5 minute read
VI:2 Det religiösa klimatet i Sverige under 1950-talet
from Georg Gustafsson – församlingsledare, predikant och förebedjare inom den svenska Pingströrelsen
medlemsmässigt tycks vid en första anblick antyda att slutenhet betalar sig bra, medan öppenhet är en »förlustaffär« – så ser det ut då man tar perioden 1948–1967 i sikte. Perioden 1970–1985 i svensk pingströrelse dementerar dock det intrycket. De 88 860 medlemmarna år 1970 hade år 1985 blivit 100 523. Då hade öppenheten för den karismatiska väckelsen och »Jesusrörelsen« betalat sig i form av en medlemsökning på cirka 9 000 personer åren 1970–1980. Samhällstillvändheten var odiskutabel under 1970-talet, men rågången mellan KDS och Pingströrelsen var likväl relativt väl uppdragen. Intern alltmer djupverkande sekularisering ägde rum under perioden, men den satte likväl inte stopp för framgången.759 Framgångens respektive motgångens mekanismer och orsakssamband undandrar sig en seriös förklaring inom ramen för denna framställning. Frågan kan och bör vidgas, så att den relateras till den utveckling som hela den svenska frikyrkligheten genomgick under förra århundradets senare hälft, och den utgör ett uppslag till väsentlig framtida forskning.
För Svenska kyrkan var 1950-talet »en veritabel brytningstid«, menar Carl F. Hallencreutz i inledningen till sin Brilioth-biografi.760 Under den tiden var Yngve Brilioth (1891–1959) ärkebiskop – från maj 1950 till den 1 oktober 1958. I sitt Herdabrev till Uppsala ärkestift, 1950, gav han ett bidrag till belysningen av det religiösa klimatet i Sverige vid den tiden. Brilioth ansåg det motiverat att tala om dåtidssvensken som den »efterkristna människan«, och han såg att »den gamla gränsen mellan hemkyrka och missionsområde, mellan kristenhet och hednaland håller på att genombrytas«.761 I sitt resonemang utgick han närmast från att gränsen redan var genombruten. Hallencreutz menade i sin analys av Brilioths ståndpunkter:
Mest illavarslande fann han emellertid vara att samtidigt som klyftan mellan kyrka och folk alltmer vidgats, vilket legalt skulle komma att bekräftas av den förväntade religionsfrihetslagen, har pågående förändringar av kyr-
759 Pingströrelsens årsbok 2000, s. 49. 760 Hallencreutz 2002, s. 14. 761 Brilioth 1950, s. 178.
kans förvaltning medfört ökad bundenhet vid den statliga organisationen, även om denna blivit i princip sekulär.762
När vi talar om det religiösa klimatet under 1950-talet i Sverige, kanske det är klokt att minska ambitionen och snarare tala om klimatpåverkande faktorer och händelser. Att fånga hela klimatbilden är för stort, för svårt och för vittomfattande. Alltså nöjer jag mig här med att peka på viktiga enskilda bidrag till klimatbildningsscenariot. Först bör debatten kring frågan om tro och vetande nämnas.
