III. FRITIDSPREDIKANTEN BLIR ETABLERAD PINGSTFÖRKUNNARE (1920–1937) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 70 Den svenska Pingströrelsen på tröskeln till 1920-talet

Den svenska Pingströrelsen på tröskeln till 1920-talet Pingstväckelsen kom till Sverige i slutet av år 1906. Dess första centrum var bland baptisterna i Skövde.184 Från och med de första månaderna år 1907 fick den förankring på flera platser i vårt land, exempelvis Stockholm, Göteborg, Örebro och Arvika. Kontakterna med den norska huvudstaden Kristiania och väckelsen där var av stor betydelse. Inte minst var förbindelsen med pastor T.B. Barratt (1862–1940) av oskattbart värde. Barratt besökte under några vårveckor 1907 bland annat Stockholm, Uppsala och Göteborg.185

Barratt, som kom att kallas »Nordens pingstapostel« och ibland »Europas pingstapostel«, hade en tjugoårig erfarenhet som metodistpredikant i Norge bakom sig år 1907. Han var ledare för Bymissionen i Kristiania vid tiden för pingstväckelsens frambrott. År 1906 var Barratt i USA på en insamlingsresa för Bymissionens räkning. Resan blev ett misslyckande ur insamlingssynpunkt, men för Barratt själv blev vistelsen i Amerika livsavgörande på ett personligt plan. Han mötte nämligen pingstväckelsen och mottog andedopet – med tungomålstalandet som dess bevis och tecken – strax innan han i december 1906 återvände hem till Kristiania.186

Den svenska Pingströrelsen däremot började formera sig först ungefär tio år senare. Att hålla isär de båda begreppen pingstväckelsen och Pingströrelsen är av väsentlig betydelse. Pingstväckelsen betecknar –som tidigare nämnts – det upplevelseinnehåll, främst andedopet med åtföljande tungomålstalande och andens gåvor (se 1 Kor. 12), som människor med skilda konfessionella tillhörigheter mottog.187 Pingstväck-

184 Ek 1933, s. 11ff.; Sundstedt 1969, s. 194ff.; Bloch-Hoell 1956, s. 71; Sahlberg 2009a, s. 14, not 3; Alvarsson 2007a, s. 20ff. 185 Alvarsson 2007a, s. 22–34; Sundstedt 1969, s. 194ff., 223ff., 255ff. 186 Barratt 1942, s. 141–156. – Barratt var hösten 1906 i brevkontakt med ledarna för skeendet vid Azusa Street i Los Angeles, men upplevde sitt andedop i väckelsekretsarna på den amerikanska östkusten samma höst. 187 Sahlberg 2009a, s. 14, 31; Carlsson 1990, s. 27. – Carl-Gustav Carlsson (not 128) skriver: »Med benämningen pingstväckelse avses det religiösa innehållet, nämligen ’den väckelse som uppkom i Amerika strax efter sekelskiftet, varefter den på olika vägar snabbt nådde även vår världsdel’ .« Carlsson tillägger: »Innehållet kan uppenbarligen enligt denna uppfattning inte begränsas till några särskilda församlingar eller samfund, utan är ’överkonfessionellt, starkt alliansinriktat samt icke institutionaliserat’, men ger avgörande bidrag till att olika trossamfund uppkommer eller påverkas«.

elsen var då – och är än idag – överkonfessionell till sin karaktär. Med Pingströrelsen i Sverige menas de »i formellt avseende fristående församlingar som slöt upp bakom Stockholms sjunde baptistförsamling Filadelfia och dess föreståndare Lewi Pethrus, sedan församlingen 1913 uteslutits ur Svenska Baptistsamfundet«.188

År 1915 räknades 15 fria församlingar i landet som pingstförsamlingar. De hade sammanlagt drygt tusen medlemmar, av vilka 724 var medlemmar i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Fem år senare, alltså 1920, var församlingarnas antal 125 och det sammanlagda medlemsantalet förmodligen någonstans kring 6 000. Filadelfiaförsamlingen i Stockholm hade då 1 661 medlemmar. Värt att notera är att Filadelfiaförsamlingen i Stockholm 1915 utgjorde drygt 70 procent av Pingströrelsen i Sverige, en procentsats som fem år senare var lägre än 30. Någon exakt redovisning av medlemsantalet för hela Pingströrelsen fanns det inte förrän vid 1960-talets början.189

I sin avhandling Pingströrelsen och tidningen Dagen – från sekt till kristet samhälle, 1907–63, karaktäriserar Carl-Erik Sahlberg den svenska Pingströrelsen då den stod på tröskeln till 1920-talet såhär:

Kring år 1920 hade »den nya rörelsen« profilerat sig gentemot samhället och kyrkorna. Den hade en sekts viktigaste karakteristika: den var biblicistiskt, apokalyptiskt och apolitiskt bestämd. Den ville representera kyrkans pånyttfödelse. Den var samlad kring sin karismatiske ledare Lewi Pethrus.

