II:4 Omvändelsen: från politisk revolutionär till karismatiskt utrustad predikant

revolutionära aktiviteterna även ett icke ringa supande och relativt omfattande erotiska äventyr, enligt hans eget vittnesmål.147 Ur ett annat perspektiv kan trovärdigheten hos berättelsen möjligen ifrågasättas, nämligen utifrån det faktiska förhållandet att det inom den svenska Pingströrelsen alltid gav »pluspoäng« att innan omvändelsen ha haft ett dramatiskt och intressant »syndaliv« att vittna om, eftersom det gjorde skillnaden mellan då och nu, före och efter frälsningen, extra tydlig. Frälsningen som livsförvandling blev på så sätt omisskännligt illustrerad. Men varför skulle Georg Gustafsson skildra sin ungdomstid på detta sätt, då han var drygt sjuttio år gammal och hade sin karriär inom Pingströrelsen bakom sig, om beskrivningen inte ägt grund i verkligheten? Uppgifterna låter sig dessvärre inte kontrolleras genom jämförelse med externa och oberoende källor, då sådana saknas. Några polisrapporter om dessa händelser existerar inte, och de lokala tidningarna skrev inte heller om dessa företeelser, så långt jag kunnat finna.

Förstamajfirandet i Värnamo 1917 blev startpunkten för en vändning i Georg Gustafssons liv. Det var en av hans inspiratörer, Kata Dalström, som då talade vid demonstrationsmötet på torget i Värnamo. Förväntningarna var höga hos den unge revolutionären, men han sade sig ha blivit besviken. Besvikelsen gällde mindre den socialistiska agitation Kata Dalström framförde, den var väl inövad och känd av de invigda, utan mer hennes utfall mot religionen. Han uppgav sig ha drabbats av insikten att verklighetsbeskrivningen var falsk, där han stod någon meter från Kata Dalströms talarstol och höll fanan, intensivt lyssnande. Dalström gisslade den officiella religionsutövningen, prästerskapet och dogmatiken. Allt detta såg hon som medel i härskarklassens händer, som verktyg för att hålla arbetarklassen nedtryckt och på plats. Den unge mannen upplevde, berättade han som åldrad man, att hatet hos Kata Dalström blockerade förmågan till saklig analys. Hon

147 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6; nr 8; nr 11.

»skällde« istället för att ge en sansad och sann verklighetsteckning, menade han.148

Georg Gustafssons reaktion på Kata Dalströms tal är förvånande och intressant. Hade han en dödslista i hemlighet förvarad hemma, där prästerna var bland de första som skulle röjas ur vägen då revolutionen kom, borde han inte ha reagerat negativt på agitatorns utfall mot kyrkan, prästerskapet och läran. Reaktionen visar på den unge mannens ambivalens. Han ville vara revolutionär och delaktig i ett sammanhang där hatet mot makten i alla dess synliga former var drivkraften, men han »bottnade« uppenbarligen inte i en äkta personlig ideologisk övertygelse.

Istället tycks han tidvis eller stundtals ha liksom regredierat och åter blivit »det lilla sjuka barnet«. Han återupplevde barndomens och uppväxttidens religiöst mättade miljö, gång på gång. Där fanns Gud, där fanns minnen av bönhörelser och erfarenheten av helbrägdagörelse.149

Följden blev ett dubbelliv, ett rastlöst och av meningslöshet präglat liv, enligt Georg Gustafsson själv. De följande nio månaderna, från maj 1917 till februari 1918, var kaotiska. Till det mest dramatiska hörde, att han under denna period drevs till sådan desperation att han planerade att ta sitt liv. Han har berättat hur han hade tänkt ut en självmordsplan. I samband med en fisketur på sjön hemma i Karlsfors skulle en arrangerad olycka inträffa. Insnärjd i fisknätet skulle han påträffas drunknad. Ett övernaturligt ingripande, som han upplevde det, hindrade honom att sätta planen i verket den aktuella kvällen.150 En alternativ och naturlig förklaring är väl att modet helt enkelt svek honom.

Det dubbelliv han levde denna tid inrymde besök i smyg på Frälsningsarméns möten, nattlig bibelläsning och bön i timmar på knä i hyresrummet, men också samma beteende som tidigare dagtid bland kamraterna, dit utöver den politiska agitationen även hörde festande, nöjen och erotiska fröjder. Den unge mannen stod i Värnamo och sålde

148 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 8; nr 11. 149 Georg Gustafsson uppgav sig under denna tid ständigt ha varit jagad av de ord

Boltzius uttalade i samband med »svetteduksbrevet«: »Om du botar honom, Herre, så tag ut honom som ett vittne för ditt heliga namn, och låt honom i sin tur bli ett redskap, som du kan använda till att bota andra människor« (Lundgren 1975, s. 32). 150 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 11. – Han säger sig ha hört en röst som sade till honom: »Jag har andra planer för dig. Vänd därför om.«

tidningarna Brand, Fäderneslandet och Stormklockan, vilka aggressivt angrep religion och gudstro, samtidigt som han i innerfickan bar ett häfte med frälsningssånger, som han köpt hos Frälsningsarmén.151 Han har berättat hur han kämpade och grät, där han stod vid svarven i fabriken, hur han sjöng dessa läsarsånger halvhögt för sig själv i tron att ingen hörde eller märkte något. Kamraterna iakttog dock honom och drog slutsatsen att han höll på att bli »sinnessjuk av religionsgrubbel«.152

