V:1 Krigsmärkta årtionden – krigsskugga hela tiden

Hela Europa – även Sverige – berördes av Andra världskriget, det stora och långvariga krig som utkämpades åren 1939–1945. Det brukar kallas Andra världskriget trots att det i första hand var ett europeiskt krig, även om Japan och USA drogs in i det och Nordafrika var en av krigsskådeplatserna. Också i Sverige, som slapp att bli ockuperat och endast befann sig i krigets skugga, var dessa år djupt krigsmärkta. Svenskarna påverkades starkt av det som hände inte minst i våra nordiska grannländer. Krigsepoken kan indelas i tre faser, krigets preludier: åren före 1939; krigsåren: 1939 till 1945; samt: krigets postludier: 1945 till 1948. Därefter var det kalla kriget ett faktum – en form av krig som kom att pågå under en period, i tid utsträckt över mer än 40 år.

Beredskapstiden innebar att väldigt många svenska familjer konkret berördes av krigshotet mot vårt land. Tusen och åter tusen svenska män kallades in och gjorde tjänst i det svenska försvaret. Till broderlandet Finlands hjälp under »vinterkriget«, valde cirka 8 000 svenskar att tjänstgöra som frivilliga i den finska armén.593 Den osäkerhet som rådde huruvida vårt land skulle dras in i kriget eller inte, återverkade naturligtvis mentalt på folket. Den samlingsregering som formerades i december 1939, och som regerade fram till sista juli 1945, manövrerade framgångsrikt – om än kanske inte alltid så ärorikt – för att hålla Sverige utanför kriget, och därigenom bevara freden och självständigheten. På grund av avspärrningen från omvärlden blev försörjningsproblemen en av huvudsysselsättningarna för denna av Per Albin Hansson ledda ministär. En annan var strävan att öka Sveriges värnkraft genom en omfattande upprustning och mobilisering.

Svenska kyrkan och de frikyrkliga samfunden i landet ställdes under förkrigsperioden och krigsåren inför speciella frågeställningar och särskilda förhållanden att hantera. En fråga var hur man skulle förhålla sig till de ideologier som tillskansat sig makten i Italien, Tyskland och Sovjetunionen. Fascismen regerade Italien under Benito Mussolinis ledarskap, och i Tyskland förde nationalsocialismen befälet, efter maktövertagandet år 1933, anförda av rikskanslern Adolf Hitler. Dessutom fanns kommunismen, sedan ett par årtionden tillbaka etablerad som

593 Brohed 2005, s. 167.

statsideologi i Sovjetunionen, och med järnhand sedan halvtannat decennium dirigerad av Josef Stalin. Att förhålla sig till detta var inte enkelt, dels eftersom kyrkorna hade att balansera sin evangeliska uppgift mot utmaningen och (måhända) plikten att göra politiska ställningstaganden, dels därför att inflytelserika personer inom kyrkorna och samfunden inte alltid bedömde eller värderade tidens ideologiska strömningar och det politiska skeendet på samma sätt.

Ledande och inflytelserika personer inom både kyrkan och frikyrkorna ifrågasatte dessa »ismer« vid upprepade tillfällen under 1930talet. Nazitysklands judeförföljelser och nya kyrkopolitik uppmärksammades på ett tidigt stadium, och allvarliga varningar för nazismen framfördes. Detsamma gällde vid det övergrepp Italien utsatte Abessinien för 1935. Med åren blev kritiken allt tydligare. Efter kristallnatten i november 1938, krigsutbrottet och Tysklands ockupation av Norge och Danmark den 9 april 1940, blev tonläget högre, avståndstagandet kraftfullare och aktiviteten för att bistå de drabbade norrmännen och danskarna allt intensivare.594 Att det sedan även i kyrkorna fanns enskilda individer – präster, pastorer och lekfolk – som intog en klart tyskvänlig hållning, kan inte anses förändra helhetsbilden.

Samlingsregeringens politiskt neutrala hållning och Sveriges alliansfrihet, manade naturligtvis även kyrkornas ledarskikt till måtta och balans i vad som sades eller skrevs. Kyrkorna var huvudsakligen lojala mot statsmakten och vid krigsutbrottet anslöt sig samfunden »tyst eller öppet till Den svenska linjen«, som Ingmar Brohed uttryckt det. Och i samband med 1941 års kyrkomöte möttes ledamöter från kyrkomötet och riksdagen i Stockholms Stadshus, där man enades kring parollen: »Den svenska linjen är den kristna linjen.«595

Kriget innebar ett oerhört lidande för många folk. Det talas om cirka 20 miljoner dödade civila och nästan lika många soldater, ungefär 18 miljoner – och då är Japans krig mot Kina och antalet dödade i det

594 Brohed 2005, s. 166–191; Bergsten 1995, s. 77–71. – Brohed ger en koncentrerad översikt av hur Svenska kyrkan, och i viss mån frikyrkorna, agerade under världskrigsperioden. Inte minst tydliggör han biskoparnas och de informella nätverkens roll i sammanhanget. Exempel på tidig kritik är Anders Nygrens skrift Den tyska kyrkostriden. Den evangeliska kyrkans ställning i det »Tredje Riket«, från 1934. Från frikyrkligt håll framhålls att Svenska Morgonbladet tidigt redovisade händelseförloppet i