Den hölls samman av ett antal nybildade institutioner. Dess fokuserade budskap gällde den fria lokalförsamlingen och andedopet manifesterat i

188 Lindberg 1985, s. 133; Struble 2009, s. 11; Alvarsson 2007a; s. 38–40. 189 Björkquist 1959, s. 120; Sundstedt 1971a, s. 277–279. – Fil. kand. Curt Björkquist var under många årtionden Pingströrelsens statistiker. Statistiken bygger på den redovisning som årsmötesrapporterna införda i Evangelii Härold innehöll. Det var endast 11 av de 15 församlingarna som redovisade medlemsantal för år 1915, och den exakta siffran för dessa 11 församlingar var 1 010 medlemmar. För år 1920 var det endast 74 av de 125 församlingarna som rapporterade medlemsantal, och de 74 församlingarna hade då tillsammans 4 955 medlemmar. Av Björkquist statistik i

Sundstedt 1971a, s. 277–279 framgår dock exakt vilka dessa 51 församlingar som inte rapporterat medlemstal var. En rimlig uppskattning kan vara att de icke rapporterande församlingarna tillsammans hade cirka 1 000 medlemmar år 1920.

Sahlberg bortser helt från dessa 51 församlingar då han uppger att Pingströrelsen 1920 hade cirka 5 000 medlemmar (Sahlberg 2009a, s. 45). Ännu 1959 var det inte alla församlingar som rapporterade sina medlemssiffror. Av de då 607 församlingarna rapporterade 602 sitt medlemsantal, 5 brydde sig inte om detta.

glossolali. Pingströrelsen gick in i 1920-talets Sverige som en ung och hänförd frikyrkorörelse med en sekts alla väsentliga drag.190

På ett för exklusiva och världsfrånvända rörelser typiskt sätt ägde Pingströrelsen ett apokalyptiskt medvetande istället för ett politiskt. Den av slutenhet mot omvärlden präglade inställningen som kännetecknade den tidiga Pingströrelsen, ägde en av sina förutsättningar i det att den från början var en lågklassrörelse, menar Sahlberg. Underklassen dominerade inom rörelsen, skrev E.H. Thörnberg år 1926. Unga hembiträden, fakriksarbeterskor och arbetarhustrur som passerat 40årsgränsen var väl representerade, likaså tvätterskor och strykerskor, hävdade han.191 Pingströrelsen var dessutom initialt i hög grad en stadsrörelse. Före 1920 fanns det pingstförsamlingar i 47 olika städer. I Stockholm fanns det tre församlingar och i Göteborg två. Det var urbaniseringens och industrialiseringens människor, som i församlingen fick en ersättning för det sociala sammanhang man brutit upp från.

Gemenskapen i församlingen byggde på allas lika värde, ett »syskonskap« gällde, menar Sahlberg. Vittnesbördet om frälsning, andedop eller mottaget helande var lika betydelsefullt vem det än kom från –den arbetslöse eller affärsmannen.192 Samtidigt bör man hålla kvinnornas underordning vid denna tid i minnet. De var syskon, men – givet församlingarnas struktur – uppenbarligen »småsyskon«. Inflytande och ledarfunktioner var kvinnorna då – och under decennier framåt –nästan helt utestängda från. Undantaget från denna ordning var de kvinnliga evangelisterna. De utövade genom sina tjänster ett inflytande av utomordentligt stor betydelse, men vid en jämförelse med deras manliga evangelistkollegor – och de positioner dessa i regel nådde – framstår också de kvinnliga evangelisternas underordning, just därför att de var kvinnor, alldeles uppenbar.

