IV:3 Helbrägdagörelsens plats i tidig svensk pingströrelse

hävdade en debattör att Thorelius bevisat att Boltzius var en bedragare.509

F.A. Boltzius dog den 13 juli 1910. Efter en bilolycka i Stockholm, troligen 1908, blev han aldrig fullt återställd. Hans krafter tynade sakta bort.510 Verksamheten den sista tiden var ytterst begränsad, men medel fortsatte att flyta in från bidragsgivare. Detta innebar att det vid hans död fanns rätt mycket pengar sparade, åtminstone efter dåtidens penningvärde. Bouppteckningen den 22 juli 1910 visade en behållning på 20. 968:56 kronor.511

P.P. Waldenström skrev i Pietisten, den 8 augusti 1910, till Boltzius minne bland annat följande:

Om man fråndrager icke allenast det som en välvillig eller illvillig fantasi skapat omkring Boltzius utan även verkliga brister, ensidigheter och överdrifter, som måste ha funnits hos honom som människa och kristen, så återstår dock hos denne enkle allmogeman bilden av en uppriktig Guds tjänare, som icke allenast själv sökte vandra inför Gud … utan ock fick nåden att hjälpa många nödställda att med sjukdom och nöd kasta sig i

Guds armar. Hans redbarhet i handel och vandel, hans allvarliga gudsfruktan, som gjorde, att han icke ens ville raka sig på söndagarna, manade dem ock att leva ett helgat liv.512

Lewi Pethrus yttrade sig i följande ordalag vid den Europeiska Pingstkonferensen i Stockholm, juni 1939:

Pingstväckelsen har för mig alltid framstått som kristendomen själv. När jag ute i världen blivit tillfrågad om vem jag är och vilken lära jag hyllar, har jag tyckt om att svara: »Jag är kristen«. Och det har alltid stått klart för

509 Odenvik i EH 1951-11-01, s. 1038. 510 Linge 1959, s. 106, 129. – Lövgren förlägger olyckan till vintern 1910 (Lövgren 1931, s. 124). 511 Linge 1959, s. 134. – Linderholm, som avvisat tanken att Boltzius bedrev verksamheten för att tjäna pengar, medger dock att »mot slutet av hans liv kunde det kanske ickeutanfogtalasom’ettövermåttavtillflödeni pengar’ « (Linderholm 1925b, s. 300). 512 Citerat efter Linge 1959, s. 130.

mig, att pingstväckelsen har sitt värde, i den mån den är verklig kristendom.513

Vad Lewi Pethrus uttryckte var Pingströrelsens restaurationistiska anspråk. Anspråket innebar att den ursprungliga, oförfalskade kristendom som Nya testamentet beskriver höll på att återupprättas genom den internationella pingstväckelsen. Enligt Apostlagärningarna hörde andedopet med tungomålstalande, men även under, tecken och sjukas helande, till de vitala inslagen i den ursprungliga kristendomen, hävdade pingstvännerna då de läste denna sin favoritskrift i Nya testamentet. »Kristendomen själv« eller »verklig kristendom« kunde inte och fick inte vara något annat eller något mindre än detta, enligt Pethrus.514 T.B. Barratt, Nordens pingstapostel, hävdade samma grundsyn, om än i något mer modesta ordalag. Han gav år 1934 ut boken Urkristendommen gjenoplivet – pinsevekkelsen, där han hävdade att »pingstväckelsen inte är något annat än ett återupplivande av urkristendomen«.

515 Ett av de mest omfattande kapitlen i den boken behandlar ämnet »Gudomlig helbrägdagörelse«. 516 Detta är logiskt och följdriktigt. I Nya testamentet finns ett 60-tal helandeberättelser, och gör man anspråk på att återuppliva urkristendomen bör naturligtvis helandet få sin givna plats i det levda livet och i förkunnelsen.

Till aktualiserandet och praktiserandet av helbrägdagörelse genom tron, som en del av det restaurationistiska projektet, hade 1800-talets helbrägdagörelserörelse i hög grad bidragit, som vi sett i avsnittet IV:1. Tuulikki Koivunen Bylund skriver:

Pingströrelsen på 1900-talet fortsatte således i själva verket en helbrägdagörelsetradition som redan fanns djupt förankrad i Sverige.517 Karl Linge kompletterar:

I Sverige utövades helbrägdagörelsen vid 1900-talets början av allt flera, och från 1907 förvaltas denna nådegåva med särskild inlevelse av pingströrelsen.518

513 Europeiska Pingstkonferensen, s. 92. 514 Pethrus 1955, s. 208–224. 515 Barratt 1935, s. 207. – Den norska boken Urkristendommen gjenoplivet – pinsevekkelsen kom ut i svensk översättning 1935 (Barratt 1935). 516 Barratt 1935, s. 135–159. 517 Koivunen Bylund 1994, s. 183. 518 Linge 1959, s. 17.

