Georg Gustafsson agerade och »satte punkt« för striden på riksplanet VI:4.2 Striden kring Östermalms fria församling och »Latter rain-

Georg Gustafsson agerade och »satte punkt« för striden på riksplanet Inför rikskonferensen i juni 1948, den så kallade Kölingaredsveckan, fanns en överenskommelse inom pingstkretsen att hålla Lidmanstriden utanför konferensens samtal och överläggningar. Mer exakt: det var så att den arrangerande lokalförsamlingen, Betaniaförsamlingen i Nyhem, hade på initiativ från Lewi Pethrus, i församlingsmöte beslutat rikta en vädjan till »veckan« att inte ta upp schismen. Beslutet resulterade i en skrivelse som förelades de församlade vid veckans inledning. Veckans ledamöter accepterade skrivelsen.812

Överenskommelsen respekterades av alla, frånsett Georg Gustafsson. Han genomförde på bibelstudieveckans tredje dag, onsdagen, en förtroendemanifestation för Lewi Pethrus – en manifestation som av en del personer efteråt beskrevs som »kuppartad«. I en av sessionerna begärde han ordet och uppmanade alla de församlade som fortfarande kände fullt förtroende för Pethrus, att som uttryck för detta förtroende resa sig upp. I stort sett alla reste sig. Eftersom tidningen Dagens Nyheter fanns på plats och rapporterade om förtroendemanifestationen, och samtidigt namngav pastorer som inte reste sig – någon helt felaktigt, exempelvis pastorn i Skövde pingstförsamling, Edvin Näslund – fick det hela stor uppmärksamhet.813 Det kan konstateras att Georg Gus-

812 Alvar Blomgren till Lewi Pethrus 1948-06-18, volym 70, LPa. – Uppgiften bekräftas i nutid av en som var med på veckan, nämligen pastor Bertil Carlsson (Bertil Carlsson i brev till mig 2007-03-26). 813 Bland de som inte reste sig återfanns pastorn i Smyrnaförsamlingen i Göteborg,

Harald Gustafsson, pastorn i Elimförsamlingen i Örebro, Alvar Blomgren, samt pastorn i Filadelfiaförsamlingen i Karlskoga, Ragnar Ljungquist. Blomgren skrev ett brev till Pethrus och förklarade varför han förblev sittande. Han förklarade att för honom var det en principfråga. Dels hade på förslag från Pethrus ett beslut tagits att hålla »svårigheterna i Stockholm utanför veckan«, dels, hävdade Blomgren, »är jag sedan gammalt emot detta slag av demonstrationer. [...] Jag anser nämligen, att man genom att handla på detta sätt kan tvinga och kränka människors samveten, då det ofta händer, att människor som hysa en annan mening, ändå icke våga att visa detta utan handla tvärt emot vad de anse vara rätt« (Alvar Blomgren till Lewi

Pethrus 1948-06-18, volym 70, LPa). Dagen därpå, svarade Pethrus Blomgren och tog Georg Gustafssons handlande i försvar. Det var Blomgren som talat om ett »kuppartat« initiativ från Gustafssons sida. (Lewi Pethrus till Alvar Blomgren 194806-19, volym 70, LPa) Till dem i Dagens Nyheter utpekade kritiska som inte reste sig hörde pastor Edvin Näslund i Skövde. Han dementerade den uppgiften i brev till

Pethrus (Edvin Näslund till Lewi Pethrus 1948-06-16, volym 72, LPa; DN 1948-0615, s. 3).

tafsson, som inte ville eller kunde delta i utredningskommittén som tillsattes den 8 mars, nu kände sig helt oförhindrad att agera. Han hade gjort ett val mellan sina två vänner sedan tjugofem år tillbaka, och det valet hade utfallit till Pethrus favör.

Gustafssons initiativ kritiserades från vissa håll inom predikantkåren. Exempelvis framförde Örebropastorn Alvar Blomgren kritik. Han menade att initiativet dels stred mot en demokratiskt träffad överenskommelse, dels att det var felaktigt därför att »grupptrycket« kunde resultera i att enskilda personer, som egentligen ville sitta ner, gjorde »våld på sina samveten« och reste sig.814 Pastor Bertil Carlsson beskriver (hela 59 år senare) hur han upplevde situationen som en 23årig evangelist:

Jag minns tydligt hur obehagligt jag upplevde detta och tvekade att resa mig, men tyvärr, tyvärr efter stor olust reste jag mig. Ty jag tänkte, reser jag mig inte får jag väl inget mer fält.815 Kölingaredsveckans manifestation gav uppenbarligen Lewi Pethrus förvissning om att situationen inom rörelsen var stabil och att lugnet var återställt. Ingen predikant som rest sig i Kölingared, kunde med bevarat förtroende i efterhand offentligt agera mot majoritetens ståndpunkt. Vad som sades mellan enskilda personer i det privata umgänget, var naturligtvis en helt annan sak. Sårat – eller inte sårat – samvete, blev i praktiken den individuella predikantens ensak.

Strax efter Kölingaredsveckan reste en lugnad Pethrus till Afrika, och genomförde en flera månader lång rundresa på missionsfälten där.816 Han såg striden som avgjord och segern som vunnen. Kvittot på detta var att tusentals människor, däribland nästan hela Pingströrelsens predikantkår, stått upp och givit honom sin lojalitetsförklaring i konferenstältet, rest i det västgötska Nyhem, utanför Mullsjö. Georg Gustafsson hade försvarat och rättfärdigat sin vän, samtidigt hade han för gott tystat den offentliga diskussionen rörande Lidmanstriden inom rörelsen.

För Pingströrelsen var Gustafssons agerande i Nyhemstältet säkert av stor betydelse. På kort sikt därigenom att Lidmanstriden fick ett offi-

814 Alvar Blomgren till Lewi Pethrus 1948-06-18, volym 70, LPa. 815 Bertil Carlsson i brev till mig 2007-03-26. – »Fält« var benämningen på de platser dit evangelister och predikanter kallades. 816 Pethrus 1948. I boken Kring Afrikas pärla dokumenterade Pethrus denna sin

Afrikaresa.