190 Sahlberg 2009a, s. 54. 191 Thörnberg 1926, s. 298 ff. – Om den allmänna religiösa och sociala bakgrunden till

Pingströrelsens uppkomst, se Briem 1924, s. 9–17. 192 Sahlberg 2009a, s. 45–46. – Om Pingströrelsen som stads- och arbetarklassföreteelse, se även B. Gustafsson, 1957, s. 92ff. och G. Gustafsson, 1977, s. 14. – Göran Gustafsson skriver: »De människor som slöt sig till pingströrelsen fanns i stor utsträckning i städerna men de hade sin bakgrund i en landsbygdsmiljö. De hörde till städernas proletariat, men de kom ur det försvinnande landsbygdsproletariatet. Deras utbildningsgrad var låg. Undervisningen de fått i skolan var många gånger torftig, men den hade bibringat dem ett visst mått av kristendomskunskap.«

Vid 1920-talets utgång var situationen drastiskt förändrad när det gäller var pingstvännerna bodde, det vill säga fördelningen mellan stadsbor och landsbygdsbor. År 1930 bodde nämligen 72 procent av pingstvännerna på landsbygden.193

Den sociala rekryteringen i förening med det motstånd rörelsen mötte, från samhället och övrig kristenhet, stärkte säkerligen det exklusiva draget och ökade slutenheten.194 Det apokalyptiska medvetandet närdes naturligtvis av den oro som fanns både här hemma i Sverige och ute i Europa före, under och efter första världskriget. En stark parusiförväntan fanns redan genom andeutgjutelsen bland pingstvännerna, eftersom man såg utsagan hos profeten Joel om andeutgjutelse i de yttersta dagarna som uppfylld genom pingstväckelsen. Den utrikespolitiska oron gjorde denna förväntan än starkare.

Den unga rörelsens samhällsengagemang låg vid den här tiden helt inom det karitativa området. Några exempel: Redan 1911 hade Filadelfiaförsamlingen i Stockholm startat en »räddningsmission«, vars upp-

193 Folkräkningen år 1930, s. 9–23. – Vid denna folkräkning frågade Statistiska Centralbyrån alla medborgare över 15 års ålder om konfessionell tillhörighet, dvs. om man tillhörde annat trossamfund än Svenska kyrkan eller om man hade annan trosbekännelse än den evangelisk-lutherska. Folkräkningen gav även besked om frikyrkosamfundens åldersstruktur, könsfördelningen och socialgruppstillhörigheten bland samfundens medlemmar, samt fördelning inom skilda yrken och sysselsättningar. 194 Motståndet mot – och den skarpa kritiken av – Pingströrelsen i Sverige kom under 1910-talet främst från de övriga samfunden, medan den sekulära pressen stod för kritiken och motståndet under 1920-talet. En uppmärksammad kritisk skrift, som pingstvännerna verkligen tog illa upp och kände sig sårade av, var Joh. Rinmans

Vår tids s. k. pingströrelse, utgiven av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens Förlagsexp. år 1920. Rinman var rektor vid Svenska Bibelinstitutet, ordf. i De Ungas Förbund och medlem av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens styrelse. Han skrev starkt påverkad av den s.k. »Berlinförklaringen«, en deklaration från en konferens i Barmen 1907, där ett 50-tal ledande personer inom »Deutscher Verband für Gemeinschaftspflege und Evangelisation« träffats och diskuterat den i Tyskland redan mycket spridda pingstväckelsen. Rinman återger »Berlindeklarationens« uttalanden. Bland annat sägs det i deklarationen att »Den s. k. ’pingströrelsen’ är icke ovanifrån utan nedifrån: den har flera företeelser gemensam med spiritismen.

Demoner verka inom den, vilka ledda av list av satan, sammanblanda lögn och sanning för att förleda Guds barn. I många fall ha de så kallade ’andebegåvade’ visat sig vara besatta« (»Berlindeklarationen« 1907, s. 1; Rinman 1920, s. 20–23). »Berlindeklarationen« finns som bilaga i Steiner 1955, och i Sundstedt 1971b, s. 299–301. Sundstedt ägnar Rinmans skrift stort utrymme, se Sundstedt 1971b, s. 17–23, 25–26.

gift var att hjälpa huvudstadens arbets- och hemlösa. »En beklädnadskommitté« tillsattes också vid denna tid. Den hade uppgiften att samla in kläder, som skulle delas ut till barn i fattiga familjer. Fattigbjudningar var vanliga. Från 1913 drevs barnhem i konsulinnan Maria Ekbergs villa Oscarsberg, Rönninge.195 Under världskrigsåren organiserade man utspisning eller delade ut matpoletter till hundratals hungrande dagligen.196