I programskriften Pingstväckelsens riktlinjer, från den tidigare nämnda samtalskonferensen i Berlin 1917, framkommer anspråket från rörelsens sida att vara återupplivandet av urkristendomen – den sant nytestamentliga kristendomstypen – mycket klart. Helbrägdagörelsen nämns överhuvudtaget inte i den skriften, men väl Andens gåvor, bland vilka helbrägdagörelsens gåva ingår. Traditionellt räknade man inom Pingströrelsen med nio karismata (nådegåvor) utifrån 1 Kor. 12:8–10. Det talas i Pingstväckelsens riktlinjer utförligt om två faror eller avvägar som är förenade med det inre och det yttre, det fördolda och det uppenbara i samband med »Jesu Kristi Andes verkan i församlingen«:

Å ena sidan hotar ett oandligt uppskattande av Andens yttre framträdanden, då de enskilda gåvorna bliva under till beskådande. Denna avväg skulle man kunna kalla den korintiska. Där är det underbara, det ovanliga, det för öron och ögon förnimbara huvudsaken och slutmålet. [...]

Men på högra sidan om den konungsliga vägen ligger en annan icke mindre farlig men skenbart andlig avväg, på vilken man i regeln [sic!] viker in, då man vill vika undan för avvägen till vänster. Det är avståndstagandet från det övernaturliga av fruktan för de därmed förbundna farorna. Men ett inre hjärteliv, åt vilket icke kraftgärningar blivit förlänade, måste komma in i en känsla av smärtsam vanmakt, såsom hos en person, som i sina tankar är en man och dock till sina krafter förbliver ett barn. En sådan vanmaktskänsla är det karaktäristiska för kristenheten i vår tid. 519

Av Pingstväckelsens riktlinjer framgår även att man inom väckelsen, som den överkonfessionella rörelse den ännu år 1917 ansåg sig vara, såg andeutgjutelsen som en maning eller utmaning till alla kristna runt om i världen. I riktlinjerna sägs: »Det första framträdandet av de s. k. ’övernaturliga’ andliga gåvorna bland Guds folk över hela jorden är en maning till församlingen att återigen taga i besittning detta område, som hon genom fiendens list förlorat. I stället för att göra så, har en stor del av församlingen bestämt avvisat denna maning«. 520 Det är uppenbart att vad som här avses med begreppet församlingen är den världsvida kristna kyrkan.

Slutsats: Pingstväckelsen ville återföra den urkristna karismatiska dimensionen in i kristenheten. Kristet liv är till sitt väsen ett övernaturligt liv, menade rörelsen i en uppenbart polemisk skrivning med udd mot den övriga kristenheten. Det varnades samtidigt för sensatio-

519 Pingstväckelsens riktlinjer, s. 26. 520 Pingstväckelsens riktlinjer, s. 56.

nella sinnesförnimmelser, då sådana lätt blev självändamål. Helbrägdagörelsen fokuserades inte på något uttalat sätt, åtminstone inte på europeisk pingstväckelsenivå år 1917. Ulrik Josefsson har i sin avhandling Liv och övernog. Den tidiga pingströrelsens spiritualitet bland annat undersökt vilka läropunkter som var identitetsbärande för den unga svenska Pingströrelsen. Hans undersökning gäller tiden 1913–1921. Resultatet grundar sig främst på en närläsning av innehållet i rörelsens veckotidning Evangelii Härold åren 1916–1921. Det visar sig, enligt Josefsson, att helbrägdagörelsen tillhörde de sex dominerande läropunkterna, den utgjorde en central lära.521 De andra fem var frälsningen, församlingen, Anden, Jesu andra tillkommelse och Bibeln.

Josefsson har funnit att man i pingstförkunnelsen kopplade helbrägdagörelsen intimt samman med försoningen. Sjukdomen kom in i världen på grund av synden, men precis som Jesus bar våra synder så bar han också våra sjukdomar. Helbrägdagörelsen tillhör frälsningen, hävdades det. Kopplingen mellan försoningen och helbrägdagörelsen kom till uttryck i att pingstvännerna såg nattvardsfiranden som särskilt viktiga tillfällen för helande.522 Helbrägdagörelsen skulle precis som förlåtelsen tas emot som en gåva grundad på Kristi försoning. Helbrägdagörelsetron grundades på försoningens giltighet. Josefsson skriver:

Däremot användes aldrig ett uteblivet helande för att ogiltigförklara syndaförlåtelsen. I detta ligger ett spänningsförhållande. Både frälsningen och helbrägdagörelsen var direkt förankrade i försoningen, men medan frälsningen alltid skedde hos den som tog emot gåvan skedde helbrägdagörelsen bara ibland.523

521 Josefsson 2005, s. 140–155 – Göran Gustafsson har undersökt helbrägdagörelseundervisningens plats och omfattningen av vittnesbörd om erfaret helande i pingstväckelsens/Pingströrelsens tidiga tidskrifter Brudgummens röst, från 1911 och framåt, och Evangelii Härold, från 1916 och framåt. I den förstnämnda finns undervisande material av typen bibelstudier i årg. 1 nr 4, årg. 3 nr 2, årg. 5 nr 2, årg. 6 nr 3 och 5. Från 1915 publicerades ofta vittnesmål om troshelbrägdagörelser. I Evangelii

Härold publicerades 1916 endast sex fall av omvittnade helanden, en siffra som 1918 blivit tredubblad. Gustafsson bortser från vad han kallar de »rutinmässiga« referaten under rubriken »Från skördefälten«, där rapportering skedde ungefär såhär: »Sjuka ha blivit helbrägdagjorda«. Även dessa rutinmässiga rapporter är mångdubbelt fler i EH 1918 jämfört med 1916. Gustafsson (1977), s. 13. 522 Josefsson 2005, s. 143. 523 Josefsson 2005, s. 144.

Helbrägdagörelsen skulle mottas i tro, vilket betyder att tron sågs som en grundläggande och allmän förutsättning för helbrägdagörelsen. Primärt var det den sjuke som skulle tro, men betydelsen av trons bön betonades starkt. Jak. 5:14: »Deras [de äldstes] bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk« var en central bibelvers i sammanhanget. »Tron både skapade förutsättningarna för helandet och ledde till att människan kunde ’ta ut i tro’ ett ingripande som ännu inte hade inträffat«.

524

Helbrägdagörelsen var till för alla, och alla förväntades söka den vid sjukdom. Ett radikalt avståndstagande från läkare och skolmedicin var vanligt. Att vända sig till läkare ansågs uttrycka bristande tillit, ja otro.525 Vid 1920-talets mitt tycks denna inställning i väsentlig omfattning ha mjukats upp. Ett exempel på detta är Lewi Pethrus år 1926 utgivna skrift Pingstväckelsen och gudomlig helbrägdagörelse, där han menade att den personliga övertygelsen måste vara vägledande i valet om man skall söka läkare eller inte. Samtidigt manade han till stor försiktighet när det gällde att avråda människor från att söka läkarhjälp.526

Synen på helbrägdagörelsen som: a) en del av den försoning Kristus bringat för alla människor, och som b) en erfarenhet att ta emot genom personlig tro på detta Kristi verk, kompletterades inom Pingströrelsen med ett ytterligare perspektiv: c) den ursprungliga, nytestamentliga kristendomen upprepade och vidareförde Jesu egen mirakelverksamhet på helandets område. Detta var en uppgift även 1900talets pingströrelse ansåg sig ha fått. Josefsson skriver:

Pingströrelsen hade en grundläggande strävan efter att förverkliga vad man uppfattade som biblisk kristendom. Tron på och praktiken kring helbrägdagörelsen var ett viktigt inslag i detta restaurationistiska ideal. I Bibeln såg pingstvännerna förbön för sjuka och tron på kroppens helande som viktiga inslag och därmed som något eftersträvansvärt i alla tider. Helbrägdagörelsen var dessutom ett av de tydligaste uttrycken för den övernaturliga kristendom som pingstvännerna ville leva i. Helbrägdagörelsens centrala och identitetsbärande funktion förstärktes alltså av pingströrelsens restaurationistiska ideal och strävan efter övernaturlig kristendom.527

524 Josefsson 2005, s. 145. 525 Josefsson 2005, s. 147. 526 Pethrus 1926, s. 153. 527 Josefsson 2005, s. 149.

Två bibeltexter (bland många andra) användes flitigt som stöd för tanken att de mirakler Jesus gjort skulle upprepas i rörelsens verksamhet. Dels var det en text från Markus evangelium:

Dessa tecken skall följa dem som tror: i mitt namn skall de driva ut demoner, de skall tala nya tungomål, de skall ta ormar med sina händer, de skall inte bli skadade om de dricker dödligt gift, och de skall lägga sina händer på sjuka och göra dem friska.528

Dels var det en text från Johannes evangelium – som ansågs beskriva uppdraget mycket klart:

Sannerligen, jag säger er: Den som tror på mig, han skall själv utföra gärningar som jag, och ännu större. Ty jag går till Fadern, och vad ni än ber om i mitt namn skall jag göra, så att Fadern blir förhärligad genom Sonen.

