Boltzius andra liv – det offentliga, åren 1865–1910

sättet varpå dessa planer – i den egna berättelsen – skulle sättas i verket? Här går det inte att komma längre än till antydan av möjliga tolkningar, tyvärr. Det är rimligt att förutsätta ett rolltagande från Georg Gustafssons sida, där Boltzius agerande under sin krisperiod övertogs av Georg Gustafsson som hans egen roll under den kris han genomgick. För Boltzius kom vändpunkten efter fem års kamp. John Dahlberg, som besökte Boltzius i hemmet i Skåre – dit denne flyttat våren 1889 –och som en tid var Boltzius sekreterare,447 skildrar befrielsen såhär:

År 1865 fick han erfara Guds frid i sin själ. Han tänkte på sin stora hjälplöshet, sin synd och skuld, som tyngde honom till jorden. Öfverväldigad af ångest föll han ned på sina knän ute på marken och anropade Herren om nåd och förbarmande. Den tanken grep honom: »Skall jag arme syndare bli arflös både på jorden och i himlen? Nej, Gud är min fader, himlen mitt arf.

Till dig, min frälsare, tager jag min tillflykt«. Och i samma stund försvann hans syndabörda och hans själ uppfylldes af outsäglig fröjd.448 Denna erfarenhet trängde uppenbarligen tillräckligt djupt och resulterade i en varaktig omvändelse. Boltzius »andra liv« tog därmed sin början.

Boltzius andra liv – det offentliga, åren 1865–1910 Denna 45-åriga epok i Boltzius liv kan naturligt indelas i två perioder: åren 1865–1883, då han var lumpsamlare och kringvandrande predikant i hembygden, och åren 1883–1910, då han var heltidspredikant och helbrägdagörare med stort internationellt genomslag.449

Under tolv av den första periodens arton år, tiden 1865–1877, var Boltzius känd endast inom ett relativt begränsat geografiskt område. Han gick omkring och köpte upp lump, ben och skrot, samtidigt som han ivrigt vittnade om sin tro. Han bjöd alltid på medhavt kaffe, berättas det, och folk tycks ha uppfattat honom som uppriktig och oförarglig. Redan vid denna tid tycks sjuka och gamla ha legat honom varmt om hjärtat. I samband med sin gårdfarihandel bereddes han

447 Lövgren 1931, s. 55–56. 448 Dahlberg 1899, s. 11–12. – Citatet från Boltzius, som Dahlberg återger, finns med i de olika skildringarna av Boltzius liv (Lövgren 1931, s. 15–16; Linge 1959, s. 25;

Koster 1984, s. 23). 449 Se Dahlberg 1899; Lövgren 1931; Linge 1959. – Alla levnadstecknare är överens om denna periodisering.

ofta tillfälle att predika. Det handlade om spontant anordnade predikostunder, som byarnas småpojkar sprang omkring och inbjöd till.450

Grava missionsförening451 utgjorde redan under 1870-talet Boltzius främsta andliga gemenskap. Även om han inte blev medlem förrän år 1881, var det hans bas långt tidigare. Protokoll- och kassaböckerna som föreningen förde berättar att Boltzius gång på gång kallades att predika i föreningens möten.452 Vid missionsföreningens årsmöte 1877 valdes Boltzius till kretsföreståndare, en uppgift han sedan kom att omväljas till ett antal år.453 Sitt medlemskap i Grava missionsförening/missionsförsamling behöll han till sin död, år 1910.454

Första periodens sex sista år, 1877–1883, blev väsentligt annorlunda för Boltzius. Det började med en erfarenhet 1877, tolv år efter omvändelsen. Efter en olycka hade han en ständigt värkande fot. Han var tvungen att skära upp skon för att kunna gå. En kväll då han inte orkade gå hem på grund av den onda foten, utan satt och vilade sig, råkade han för sig själv läsa orden att »på de sjuka skall de lägga händerna, och de skall då bli friska« (Mark. 16:18). Han lade sina händer på foten och den blev omedelbart bra, påstod han.455

Därefter vittnade Boltzius om sitt eget helande i hemmen han dagligen besökte i affärsärenden, och dessutom började han nu be för sjuka människor. Han lade händerna på dem och smorde dem med olja, alternativt smorde han in linnedukar med olja och använde dem som läkande medel.456 Till en början vågade han endast behandla enklare åkommor som tandvärk, men så småningom blev han djärvare