Uppsalaprofessorn i praktisk filosofi, Ingemar Hedenius (1908–1982), publicerade 1949 sin bok Tro och vetande. Boken var ett kraftfullt angrepp mot kristen tro, och inte minst mot teologerna och Svenska kyrkans biskopar. Hedenius angrepp inledde en debatt som pågick i decennier. Den debatten påverkade många och mångas syn på kristendom och tro. Professor Hedenius såg till att ämnet för diskussionen hölls vid liv genom att 1951 följa upp sin argumentation med boken Att välja livsåskådning, en bok där han svarade på kritiken han fått från teologins företrädare på den tidigare boken. Vid 1950-talets slut aktualiserade han på nytt sin religionskritik genom att i en förkortad och omarbetad version ge ut de båda böckerna i en samlingsvolym, nämligen den år 1958 publicerade boken Tro och livsåskådning. 763 Hedeniusdebatten, som fördes inte minst på kultursidorna i Dagens Nyheter, har studerats ingående i efterhand, bland annat av Johan Lundborg i arbetet När ateismen erövrade Sverige. Ingemar Hedenius och debatten om tro och vetande. 764 »Debatten kom« – enligt kyrkohistorikern Ingmar Brohed –»inte endast att försvaga Svenska kyrkans ställning i kulturdebatten och i det offentliga samhället, utan även att ifrågasätta kristendomen som ett trovärdigt livsåskådningsalternativ«.765 Ola Sigurdson, systematisk teolog, har hävdat att Hedenius angrepp på teologin å ena sidan ledde till »att teologin som vetenskap marginaliserades och att det offentliga samtalet om teologi avstannade«, men att det å andra sidan samtidigt var »ett led i avkonfessionaliseringen av den svenska universitetsteologin, och således en del av det moderna Sveriges uppgörelse med statskyrkosystemet«.766
762 Hallencreutz 2002, s. 220. 763 Se Hedenius 1949; 1951; 1958. 764 Lundborg 2002. 765 Brohed 2005, s. 207. 766 Sigurdson 2005, s. 401.
En annan viktig process, som påverkade det religiösa klimatet i landet under 1950-talet, var den som ledde fram till beslutet 1958 att öppna prästämbetet för kvinnor. Det var en process där det problematiska förhållandet stat-kyrka blev tydligt. Efter religionsfrihetslagens ikraftträdande 1952, hade frikyrkorna i Sverige blivit erkända som trossamfund och i viss mening »myndigförklarade« – bland annat fick de i tur och ordning vigselrätt beviljad under åren 1952–1953. För Svenska kyrkans präster gällde fortfarande vigselplikt, och för sina interna angelägenheter var kyrkan som statskyrka fortsatt i den religiöst neutrala – och till sitt väsen sekulära – statens stadiga grepp. Då ärkebiskop och kyrkomöte avvisade den Bohlin-Hallénska utredningens förslag från 1950767 om att öppna prästämbetet för kvinnor, sista gången detta skedde var vid kyrkomötet 1957, svarade regeringen med en ny proposition till riksdagen i januari 1958. Kyrkomötet 1958 biträdde denna proposition, trots vetskapen att detta skulle leda till splittring och oro inom kyrkan. Argumenten mot kvinnliga präster var av två slag: dels bibelteologiskt grundade skäl, dels ekumeniska argument, vilka tog hänsynen till systerkyrkor i Europa och världen och relationen till dessa, som utgångspunkt för ett avvisande av reformen – bland dem som argumenterade enligt denna senare linje återfanns ärkebiskop Brilioth.768
Kraftmätningen mellan stat och kyrka i denna fråga, och internt inom kyrkan, utspelades inför allmänheten och gavs stort utrymme i olika media, vilket gjorde frågan till en betydelsefull klimatpåverkande faktor i religiöst avseende, både på kortare och längre sikt. Inom frikyrkligheten var det i första hand en händelse som var av betydelse under 1950-talet. Det var försöket att skapa en frikyrklig federation, som presenterades vid det åttonde allmänna frikyrkomötet 1953. Ett förslag till konstitution för Sveriges Frikyrkoförbund förelades detta möte. Tanken var att Frikyrkliga Samarbetskommitténs (FSK) åtta samfund769 genom ett närmande till varandra skulle ge »uttryck för den gemenskap de äga i Kristus«. Varje samfund skulle behålla sin
767 Se Statens offentliga utredningar, SOU 1950:48. 768 Hallencreutz 2002, s. 243–250; Brohed 2005, s. 208–212. 769 De åtta var Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionsförbundet (de tre äldre samfunden) samt Fribaptistsamfundet, Helgelseförbundet, Svenska
Frälsningsarmén, Örebromissionen och Svenska Alliansmissionen.