Tyskland och kritiserade detta. 595 Brohed 2005, s. 168.

sammanhanget inte inräknade.596 Kyrkornas karitativa villighet och önskan att avhjälpa nöd kom under kriget att testas ordentligt. Stora insatser gjordes under krigsåren och efter krigsslutet. Europahjälp, eller mer specifikt Tysklands-, Norge- och Finlandshjälp, förekom på en mängd platser runt om i Sverige. Både kyrkan och frikyrkorna svarade på nödropen. Även det officiella Sverige reagerade, inte minst genom att ta emot flyktingar från en rad olika länder. Vid slutet av 1944 fanns det 91 500 flyktingar i Sverige. Genom Röda Korsets och Folke Bernadottes räddningsaktion med »vita bussarna« vid krigsslutet, kom inte mindre än 21 000 tidigare koncentrationslägerfångar att få en fristad i Sverige.597 Samtidigt agerade kyrkorna för att stärka gemenskapsbanden och samhörighetskänslan inom nationen. I juni 1940 avhölls exempelvis »den inre beredskapens dag«. Dagen hade förberetts genom ett brett förankrat samkristet upprop. I uppropet uppmanades »alla bedjande människor ena sig om att varje dag, om möjligt klockan tolv på middagen, avskilja en stund till bön för Sverige och våra grannländer«. Bland undertecknarna fanns Oscar Bernadotte, Erling Eidem, Lewi Pethrus och de olika samfundsledarna.598 Den »inre beredskapens dag« var fastställd till den 30 juni. Inför den kom ett nytt upprop till Sveriges kristna:

Vårt land har genom Guds outgrundliga barmhärtighet hitintills blivit skonat från krigets fasor. Oroande nära våra gränser kom ofärden. Men den gick förbi. [...]

För att inskärpa alla kristnas, enskilda och samfunds, stora ansvar och uppgifter i innevarande hotfulla läge är det önskvärt, att söndagen den 30 juni över hela landet anordnas som en den inre beredskapens dag. Vi vädja härmed till de olika samfundens och organisationernas ledande män och kvinnor ute i vårt lands skilda bygder att behjärta denna plan. Må

Ordets förkunnare vid gudstjänsterna den dagen låta predikan inrymma en kristen undervisning om vad inre beredskap djupast sett innebär och en inträngande appell till sådan beredskap. Må man slutligen om möjligt anordna större folkmöten omkring samma ämne, vilka möten, där så låter

596 Nationalencyklopedin, artikeln andra världskriget band 1, s. 353–371; för uppgiften om antalet döda, se s. 371. 597 Brohed 2005, s. 167. 598 EH 1940-04-30, s. 355; Sahlberg 2009a, s. 85, 96.

sig göra, böra anordnas av kristna samfund och organisationer gemensamt.599

Kyrkorna lärde – eller tvangs lära sig – betydelsen av samarbete under krigstiden. Svenska kyrkan odlade kontakter med exempelvis Anglikanska kyrkan i England och bekännelsekyrkan i Tyskland under dessa år. Kyrkornas Världsråd bildades några år efter krigsslutet, år 1948. Sannolikt bidrog krigets erfarenheter till att påskynda den långvariga process som ledde fram till detta världsekumeniska råds tillkomst.600

I efterkrigstidens Europa avlöstes världskriget ganska snart av det kalla kriget. Spänningen mellan öst- och västmakterna växte alltmer. Redan i Nürnbergrättegången 1945–1946 visades prov på en växande motsättning de två maktblocken emellan. Kommunismens triumfer i östra Europa, där land efter land drogs in i den sovjetiska maktsfären, spädde på motsättningarna Detta blev ytterligt tydligt exemplifierat genom februarikuppen i Prag 1948, då kommunisterna övertog makten. När Sovjetunionen år 1949 förfogade över sin första atombomb, var detta ett ytterligare steg i denna utveckling.

Mao Tse Tungs och kommunisternas seger över nationalistregeringen i Kina, efter ett nästan 20-årigt inbördeskrig, ökade naturligtvis animositeten mellan väst- och östideologierna än mer. En första konfrontation skedde i Korea, där krig mellan syd- och nordsidan – understödda av krafter från väst- respektive östblocket – bröt ut år 1950. Europas folk levde under perioden antingen under marknadsekonomin i väst eller planekonomin i öst, antingen inom NATO:s eller under Warszawapaktens – de två militärallianserna – intressesfärer. Försök till ändringar av denna ordning var närmast utsiktslösa, vilket händelserna i Ungern år 1956 och Tjeckoslovakien år 1968 visade. Alliansfria eller neutrala länder fanns förvisso, och Sverige var officiellt ett av dem.

599 EH 1940-06-27, s. 504 (fetstilen i texten); Sahlberg 2009a, s. 85, 96.

– Bakom denna uppmaning stod dels Kommittén för Kristen beredskap, dels Diakonistyrelsens utskott för den andliga beredskapen. Även denna uppmaning var undertecknad av ärkebiskop Eidem och Lewi Pethrus, men också av t.ex. missionsföreståndare Axel

Andersson, som var ordförande för Kommittén för Kristen beredskap, och Manfred

Björkquist, som var ordförande för Diakonistyrelsens utskott för andlig beredskap. 600 Om detta, se Franzén 1987.