450 Lövgren 1931, s. 17; Linge 1959, s. 27. 451 Grava missionsförening eller »Evangelisk Lutherska Missionsföreningen« som den även kallades, var inte organiserad som en självständig församling. Den skulle dock arbeta fritt, men i kyrklig riktning. Vid årsmötet i jan. 1879 ändrades både namn och stadgar. Föreningen benämnde sig då »Kristi församling i Grava«. Året efter beslöts om anslutning till Svenska Missionsförbundet. (Lövgren 1931, s. 20) 452 År 1874 fick han 50 kronor i ersättning för predikoverksamhet, och 1875 åtminstone 25. I ett protokoll för 1882 heter det: »På förslag av ordföranden beslöts att understödja broder Boltzius med 50 kronor för hans trägna arbete i Herrens tjänst.« Samma beslut togs även år 1883 (Lövgren 1931, s. 18). 453 Lövgren 1931, s. 18. 454 Lövgren 1931, s. 20. 455 Dahlberg 1899, s. 15–16; Linderholm 1925b, s. 296–297; Lövgren 1931, s. 20–21;

Linge 1959, s. 28. 456 Linge 1959, s. 28.

och tog sig an även riktigt svåra fall. Ryktet om den märklige mannen spred sig snabbt i allt vidare kretsar.457 Under dessa sex år blev den kringvandrande, lumphandlande predikanten i växande omfattning trodd, respekterad och efterfrågad som helbrägdagörare. Misstron, föraktet och avvisandet kom först senare. År 1883 fick han kallelse att komma till Dalarna, för att där predika och hela människor.458 Han reste dit, och därmed inleddes en ny period i hans liv. Från och med då var han predikant och helbrägdagörare på heltid – i offentlighetens ljus.459 Boltzius verksamhet under den andra perioden, 1883–1910, var hektisk och ger ett närmast rastlöst intryck. Kopplar man geografin till kronologin får man följande hållpunkter för verksamheten: Dalarna (hösten 1883), Gävle (våren 1884), Stockholm (maj 1884–augusti 1885), Grava (augusti 1885–hösten 1899, då Grava var basen, men han turnerade ivrigt under dessa år, och vistades dessutom längre perioder i Stockholm under 1890-talet), Stockholm 1900–1908 och sista tiden i Grava (1908–1910).460

På dessa platser bedrevs verksamheten på ungefär samma sätt och arbetsmetoderna var likartade genom åren. Boltzius tog emot människor i sitt hem, eller – som ofta var fallet – i sina tillfälliga hem. Vissa personer vistades hos honom i veckor eller månader.461 Under vistelsen i Stockholm 1884 hyrde han sju rum på Hotell Zion vid Kornhamnstorg, där han till att börja med lät 45 personer övernatta, ett antal som Hälsovårdsnämnden snart reducerade till maximalt 29 per natt.462 Efter återkomsten till Grava vid 1880-talets mitt kunde besökssiffran stiga upp till ett par hundra per dag, enligt uppgifter Oscar Lövgren återger.463 Under sin långa vistelse i Stockholm, under 1900-talets första

457 Linderholm 1925b, s. 297; Linge 1959, s. 28. 458 Dahlberg 1899, s. 17; Linderholm 1925b, s. 297. 459 Förändringen avseende offentligt »kändisskap« före och efter resan till Dalarna, som sedan fick en fortsättning genom ett längre besök i Gävle och en drygt ettårig vistelse i Stockholm, 1884–1885, kan avläsas i brevskörden. I Boltzius brevsamling finns 10 brev från år 1883, 301 från år 1884 och 768 från 1885. (Koster 1984, s. 121) 460 Se Dahlberg 1899; Lövgren 1931; Linge 1959. 461 Lövgren 1931, s. 58. 462 Linge 1959, s. 44. 463 Lövgren 1931, s. 58. – Lövgren uppger att någon dag år 1887 kunde besökarnas antal uppgå till omkring 300.