Om ni ber om något i mitt namn skall jag göra det.529

Georg Gustafssons verksamhet var – som nämnts i inledningen av detta kapitel – redan i början av 1920-talet ett praktiskt exempel inom Pingströrelsen på att det fungerade i enlighet med teorin. Ryktena om helandemirakler i samband med hans besöks- och förbönsverksamhet spreds allt vidare omkring. Den nytestamentliga kristendomen med dess övernaturliga inslag upprepades, kunde den övertygade pingstvännen konstatera. De första betraktelser Gustafsson publicerade i Evangelii Härold låg väl i linje med denna tematik. Under 1930 förekom betraktelser och predikningar av honom under rubriker som: »De gingo åstad ...«, »Gud, en Gud som gör under« och »Stor glädje – sjufaldig glädje.«530 På 1920-talet blev helbrägdagörelsepraktiken inom Pingströrelsen offentlig. Förändringen initierades i samband med den engelske helbrägdagöraren Smith Wigglesworths besök i Stockholm, våren 1921. Filadelfiaförsamlingens pastor Alfred Gustafsson skrev med anledning av de rättsliga åtgärder som vidtogs och det polisingripande som då skedde mot mötesarrangörerna:

I Filadelfiaförsamlingen hade ju helbrägdagörelse genom tron förkunnats och praktiserats allt ifrån församlingens uppkomst, men då broder Wigglesworth kom, behandlade han de sjuka inför offentligheten, vilket icke förut förekommit hos oss.531

528 Mark. 16:17. 529 Joh. 14:12–14. 530 EH 1930-10-30, s. 734; 11-13, s. 767; 12-16, 862–863. 531 Gustafsson 1921, s. 121–122, 130.

Det var ett i viss mening problematiskt steg man då tog. Kritikerna kunde hävda att man ägnade sig åt effektsökeri, och att man utnyttjade människors lidande för att få uppmärksamhet och publicitet kring mötena. Denna kritik fanns säkert även inom Pingströrelsen, åtminstone under kommande årtionden blev den tydligt avläsbar. Georg Gustafsson tillhörde definitivt dem som under hela sin karriär som predikant tog avstånd från att använda helbrägdagörelsen som »publikmagnet«. Han höll möten för sjuka varje vecka under merparten av sin predikanttid, men dessa möten förlades till förmiddagstid, oftast torsdagar kl. 11.00 närmare bestämt.532

Hur mycket helbrägdagörelse genom tron predikades och praktiserades i pingstkapellen landet runt under 1920- och 1930-talen är svårt att uttala sig om. Däremot kan man konstatera att av den bokutgivning Förlaget Filadelfia svarade för dessa två decennier, utgjorde böcker om helande cirka 10 %. På 1920-talet utgavs 8 böcker och på 1930-talet 9 böcker vars titlar anger att de handlar om troshelbrägdagörelse.533 De flesta av dessa böcker var dock berättelser om helande, inte undervisning i ämnet. Ytterligare ett antal böcker kan naturligtvis ha haft helbrägdagörelsen som deltema eller rymma enskilda kapitel om helande. Bokutgivningen, och spridningen av dessa böcker bland pingstfolket, bidrog säkerligen till att helbrägdagörelsen fick – eller behöll – sin centrala plats i pingstvännernas tro och liv.

I Evangelii Härold publicerades predikningar och undervisningsartiklar varje vecka. För att bredda underlaget för en bedömning av helbrägdagörelsens plats i pingstpredikanternas förkunnelse under 1930-talet, har alla nummer av tidningen under det decenniet noggrant granskats. Under årtiondet publicerades drygt sexhundra predikningar och undervisande artiklar i tidningen, men endast tre av dessa behandlade explicit helbrägdagörelsen.534 Däremot trycktes under 1930talet i mer än vartannat nummer av Evangelii Härold vittnesbörd av

532 Se t.ex. Årsberättelser 1930–1937, 1957–1967, AV:1, FiJa. 533 Uppgiften bygger på en förteckning över Förlaget Filadelfias m.fl. förlags bokproduktion (Bokproduktion, Pingst – arkiv & forskning). 534 En predikan och ett bibelstudium om helbrägdagörelse genom tron publicerades 1933, och en predikan kring ämnet trycktes 1936 (EH 1933-01-26, s. 49–51; -02-23, s. 124–126; 1936-11-05, s. 908–909). – I EH 1930-01-16, s. 34–35 skrev pastor Carl

Forsberg om lidandets uppgift, om dess fostrande och renande betydelse, men utan någon som helst koppling till helbrägdagörelsetron.