Det var den tredje februari 1918, en söndagskväll, som Georg Gustafsson utkämpade en flera timmar lång kamp vid botbänken i den internationella Frälsningsarméns lokal i Värnamo, innan visshet om syndernas förlåtelse och frälsning nådde honom.153 Dagen innan hade han varit hemma hos föräldrarna i Karlsfors och haft ett allvarligt samtal med sin mor, berättade han. Ett samtal som mynnade ut i moderns uppmaning till sonen att »lämna sitt liv åt Gud«. Han sade sig ha tagit föräldrarna i hand på att »om Gud finns, så skall han få frälsa mig«.154 Det löftet infriade han kvällen därpå, således. Gustafssons egen sammanfattning av det som skedde stod att läsa i tidskriften Stormklockan år 1933:

Ett underbart år blev 1918 för mig personligen. Jag fick då i februari månad mottaga Jesus som min personlige Frälsare. Den käre brodern Ove Olsen, då ensajn i Frälsningsarmén bad till Gud för mig. Nu är broder Ove Olsen föreståndare för Filadelfiaförsamlingens i Stockholm Räddningsmission, samt predikant bland pingstväckelsens folk. Saliga »Halleluja-marsch« vi fingo gå den kvällen, under det att ångerns och tacksamhetens tårar runno utför kinderna. Ånger över synden, tacksamhet över förlåtelsen och reningen i Jesu blod.

Blodröda sånger och körer sjungos med hänförelse den kvällen. Jag minnes väl flera av dem: »Nåd det finns för varje skuld, du har, blod, som varje syndafläck borttar« etc. »Blodet, blodet, Jesu dyra blod« etc. [...] Jag hade då anställning på Värnamo mekaniska verkstad, vilken plats jag efter några månader slutade.155

151 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6; nr 11. 152 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 8. 153 Georg Gustafsson i EH 1949-02-10, s. 86. – Där ges denna exakta datering av frälsningserfarenheten. I tidigare artiklar nöjde han sig med att ange februari 1918, se t.ex. Georg Gustafsson 1993a, s. 68. 154 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6; nr 11. 155 Gustafsson 1933a, s. 68.

Georg Gustafsson återkom ibland till att han gjort den utfästelsen, att om han blev frälst så skulle Bibeln vara hans enda rättesnöre i livet. Han satte genast igång och intensivläste sin Bibel. Detta studium var dock inte problemfritt. Bibeln innehöll berättelser som inte bort vara medtagna, tyckte han. Det var exempelvis skildringen av Abrahams lögn att Sara var hans syster, Jakobs lögn och svek mot sin bror Esau eller kung Davids äktenskapsbrott. Han satt med rödpenna och markerade i marginalen: »detta borde inte ha tagits med«.156

Den åldrade Georg Gustafssons beskrivning av sig själv som ung visade fram en energisk, intensiv och »antingen-eller«-disponerad personlighetstyp. En person som pendlade mellan ytterligheter, ingen »lagommänniska« precis. Den intensiva personliga satsningen tycks ofta ha stått i vägen för hans möjlighet att som ung uppnå stabilitet och varaktighet i sitt liv. Inte heller hans »nya« liv som frälst blev utan växlingar och djupa dalar. Den av honom själv berättade historien förtäljer, att han ungefär ett och ett halvt år efter frälsningsupplevelsen befann sig i en så desperat situation igen, att han för andra gången planerade att ta livet av sig. Till den situationen och dess orsaker återkommer jag nedan.

Som nyomvänd skrevs han in som rekryt inom den internationella Frälsningsarméns kår, där han stannade endast en kort tid. Sedan engagerade han sig som soldat och musikant inom den svenska Frälsningsarmén i Värnamo. Båda dessa engagemang ägde rum under den tid han var kvar i köpingen efter sin omvändelse, ett knappt års tid.157

Åren 1919 till 1924 var Georg Gustafsson bosatt och yrkesverksam hemma i Karlsfors. Det egentliga skälet till återvändandet hem var att då världskriget tog slut blev det arbetsbrist på Lundbergs mekaniska, eftersom verkstaden i allt väsentligt under krigsåren byggt sin verksamhet på export av krigsmateriel.158 Väl hemma arbetade han först med att hugga bränslekommissionsved i skogen, därefter fick han arbete i snickerifabriken i Karlsfors. Han engagerade sig i Hörle ungdomsförening, där han nästan direkt blev vald till vice ordförande. Ungdomsföreningen, som var ansluten till både Jönköpings missionsförening och Svenska Missionsförbundet, var just då stadd i snabb tillväxt, eftersom en väckelse fört många ungdomar i Hörle, Karlsfors

156 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 1. 157 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 6; nr 8. 158 Lundgren 1975, s. 89.