Roparrörelsen

till sådan omfattning att de måste hållas utomhus, med predikstolen på förstugukvisten och hela gården fylld med folk. Ett samtida deltagande vittne uppger att missionsbönen år 1855 kunde pågå i upptill tre dagar, med omväxlande sång, bön och läsning.49 Vid dessa samlingar deltog många av landets mest namnkunniga förkunnare. Peter Fjellstedt vistades sammantaget cirka två år på Herrestad. Vid mitten av 1840-talet bodde han där tillsammans med sin familj under ett helt år. Fjellstedt var en ofta och gärna hörd talare vid missionsbönerna. Gärna hörda var även Peter Wieselgren, C.O. Rosenius – båda deltog sporadiskt vid dessa bönesamlingar, den senare tillsammans med Oscar Ahnfelt – Per Magnus Elmblad, T.H. Odencrantz och många fler.50

Sammanfattningsvis kan sägas att »Mormors« verksamhet, både den diakonala och den som avsåg bibelspridning och bibelundervisning, fick vidsträckt omfattning och berörde Värnamo och byar och socknar runtomkring, till exempel Hånger, Forsheda och Hörle.

Roparrörelsen Ett relativt kortlivat, men betydelsefullt fenomen inom väckelsens tidiga historia var roparrörelsen. Den kom att få utbredning inom flera svenska landskap: Småland, Västergötland och Närke. Beskrivningarna av den varierade. Här ett exempel:

En mäktig väckelse i Småland var under 1800-talets första hälft roparrörelsen eller predikosjukan, som den också kallades. Enligt predikanten

Carl Johan Lindberg hade denna rörelse sin upprinnelse 1842 i Svenarums församling, då en 20-årig tjänsteflicka, »Johanna från Krokvadet«, såg en syn av ett öppet helvete. Hon skakade våldsamt och började varna sina kamrater: »Vi är på orätt väg. Vi måste göra bättring, ty tiden är kort«. Det upprepades, att hon föll i dvala och kom i medvetslöst tillstånd, då hon såg syner, som hon senare återberättade.51

Det för rörelsen kännetecknande var extasen, botpredikan och det apokalyptiska motivet. Inslaget av barn som predikanter, gjorde naturligtvis rörelsen speciell och gav den publicitet.

49 Rundbäck 1932, s. 79; Åberg 2005, s. 91–102. 50 Holmberg 1938, s. 8; Runnö 1963, s. 37–38; Rundbäck 1932, s. 83–89; Åberg 2005, s. 94–96, 157–190. 51 Runnö 1963, s. 33. – Andra dateringar och geografiska ortsangivelser för upprinnelsen förekommer, se exempelvis Jarlert 2001, s. 86–87.

I en skrivelse från landshövdingen i Jönköpings län till Kungl. Civildepartementet angående roparrörelsen heter det:

Ett stort antal av dylika profetissor om tio å tolv års ålder hava uppstått i

Hjälmseryds, Svenarums, Vrigstads och Ljungs socknar. De föregiva sig hava omedelbart från den Helige Ande emottagit sina uppenbarelser, hava besökt himmel och avgrund, förnummit de hädanfarnas tillstånd efter döden, förutsäga världens snart stundande undergång, predika bot och bättring.52

Det är ett intressant faktum att roparrörelsen främst fick fäste och vann utbredning inom de områden där hoofianismen tidigare varit framgångsrik.53 Extatiskt präglad kristendom med apokalyptisk koncentration, var hos roparrörelsen komplement till den omvändelseförkunnelse och lagiska reglering av kristet liv som hoofianismen redan tidigare bidragit med. Extasen, apokalyptiken, omvändelseförkunnelsen och den lagiska regleringen av det kristna livet kom att utgöra en »fyrklöver«, som sjuttio, åttio år senare blev utmärkande för den frambrytande Pingströrelsen.

För den fortsatta väckelsen i de småländska bygderna fick roparrörelsen betydelse. Inte minst genom att de personer, som blev Jönköpings traktatsällskaps första predikanter och kolportörer, hade upplevt sina genombrott till personlig omvändelse och tro i samband med roparrörelsens möten. Dessa var Carl Johan Lindberg och Svenning Johansson.54

Den prästerliga misstänksamheten och motståndet mot roparrörelsen ledde förmodligen till att lekmannaverksamheten i Småland påskyndades och tog fart tidigare än annars skulle blivit fallet.55

Roparrörelsen påverkade det andliga skeendet i bygderna runt om Värnamo, och sannolikheten för påverkan även i den dåvarande köpingen Värnamo är stor, men svår att leda i bevis.56 Vi vet av uppgifter som måste bedömas som tillförlitliga att roparna uppträdde i trakterna kring Herrestad under år 1842.57

52 Utdrag ur skrivelsen, citerat efter Runnö 1963, s. 33. 53 Holmberg 1938, s. 7. 54 Åberg 1998, s. 11; Holmberg 1938, s. 6; Runnö 1963, s. 34. 55 Runnö 1963, s. 34, där Runnö gör den bedömningen. 56 Runnö 1963, s. 42. 57 Åberg 2005, s. 229.