Den svenska Pingströrelsens utveckling

Den svenska Pingströrelsens utveckling Den snabba tillväxt den svenska Pingströrelsen upplevde under 1930talet innebar att det omgivande samhällets värderingar alltmer sipprade in i rörelsen. Detta var bland annat en konsekvens av den framgångsrika rekryteringen av den andra generationen, de så kallade »församlingsbarnen«, och av den stora överströmningen från de äldre trossamfunden som skedde. Förändringen av rörelsen var en konsekvens av expansionen – en konsekvens som då den på 1940-talet blev allt mer uppenbar ledde till aktiv kamp inom rörelsen mot »världslighet« och sekularisering.601 Pingströrelsen, med cirka 75 000 medlemmar år 1940, var en mindre folkrörelse. En sådan rörelse rymde naturligtvis en avsevärd mångfald och enskilda variationer. Motsägelsefulla intressen och tendenser fanns rimligen inom denna massa av människor.

Samtidigt skedde en förskjutning i rörelsens sociala sammansättning från låg- till medelklass. År 1930 hade folkräkningen visat på en överrepresentation av unga och medelålders kvinnor ur arbetarklassen, medan en sociologisk studie från 1945 visade på betydande inslag av småbrukare inom dess led.602 Pingstvännens socialgruppsidentitet förändrades successivt. Man skulle som pingstvänner fortfarande vara »gäster och främlingar« i samhället och »världen«, men samhället och »världen« fann sig över tid allt bättre tillrätta i pingstvännernas tillvaro. Anpassningarnas och kompromissernas problem, inom rörelsen benämnda med termen »världslighet«, kom därför (som redan nämnts) under årtionden framöver att utgöra ett ständigt återkommande bekymmer, både på lokalplanet och på riksnivån.

Tydligt belägg för denna oro var ett par skrifter som Lewi Pethrus publicerade. År 1939 kom Ytlighet – ett tidens tecken, där »skenkristendomen« gisslas och avvisas. Kristendomen har under hela sin historia frestats välja »skenet« framför »verkligheten«, det oäkta framför det äkta och sanna, menade Pethrus i denna skrift. Ett bredare grepp om problematiken kopplade han sedan 1942 i sin första bok med fokus på det samtida samhället, dess kultur och livsstil: I dag lek – i morgon tårar. Tankar kring tidsläget. Pethrus gick till storms mot nöjesindustrin,

601 Stävare 2007b, s. 134, 151–152. – Kölingaredsveckorna tog upp detta problem till allvarligt samtal både 1941 och 1942. 602 Folkräkningen år 1930, s. 18ff; Thulin 1945, s. 6; Sahlberg 2009a, s. 85; Stävare 2007 b, s. 133–134.

kulturförstörarna och moralfördärvarna i samhället. Ett avsnitt i boken ägnades åt kyrkornas förhållande till nöjesindustrin. Budskapet var klart: sant och verkligt kristna människor tar avstånd från nöjesutbudet i samhället, särskilt från film, teater, dans, tobak och alkohol.

Den svenska Pingströrelsen ville under 1940-talet på ett tydligt sätt påverka och förändra det i sin tillvaro insläppta samhället. Man kan tala om ett framväxande samhällsmedvetande, om ett samhällsengagemang i politiska termer, hos rörelsen under detta decennium. Sitt tydligaste uttryck fick det nya samhällsmedvetandet i tillkomsten av Dagen, hösten 1945. Carl-Erik Sahlberg, som skrev sin doktorsavhandling om denna tidning, menar att 1945 års pingströrelse var till skillnad från dess motsvarighet av år 1935 mer politiskt bestämd. Allt större delar av pingströrelsen såg sitt ansvar för det svenska samhälle, som stod under starkt sekulariseringshot. Den blågula fanan vajade mot vinden – korset fanns kvar – men mycket av innehållet bakom det hade bleknat. I denna ökade samhällsmedvetenhet hos pingströrelsen låg ett viktigt livsvillkor för den planerade dagstidningen.603 Processen mot samhälls- och omvärldsmedvetenhet påskyndades av krigsutbrottet. Sovjetunionens angrepp på Finland vid månadsskiftet november/december 1939 och det därpå följande »vinterkriget«, förstärkte synen på kommunismen som till sitt väsen grym och antikristlig spreds bland landets pingstvänner. Nazismens antijudiska inställning, dess fientlighet mot »Guds egendomsfolk«, hade pingstfolkets ledare insett under 1930-talets senare hälft. I veckotidningen Evangelii Härold var en längre artikelserie om läget i Tyskland – i synnerhet för kyrkorna – införd vintern 1939.604

