett trettiotal andra personer.172

Upplevelsen av dopet var tydligen stark. Själv vittnade Gustafsson om hur han, när han väl efter dopet klätt om till egna kläder igen, drabbades av hänryckning och under några timmar var fullständigt

169 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6; nr 7. 170 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6; nr 12. 171 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6. 172 Matrikel, PiVa; Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6 1972-02-01. – Georg Gustafssons dop uppmärksammas i den genom Sven Kårbrants redaktörskap utgivna boken: Hundra Torpkonferenser. En jubileumsbok om Helgelseförbundets konferenser på

Torp, 1986, s. 72. Kårbrant återger där den skildring av dopet som återfinns i Lundgren 1975, s. 92, 98–103.