decennium, inredde han sitt hem på Rehnsgatan 26 till vad som kom att benämnas »helbrägdagörelsehem«. I hemmet skulle människor förberedas för mottagandet av helande genom att erbjudas en stödjande miljö av andakt och bön. Modell för Boltzius helbrägdagörelsehem var de hem Elsa Borg startat, samt det troshelbrägdagörelsehem som genom främst Nelly Halls insats startats i Norrköping 1885.464 Boltzius hade för övrigt rätt omfattande personlig kontakt med både Elsa Borg och Nelly Hall.465 Det var som svar på en vädjan i brev från Elsa Borg den 21 maj 1884, som Boltzius omedelbart lämnade Gävle och reste till Stockholm. Den allra första tiden i Stockholm var det i hennes hem han hade sin verksamhet.466 När tillströmningen av folk blev för stor, flyttade Boltzius verksamheten från Elsa Borgs hem till Hotell Zion.467 Under vistelsen i Dalarna, där Stora Tuna, Vika, Falun med flera platser var anhalter,468 och under vistelsen i Gävle, var Boltzius flitigt i elden som predikant. Den delen av hans verksamhet minskade under årens lopp, men fick tillfälliga uppsving i samband med det flitiga turnerandet under Gravaperioden 1885–1899.469 Under Stockholmsvistelserna tycks predikoverksamheten i det närmaste ha legat helt nere. I Gävle våren 1884, där efter en tid Betlehemskapellet (från 1924 kallat Betlehemskyrkan) ställdes till Boltzius förfogande som samlingslokal, var predikan eller andliga föredrag ett framträdande inslag i verksamheten. Vid den tiden var Paul Petter Waldenström missionsföreningens

464 Linge 1959, s. 44–45; Gunner 2003, s. 74–75. – Linge framhåller Elsa Borgs fortlöpande kontakter med W.E. Boardman i London. Gunner visar på Nelly Halls nära kontakter med paret Boardman och hennes närvaro vid invigningen av troshelbrägdagörelsehemmet Bethshan i London hösten 1882. 465 Linge 1959, s. 39; Gunner 2003, s. 79–80. – Inför uppbrottet från Sverige och flytten till USA skrev Nelly Hall till Boltzius den 4 februari 1900 och tackade honom: »Tack hjärtligt för senast, för de tre dyrbara dagarna i Skåre i det lilla troshelbrägdagörelsehemmet. [...] Jag skulle gärna vilja, att du både Gud, att Han i Amerika i stor nåd ville bruka mig så mycket som möjligt för sitt folk och sina dyrköpta, även mycket till de sjukas helande så nedlåtande sig till sin tjänarinnas ringhet ytterligare. Jag tackar ock Gud av hjärtat, att Han av nåd bevarat dig från de fallgropar, där så många andra helbrägdagörare stupat och blivit djävulens i stället för Guds redskap« (citerat efter Linge 1959, s. 88–89; del av brevet finns även citerat i Gunner 2003, s. 186). 466 Brevet återges in extenso i Linges bok (Linge 1959, s 39). 467 Linge 1959, s. 44. 468 Dahlberg 1899, s. 17; Lövgren 1931, s. 24–25. 469 Se t.ex. Dahlberg 1899, s. 38–46.

ordförande.470 Styrelsen hade fått förslag från en av dess ledamöter, handlanden L. Göransson, att Betlehemskapellet »skulle för andliga föredrags hållande upplåtas åt här i staden vistande

Boltzius, vilken dels genom bön, händers påläggning och smörjelse med olja försöker bota sjuka, dels håller andliga föredrag«. Styrelsen sammankallades endast för denna fråga den 30 april 1884, och det heter: »Efter någon överläggning beslöts, att kapellet tillsvidare skulle upplåtas för föredrags hållande av nämnde Boltzius vardagsaftnarna kl. 6–8 e.m.«.471

»Boltzius teologi var varken omfattande eller djup«, skriver Lövgren.472 Troshelbrägdagörelsen var hans predikans huvudtema, precis som den var hans kärnverksamhet. Boltzius såg i allmänhet sjukdomen som ett verk av djävulen,473 dess orsak är synden.474 Hans syn på helbrägdagörelsen var först och främst att Gud »gör den sjuke genast frisk, om han blott genast tror«. Detta gäller enligt Boltzius, alla sjukdomar utan undantag.475 Huvudfrågan han ställde till människor var därför: »Har du troa?« Inför det faktum att de flesta inte blev helade, trots att deras tro och gudsfruktan var lika stor som hos dem som blev helade – ett förhållande Boltzius insåg – valde han att poängtera skillnaden mellan att tro till frälsning och att tro till helbrägdagörelse. Det är inte samma sak, hävdade han.476