Många pingstförsamlingar engagerade sig efter kriget i arbetet att lindra nöden i det sönderslagna Europa. Kassor för Norge-, Finlandsoch Tysklandshjälp öppnades och ansenliga penningbelopp flöt in och sändes iväg. Mängder av klädes- och varutransporter organiserades, exempelvis till Norge och Tyskland. Ett vänortssystem med platser i

603 Sahlberg 1985, s. 70. – Om Pingströrelsens ekumeniska inställning, och om hur isoleringen bryts alltmer under 1940-talet, se Struble 2009, s. 151–194. 604 EH 1939-02-09, s. 119–121; 02-16, s. 142–144; 02-23, s. 166–168; 03-02, s. 190–193. –

Artikelserien var skriven av Gustav Emil Söderholm, tidigare kyrkoherde, men från tidigt 1920-tal aktiv i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, mycket flitig som apologetiskt inriktad skribent i Evangelii Härold och genom böcker på Förlaget Filadelfia.

Inom Pingströrelsen var det vid denna tid en allmän uppfattning att judarna fortfarande ägde en särställning bland folken som »Guds egendomsfolk«.

de drabbade länderna infördes i många fall, vilket innebar att en viss församling i Sverige satsade sina resurser på att hjälpa människorna på en speciell ort.605

Ett uttryck för utvecklingen mot ökat samhälls- och omvärldsmedvetande var Dagens tillkomst den 1 november 1945. En kristen röst i debatten om samhället och dess utveckling skulle därmed göra sig hörd sex dagar i veckan. Ett annat uttryck för det nymornade intresset för samhällsfrågorna var att det inom Pingströrelsen vid samma tid påtalades som önskvärt och angeläget att pingstvänner tog plats i landets parlament. Det skedde vid Kölingaredsveckan sommaren 1944, då samhällsmoraliska problem i form av till exempel ökat alkoholmissbruk, moralupplösning, hög skilsmässofrekvens och de veneriska sjukdomarnas snabba ökning bland folket diskuterades. Med pingstvänner i riksdagen skulle de kristna värdena få pålitliga förespråkare och dessa samhällsproblem hållas ständigt aktuella.606 Vid valet hösten detta år lanserades följdriktigt ett par pingstvänner som riksdagskandidater i Evangelii Härold. Det var Stockholms Frisinnade Medborgarförening, en avdelning inom Folkpartiet, som på sin lista satte upp pingstvännerna Per Jacobson och Ernst Pettersson607 Ingen av dem blev dock invalda i Sveriges riksdag.

Under 1940-talets andra hälft uppstod konkurrens mellan öppenhetsoch slutenhetstendenser inom rörelsen. Två händelser påskyndade denna konsekvens: dels en radiosänd gudstjänst från Filadelfiakyrkan i Stockholm, den 21 oktober 1945, då ett omvittnat helande efter trons bön framlades som tackämne, dels Lidmankrisen år 1948. Radiogudstjänsten ledde till en bojkott av Pingströrelsen vad gällde radiogudstjänster under 1946.608 Striden kring författaren Sven Lidman – säker-