Under 1910-talets senare del började evangelisterna och predikanterna inom de fria församlingar som räknades som pingstförsamlingar att samlas till bibelstudieveckor. Den första hölls i Korsberga, Västergötland 1916, den andra i Linderås 1917 och därefter årligen i Kölingared, Västergötland.197 Bibelstudieveckornas funktion och uppgift var att lägga fast de centrala läropunkterna, att skapa enhet och samsyn kring dessa, att motivera till uppslutning kring de institutioner och företag som tillskapats vid denna tid (Förlaget Filadelfia 1912, sångboken Segertoner 1914, Bibelskolan i Filadelfia Stockholm 1915, veckotidningen Evangelii Härold 1916),198 samt att formulera skälen för fortsatt avståndstagande från de frikyrkliga samfunden. Det sistnämnda var en huvudfråga vid bibelstudieveckan i Kölingared 1919. Då formulerades ett kraftigt och bestämt avståndstagande från alla samfundsorganisationer. Uttalandet undertecknades av 103 predikanter/evangelister.199 Avsikten var naturligtvis att öka pressen på de »pingstbetonade« i olika samfund att ta steget ut i »full frihet«, som man uttryckte saken vid denna tid – en avsikt man på sikt lyckades väl med. Gemensam tro och lära var, som nämnts, en viktig sak vid dessa riksbibelstudieveckor. Detta förhållande gällde även i ett internationellt pingströrelseperspektiv. Sålunda hölls en konferens i Berlin 1917 då man drog upp Pingströrelsens riktlinjer i centrala frågor. Konferensdokumentet översattes till svenska och gavs ut på Förlaget Filadelfia

195 Sundstedt 1971a, s. 77ff. 196 Exempel på denna verksamhet, se Sundstedt 1971a, s. 84. Där berättas att vintern 1914 hade räddningsmissionen utdelat 5 441 liter potatis, åtskilliga tunnor sill hade förbrukats och 3 669 personer hade fått gratislogi i värmestugan. 197 Sundstedt 1971a, s. 184ff. 198 Sundstedt 1971a, s. 151ff., 158ff., 179ff., 185ff. 199 EH 1919-07-31, s. 116; Sundstedt 1971a, s. 229–231. – Överläggningarna i Kölingared och beslutet där inspirerade Lewi Pethrus till boken De kristnas enhet, som kom ut samma år (Pethrus 1919).

sommaren 1917. 200 Lewi Pethrus skriver i ett anbefallande förord till denna skrift, Pingstväckelsens riktlinjer:

Må »Pingstväckelsens riktlinjer« bidraga till att den härliga väckelse, som pågår ivårt land, må framdelesfortgå i sunda och bibliska spår,och att den må finna nya områden, där man förut motstått detta Guds verk.201

Riktlinjerna skall uppfattas som en positionsbestämning och ett handlingsprogram, inte som en trosbekännelse. Uppfattade så kan de tjäna som utgångspunkt för förståelsen av förkunnelsen även inom den unga svenska Pingströrelsen. Förkunnelsen i dess skilda former och gestalter hade naturligtvis som sitt ärende att förverkliga rörelsens uppgift och realisera dess målsättning. Det för Pingströrelsen basala formulerades i tre slagord: »Guds ord – vårt rättesnöre, Jesu sinnelag – vår drivkraft, Den Helige Ande – vår ledare.«202 Utifrån denna grund identifierades och beskrevs uppgiften man skulle ägna sin kraft åt under den korta tid som antogs återstå till dess Jesus kommer tillbaka. Huvuduppgiften sades vara »att uppbygga Kristi kropp«, församlingen. Det innebar att man ansåg sig ha ett uppdrag från Gud att – efter apostlarnas förebild –framställa »varje troende fullkommen i Kristus«. 203 Uppgiften handlar om, enligt dokumentet, att ordna församlingslivet efter bibliskt mönster. Till ett sådant församlingsliv hör mottagandet av den helige Ande och fortsatt liv i Andens kraft genom att de gåvor, tjänster och ämbeten som Nya testamentet talar om är i funktion i församlingarna.

204 Den svenska Pingströrelsen hade vid ingången i 1920-talet den samordning av tro och lära, och de förenande institutioner, som krävdes för att den följande tioårsperioden skulle bli en konsolideringens tid i rörelsens historia. Samtidigt kan man konstatera att den fria bibliska församlingen, som tanke och idé, var huvudbudskapet som förkunnades.205 Andedopet, tungomålstalandet och Andens gåvor var fortfarande centrala teman, men likväl förpassade till en andraposition i förkunnelsen och argumentationen.

200 Det är en 92-sidig skrift med titeln Pingstväckelsens riktlinjer. Utgiven av en pingstkonferens i Berlin. 201 Pingstväckelsens riktlinjer, s. 7. 202 Pingstväckelsens riktlinjer, s. 12. 203 Pingstväckelsens riktlinjer, s. 12. 204 I stort sett hela skriften ägnas åt dessa ting. 205 Om detta se Pethrus 1919, och Struble 2009.