Boltzius trodde på den så kallade verbalinspirationsläran. Han såg Bibeln som dels Guds lagbok, dels Guds löftesbok till människorna.477 Detta bestämde hans sätt att predika. Emil Thorelius karaktäriserar Boltzius predikan såhär:

Med en otrolig färdighet och ett minne, som måste förvåna, kan han stundom hålla långa »predikningar«, bestående till större delen af bibelspråk,

470 Linge 1959, s. 36. 471 Linge 1959, s. 36. – Linge citerar ur Gävle missionsförsamlings arkiv: Protokoll angående upplåtande av missionskyrkan för F.A. Boltzius. 472 Lövgren 1931, s. 71. 473 Thorelius 1888, s. 7; Lövgren 1931, s. 71. 474 Linderholm 1925b, s. 298. 475 Lövgren 1931, s. 74. 476 Lövgren 1931, s. 74–75. – När Emil Thorelius i sin kritik av Boltzius menar att denne skulle förfäkta att »En kristen menniskas helsotillstånd är därföre en gradmätare på hennes sanna tro och helgelse«, så är detta ett åtminstone delvis felaktigt antagande.

Thorelius vet dessutom om denna åtskillnad mellan tro och tro, som Boltzius gör, men han låter den inte påverka omdömet. (Thorelius 1888, s. 7–8) 477 Lövgren 1931, s. 75.

som hafva mer eller mindre med tron och i all synnerhet med helbregdagörelsen att göra. Han brukar äfven – också ur minnet – angifva kapitel och vers, och man får ovillkorligen det intrycket, att man har framför sig en i bibeln ovanligt väl bevandrad man, som verkligen känner till »löftena« och vet, att ockra på dem, hvarigenom han naturligtvis ingifver patienterna ett mycket stort förtroende.478

Boltzius syn på Bibeln som sann och ofelbar löftesbok, påverkade även hans sätt att bedja. T.B. Barratt berättar i sin självbiografi om några möten med farbror Boltzius, dels i november 1899, dels i februari 1900. Bland allt som gjorde intryck på Barratt den andra möteskvällen, framhåller han i dagboksanteckningarna – som citeras i biografin –speciellt sättet Boltzius bad på:

Farbrors sätt att bedja är förunderligt. Under bönen blevo alla bibelns böcker uppräknade samt hur många kapitel var och en av dessa hade.

Ibland stannade han för att påminna Gud om de löften, varje bok innehöll.

Jag måste erkänna, att under de många böner, som uppsändes av Boltzius denna kväll, trängde det en sådan kraft över mig, att jag kände det i hela min varelse.479

Ytterligare två motiv förekom frekvent i Boltzius förkunnelse. Ett var hans tal om människans fördärvade natur, om att Gud krävde ett försoningsoffer som kunde ta bort denna människans syndighet. Det var därför Gud blev människa i Jesus, för vår skull. »Av den andra gudomspersonen«, sade Boltzius, »är hela försoningsverket utfört. Därför är satan mest vred på Sonen«. 480 Missionsförbundaren Boltzius avvisade alltså Waldenströms försoningslära.481 Ett andra motiv var Jesu andra och snara tillkommelse. Om detta talade han ofta och gärna. Han avvisade försöken att fastställa tidpunkten, men var helt övertygad om att han själv inte skulle dö innan Kristus kom åter.482

478 Thorelius 1888, s. 47. 479 Barratt 1942, s. 69. – Samma bönesätt beskrivs av Lövgren och Linge. Lövgren 1931, s. 75; Linge 1959, s. 80. Linge återger en beskrivning som Oscar Olsson, folkskollärare i Töcksfors, lämnat efter ett besök av Boltzius där. »Någon gång brukade

Boltzius ’räkna upp bibla’ för Gud och yttrade då: ’Nu tänker jag räkna upp bibla för Dig, Gud, inte för att Du inte har reda på den, ty den är ju Ditt eget ord men för att vi tröge och domme Dine barn ska få höra om Dine märklige gärningar’ .« 480 Linge 1959, s. 120–121. 481 Boltzius blev som tidigare nämnts medlem i Grava missionsförening år 1881.

Föreningen hade året innan anslutit sig till Svenska Missionsförbundet, se not 198. 482 Dahlberg 1899, s. 40; Lövgren 1931, s. 79–80; Linge 1959, s. 120.