Gärda och Georg blir »tvungna« att gifta sig

Pingströrelsen. Utifrån berättelsen i Apostlagärningarna kapitel tio, då Petrus predikade i Cornelius hus och Anden föll över ännu icke döpta hedningar medan han ännu talade, kunde den omvända ordningen accepteras som ett bibliskt grundat undantag, som upprepades då och då.

Gärda och Georg förlovade sig 1922. Under det därpå följande året var Georg Gustafsson inkallad och gjorde sin värnplikt.246 Det innebar ett avbrott för honom från den hektiska mötesverksamheten, men även längre perioder av bortavaro från fästmön. Vid årsskiftet 1923–1924 blev den värnpliktige Georg Gustafsson vald till den då bildade Betelförsamlingens predikant och föreståndare. Några månader senare var hans just inledda predikantbana ytterst nära att få ett abrupt slut.

Gärda och Georg blir »tvungna« att gifta sig I början av mars månad 1924 stod det klart att Gärda var gravid. Denna händelse och dess följder borde kanske förbigås med tystnad i en framställning med vetenskapliga anspråk, kan man tycka. Det är dock inte möjligt. Skälet är att Georg Gustafsson själv hävdade att det som hände under dessa vintermånader i början av 1924, blev av helt livsavgörande betydelse för honom och hans syn på sitt predikantskap247 under alla decennierna framöver.

Sex före äktenskapet har i den svenska Pingströrelsen ansetts som en synd, en inställning som troligen ändrats i avsevärd mån under de senaste årtiondena. För de vanliga församlingsmedlemmarna – men i ännu högre grad för de förtroendevalda i församlingarna – har gällt som en självklar norm, att man skall leva avhållsamt tills man ingått äktenskap. Då något par förbrutit sig på detta område har offentlig bekännelse i församlingen, på församlingsmötet, med bön om förlåtelse varit ett oavvisligt krav. Vägran har lett till uteslutning ur gemenskapen.

246 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 9; nr 12. 247 Begreppet »predikantskap« är myntat av kyrkovetaren Sune Fahlgren. Det betecknar en ecklesiologisk baspraktik som konstitueras utifrån elementen predikant, predikan, åhörare och situation. Predikantskapet är en form av social praktik som utövas i relation till förutsättningar och företeelser i samtiden (Fahlgren 2001, s. 101–151). Se framför allt Fahlgren 2006, där han genomfört sitt predikantskapsbegrepp i analysen av en rad dominerande frikyrkliga predikanters verksamhet som predikanter under i första hand 1900-talet.

Så var praxis i alla händelser långt in på 1970-talet i de flesta pingstförsamlingar.248

Georg Gustafsson agerade tillsammans med sin fästmö precis som det förväntades av dem De gav en full bekännelse inför den lilla församlingen, och fick dess omedelbara förlåtelse. Sin position som äldste, predikant och föreståndare bad han att få lämna. Men församlingen gav honom upprättelse och uttalade enhälligt sitt fortsatta förtroende för honom.249 Det är säkert inget djärvt antagande att det som »räddade« Gustafssons föreståndar- och predikantskap i den situationen – troligen inte hans medlemskap, det hade han antagligen fått behålla ändå – var att församlingen var alldeles nybildad, och att den därför ännu inte på djupet hunnit socialisera pingstkulturen och vedertagen praxis inom Pingströrelsen.

För Gustafsson var dock församlingens ställningstagande inte nog, han var fortsatt osäker på om det var rätt att stå kvar i sin förtroendeställning. Till sin mentor och »andlige fader« Rikard Fris skrev han den 20 mars 1924:

Tror det vara Guds vilja att skriva några rader till Dig käre broder och meddela för dig några förhållanden när det gäller min personliga ställning just nu. Som Du väl minns bekände jag att jag fallit i synd med min förlovade, vilket ej heller blev utan frukt. Hon har nämligen blivit havande. Jag bävade för att helt duka under i min djupa nöd. Men Herren gav mig mod och kraft och nåd att gå fram med allt i ljuset. Fick under djup förkrosselse församlingens förlåtelse på vårt förs. möte söndagen den 2 mars. Fredagen den 14 när systrarna Edit Bergman och Ester Jansson var här fick jag också inför offentligheten bekänna mitt fall och bedja ödmjukt om förlåtelse, vilket jag av alla fick mottaga både så att det syntes och kändes. Jag vill nu i all ödmjukhet tacka Jesus för att han krossat mitt hjärta, såväl som hela församlingen. [...] Jag avsade mig också platsen som föreståndare, tills vidare. Men förs. önskan är att jag skall stå kvar som föreståndare, förstår också på de ofrälsta att de också vill att jag skall fortsätta att vittna som förr. De har blivit särskilt gripna genom detta fall. Jag är så villig om Jesus vill, att draga mig tillbaka när det gäller såsom ledare på platsen [...] Så fort vi förstod det vara så tog vi ut lysning så vi kommer att vigas fortast möjligt. Jag önskade ju helst att få lämna platsen nu när det gäller denna sak. Men det ser ut som om Gud skulle stänga alla andra vägar för mig.

248 Om församlingstukten i pingstförsamlingar och övriga frikyrkoförsamlingar, se

Kennerberg 1996. 249 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 9; nr 12.

Det har varit min önskan sedan Jesus mötte med mig att kunna vara till välsignelse.

Vore tacksam om du ville skriva några rader till mig ang. platsen som föreståndare. Om Jesus vill så bed för mig.250

Brevet är intressant därför att det visar på två förhållanden. För det första: Georg Gustafsson hade redan i samband med församlingsbildandet, vid nyåret 1923–1924, bekänt för Rikard Fris – som var med och assisterade vid det tillfället – att han och Gärda hade »fallit i synd«. Detta var då inget skäl för Fris att avråda den unge predikanten från att inträda i föreståndaruppgiften. För det andra: Georg Gustafsson visade prov på ärlighet. Han bekände sitt och Gärdas »syndafall« innan någon visste att det skulle resultera i en graviditet. För Rikard Fris måste brevet ha varit problematiskt. Han var vid denna tid en etablerad person inom Pingströrelsen, med stort inflytande inom den. Han var rektor för Missionsskolan i Högsby, där missionärer och evangelister fick sin grundläggande utbildning.251 Han kunde ju rimligen inte bara för att »syndafallet« resulterat i en graviditet ändra sin vid Georg Gustafssons bekännelse gjorda bedömning, att denne var lämplig som föreståndare. Men å andra sidan, gjorde han inte det så avvek han från officiell praxis inom Pingströrelsen, och löpte därmed risk att bli attackerad för att vara en person som tog lätt på synd.

Rikard Fris svarade Georg Gustafsson och gav honom rådet att stanna kvar i sin uppgift. Då Georg nästa gång skrev till Fris, den 21 april 1924, framgår det av brevet att han och Gärda då var gifta med varandra.252 1 slutet av september födde Gärda en son, som fick namnet Samuel.

Georg Gustafsson uppgav att det i församlingen i Karlsfors aldrig nämndes ett ord om det inträffade efter det att förlåtelsen och upprättelsen givits honom och Gärda. Det var som om församlingen helt enkelt glömt bort det hela, sade han. Han påstod sig ha dragit två betydelsefulla slutsatser av denna erfarenhet: en med avseende på sin fortsatta förkunnelse och en gällande sin framtida verksamhet i övrigt.

Vad förkunnelsen anbelangar, så hade han dittills varit en hård och lagisk helgelseförkunnare, erkände han, men nu bestämde han sig för att »bli barmhärtig« i sin förkunnelse och koncentrera sig på nåden

250 Brev till Rikard Fris 1924-03-20, E I:1, RRFa. 251 Om Fris och Missionsskolan i Högsby, se Lindberg 1991, s. 68–76. 252 Brev till Rikard Fris 1924-04-21, E I:1, RRFa.