»Herren min läkare«

totala mängden brev dessa år, mot 20 % åren 1931–1937. De själavårdsorienterade breven var på 1960-talet proportionerligt färre – enbart 6,6 % – jämfört med 11 % på 1930-talet. De mest påtagliga förändringarna är dock att kategorin »övrigt« minskat från 21 % på 1930-talet till 3,3 % åren 1965–1967, samt att kategorin förbönsbrev dessa år ökade till 81 % av hela brevskörden – en siffra som för perioden 1931–1937 endast var 49 %.

En rimlig förklaring till den proportionerligt dramatiska minskningen av brev inom kategorin »övrigt« är att det på 1960-talet var bättre tider i Sverige än på 1930-talet, från social och ekonomisk synpunkt. Människor hade tillgång till andra hjälpande kanaler vid behov av till exempel bostad, arbete eller ekonomiska understöd än att vända sig till en pingstpastor. Dessutom torde en del ärenden av denna typ, som på 1930-talet framfördes i brev, på 1960-talet ha uträttats per telefon. Ett antagande, rörande förbönsbrevens ökade andel av den totala brevmängden, kan vara att människor fann det lättare att via brev än per telefon berätta sina sjukdomshistorier och skildra sina fysiska eller psykiska lidanden.

Av breven framgår att vissa sjukdomar var särskilt vanliga. Men –precis som på 1930-talet – var det många brevskrivare som inte specificerade vilken sjukdom de led av, varför det inte går att få fram några exakta data. Ordningsföljden bland de mest frekventa av de definierade sjukdomarna var åren 1965–1967 denna: nervsjukdom (154 fall), värk (94 fall), hjärtproblem (91 fall) och cancer (53 fall). Noterbart är att tuberkulos, som var näst vanligast av sjukdomar bland de skrivande åren 1931–1937, endast nämndes ett fåtal gånger i breven på 1960-talet. Det var en sjukdom på väg att helt elimineras i den tidens Sverige. För övrigt är sjukdomslistorna närmast likalydande, vid jämförelse mellan 1930- och 1960-tal.

»Herren min läkare« Det var inte många av de hjälpsökande på 1960-talet som i sina brev uttryckligen deklarerade att man litade på och räknade med Herren som sin läkare. Uttrycket förekommer endast några få gånger. På 1930-talet förekom det uttalat i närmare 300 brev.1046 Det förhållandet att förbön begärdes visar att tron på möjligheten av gudomlig hjälp

1046 Se kapitel IV:4.3 under rubriken »Herren min läkare«.

och helande i praktiken förelåg. På 1930-talet var uttrycket »Herren min läkare« ofta en markör för en grundhållning som exkluderade hjälp från annat håll. Detta behov, att vid sjukdom så exklusivt markera tron på Guds förmåga att hjälpa, förelåg uppenbarligen inte i nämnvärd grad på 1960-talet. Samtidigt kan det ha varit så att uttrycket under årens gång blivit slitet, och att det därför inte längre var i allmänt bruk inom Pingströrelsen. Den socialiserade plausibilitetsstruktur som formeln »Herren min läkare« avslöjar förekomsten av, behövde säkerligen inte heller längre verbaliseras i samma omfattning på 1960-talet som på 1930-talet, då den ju var relativt nyligen förvärvad bland pingstvännerna.

I 375 av breven åren 1965–1967 angavs att läkar- och/eller sjukhusvård sökts för den aktuella åkomman eller sjukdomen. Det antalet skall jämföras med en siffra på drygt 200, som gällde för 1930-talsbreven. Med hänsyn tagen till den större mängden förbönsbrev åren 1965–1967 är det ingen större förändring – snarare en viss minskning proportionellt sett.1047 Det som förändrats är att nästan ingen brevskrivare på 1960-talet spelade ut tron på att Gud kan hjälpa mot sökandet av mänsklig läkarhjälp. Endast ett par personer skrev att de inför beslutet att gå till doktorn »hört en röst som varnat«. En kvinna i Motala skrev:

Jag skulle vilja bedja Broder Gerog bedja för mig. Har fått ett lidande som är mycke på frestande. Varje gång när jag tänker gå till sjukhus, Kommer en röst gå ej till läkare. Jag vill ju tro på Jesus som min läkare.1048

På 1930-talet var det vanligt att anlitandet av skolmedicinen sågs som »att handla i otro« eller »att hamna i människohänder«. Då fanns en tydlig uppdelning mellan dem som såg tron på »Herren min läkare« som exkluderande hjälp från den mänskliga professionen och de som såg båda hjälpalternativen som möjliga och legitima. På 1960-talet tycks således denna uppdelning i det närmaste ha försvunnit. Det handlade inte längre om konkurrerande och varandra uteslutande alternativ för de sjuka. Detta kan naturligtvis ha påverkat benägen-

1047 För åren 1931–1937 handlade analysen om 743 förböns- och tackbrev, men av dessa utgjorde 216 tackbrev. För åren 1965–1967 var förbönsbreven 1 279, och den siffran skall alltså jämföras med 527 förbönsbrev från 1930- talet; se kapitel IV:4.3 i denna avhandling. 1048 AK-k-Motala 1966-10-28, E I:25; EN-k-Göteborg 1967-01-22; GO-k-Norrköping 1967-03-07, E I:26, GGa.