till sådan omfattning att de måste hållas utomhus, med predikstolen på förstugukvisten och hela gården fylld med folk. Ett samtida deltagande vittne uppger att missionsbönen år 1855 kunde pågå i upptill tre dagar, med omväxlande sång, bön och läsning. 49 Vid dessa samlingar deltog många av landets mest namnkunniga förkunnare. Peter Fjellstedt vistades sammantaget cirka två år på Herrestad. Vid mitten av 1840-talet bodde han där tillsammans med sin familj under ett helt år. Fjellstedt var en ofta och gärna hörd talare vid missionsbönerna. Gärna hörda var även Peter Wieselgren, C.O. Rosenius – båda deltog sporadiskt vid dessa bönesamlingar, den senare tillsammans med Oscar Ahnfelt – Per Magnus Elmblad, T.H. Odencrantz och många fler.50 Sammanfattningsvis kan sägas att »Mormors« verksamhet, både den diakonala och den som avsåg bibelspridning och bibelundervisning, fick vidsträckt omfattning och berörde Värnamo och byar och socknar runtomkring, till exempel Hånger, Forsheda och Hörle.
Roparrörelsen Ett relativt kortlivat, men betydelsefullt fenomen inom väckelsens tidiga historia var roparrörelsen. Den kom att få utbredning inom flera svenska landskap: Småland, Västergötland och Närke. Beskrivningarna av den varierade. Här ett exempel: En mäktig väckelse i Småland var under 1800-talets första hälft roparrörelsen eller predikosjukan, som den också kallades. Enligt predikanten Carl Johan Lindberg hade denna rörelse sin upprinnelse 1842 i Svenarums församling, då en 20-årig tjänsteflicka, »Johanna från Krokvadet«, såg en syn av ett öppet helvete. Hon skakade våldsamt och började varna sina kamrater: »Vi är på orätt väg. Vi måste göra bättring, ty tiden är kort«. Det upprepades, att hon föll i dvala och kom i medvetslöst tillstånd, då hon såg syner, som hon senare återberättade.51
Det för rörelsen kännetecknande var extasen, botpredikan och det apokalyptiska motivet. Inslaget av barn som predikanter, gjorde naturligtvis rörelsen speciell och gav den publicitet. 49
Rundbäck 1932, s. 79; Åberg 2005, s. 91–102.
50
Holmberg 1938, s. 8; Runnö 1963, s. 37–38; Rundbäck 1932, s. 83–89; Åberg 2005, s. 94–96, 157–190.
51
Runnö 1963, s. 33. – Andra dateringar och geografiska ortsangivelser för upprinnelsen förekommer, se exempelvis Jarlert 2001, s. 86–87. 39