605 Exempel är Filadelfiaförsamlingarna i Jönköping och Eskilstuna, men som vanligt var Filadelfiaförsamlingen i Stockholm närmast mönsterbildande även på detta område. Jönköpingsförsamlingens Norgehjälp till exempel rapporterade följande belopp för år 1945: Intäkter 318 105 kronor och utgifter 281 012 kronor, varav varor för 231 772 kronor och frakter för 10 340 kronor och löner 21 694 kronor. (Årsberättelse 1945, »Rapport om Norgehjälpen«, AV:1, FiJa; Församlingsmöte 1946-0303 § 7, 1947-10-20 § 13, KIa:1, PiEa; Sahlberg 2009a, s. 111–112) Sannolikt rymmer ovanstående siffror medel som förmedlades till Norge från andra församlingar via församlingen i Jönköping. 606 EH 1944-06-29, s. 608–610, 615–617. 607 EH 1944-09-07, s. 856–857. 608 Dagen 1945-11-01, s. 1 (under rubriken »blixten«); Dagen 1946-12-27, s. 2 (ledarartikel av Lewi Pethrus); Lewi Pethrus som ledarskribent, s. 241–242.

ligen spelade den tidigare gudstjänstincidenten från 1945 också roll –ledde till att programchefen Erik Hjalmar Linder på nytt stoppade planerade gudstjänster från Pingströrelsen från 1948 och framåt.609 Naturligtvis var även pressens – inte minst den frikyrkliga – sätt att skildra Lidmanstriden av betydelse för den isolationism Pingströrelsen på nytt valde de följande åren. Så hade Dagen under sina första år varit en det politiska frisinnets röst och signalerat en viss ekumenisk öppenhet, men vid 1950-talets början var den uteslutande en tidning för interna angelägenheter inom Pingströrelsen.610

Slutenhetstendensen förstärktes de första åren på 1950-talet av den förnyelseväckelse som rörelsen då upplevde. Den hade fokus på det interna livet i församlingarna. Först efter det att denna väckelse avtagit och upphört kom svensk pingströrelse att åter på allvar intressera sig för det omgivande samhället. Och då togs en rad initiativ. Lewi Pethrus fann vid 1950-talets mitt att han i biskopen i Skara stift, Sven Danell (1903–1981), hade en betydelsefull person som delade hans syn på sekulariseringshotet och moralfrågorna i samhället. Tillsammans tog de initiativ till organisationen Kristet Samhällsansvar (KSA), vilken bildades 1956. KSA var en fristående och politiskt oberoende sammanslutning över samfunds- och partigränserna, vars syfte var att utgöra en påtryckningsgrupp inför allmänna val för att få in kristna kandidater i de politiskt beslutande församlingarna. Pethrus och hans rörelse var starkt engagerade i KSA, och var att uppfatta som även politiska aktörer från denna tid och framåt.611

Pingströrelsen fortsatte att expandera, men expansionstakten var klart retarderande. Den officiella statistiken talar om en medlemsökning åren 1930–1935 med 22 000, för åren 1935–1940 rapporteras en ökning på 17 000, men åren 1940–1945 var ökningen av antalet medlemmar endast 7 000, och åren 1945–1950 stannade den vid drygt 6 000. Under hela 1950-talet ökade antalet medlemmar med ungefär 6 500, men i stort sett hela den ökningen inträffade åren 1950–1955. På 1960-talet hade expansionen kommit av sig helt. År 1960 fanns det 89 270 pingstvänner, men tio år senare var de 390 färre, det vill säga 88 880.612

609 Dagen 1949-09-09, s. 2 (ledare av Lewi Pethrus); Lewi Pethrus som ledarskribent, s. 343–345. 610 Sahlberg 2009a, s. 169–170. 611 Brohed 2005, s. 205; Sahlberg 2009a, s. 304–305. 612 Pingströrelsens årsbok 2000, s. 49; Pingströrelsens årsbok 2005, s. 45; Sahlberg 2009a, s. 88.