VI:3 Den »professionaliserade« och Amerikainfluerade svenska Pingströrelsen

självständighet i alla trosfrågor, exempelvis rörande dop, nattvard och församlingsordning. Förbundet skulle ha två centrala organ, dels ett omfattande representantskap benämnt »Förbundsförsamlingen«, dels ett verkställande organ, »Sveriges frikyrkoråd«. Lokala samarbetsorgan skulle även bildas på kommunnivå, där det fanns fler än en frikyrka. Försöket misslyckades, då fem av de åtta samfunden – de yngre –bordlade frågan av skilda skäl. Två år senare, år 1955, konstaterade Frikyrkliga Samarbetskommittén att förslaget om ett Sveriges Frikyrkoförbund hade fallit.770 Detta bidrog naturligtvis till att ge de frikyrkliga en viss badwill-effekt hos en liten i denna fråga välinformerad del av folket.

I den tidiga Pingströrelsen i Sverige var alla bröder. De predikande bröderna, var just bröder. Broder X och Y vittnade om Jesus i skilda former av möten. Vid 1940-talets mitt hade detta förhållande förändrats; då började man alltmer tala om pastorer som var talare vid olika mötesevenemang. Församlingsanställda predikanter började också tituleras pastorer. En professionalisering var uppenbar; en yrkeskår –pastorer – var möjlig att urskilja. Professionaliseringen belystes på ett i ögonen fallande sätt genom att pastorernas pensionsfråga aktualiserades inom Pingströrelsen redan under tidigt 1940-tal. I en del större församlingar blev samtidigt tidigare ideella insatser till avlönade tjänster, det gällde musiker, sångare med flera. Även ett löneregleringssystem infördes.771

Ett nästa steg i utvecklingen var att man började skilja mellan pastorer och »storpastorer«, det vill säga sådana som var helt vanliga lokalt förankrade församlingspastorer och sådana som drog skaror av folk till sina möten. De senare var de kända, de genom media marknadsförda och uppmärksammade pastorerna. Den hyllade idén om »det allmänna prästadömet«, som innebar att varje enskild medlem kunde höra »Guds röst« och förmedla det gudomliga tilltalet, ersattes alltmer av ett synsätt som gick ut på att Gud talade genom pastorerna,

770 Bergsten 1995, s. 137–143; Brohed 2005, s. 236–238. 771 Sahlberg 1977, s. 59.

om inte uteslutande så i varje fall i första hand, och speciellt genom den välkände pastorn. Denna utveckling erbjuder en förklaringsmodell till de fenomen som skall undersökas i detta kapitels fortsättning. En och annan svensk pastor »kvalade« in i denna professionella grupp av »stora pastorer«. Det gjorde till exempel den unge pastorn Algot Niklasson under cirka halvtannat år vid 1950-talets början, men de allra flesta »fixstjärnorna« hämtades från USA under 1950-talet.

Pingströrelsen i Sverige genomgick vad man kanske kan kalla en amerikaniseringsprocess under 1950-talet. Förbindelser med det stora landet i väster var inget nytt inom svensk Pingströrelse. Sådana hade funnits från början; det var ju från USA pingstväckelsen spreds till Sverige på senhösten 1906. En rad svenska pingstpredikanter emigrerade till USA, och tillträdde församlingstjänster där. Exempelvis gjorde Carl Hedeen detta redan 1929, Josef Mattsson lämnade år 1933 sin tjänst i Smyrnaförsamlingen i Göteborg för att uppta arbetet i Philadelphia Church i Chicago.772 Johannes Hydéhn lämnade sin tjänst i Borås 1940, och efter några år som resepastor i Sverige flyttade han till Amerika och blev pastor där. Vid slutet av 1940-talet utvandrade Paul Zettersten och blev föreståndare för Immanuel Church i Los Angeles. Listan går att göra ganska lång. Lewi Pethrus äldste son Oliver, var sedan slutet av 1930-talet verksam som predikant i Chicago. Lewi Pethrus sade hösten 1940 upp sin tjänst i Filadelfiaförsamlingen, Stockholm, med hänvisning till att även han antagit kallelse från Chicagoförsamlingen. Även om uppgörelsen blev en treårig tjänstledighet och USA-vistelsen endast blev ett halvår lång för Pethrus del, så visar händelsen på den starka Amerikaorientering som förefanns.773 Redan tidigare hade Pethrus under närmare ett års tid, 1936–1937, rest runt i USA på en kombinerad prediko- och studieresa. En vistelse som resulterade i hans stora Amerikabok Västerut.

774

Till USA flyttade också många av Pingströrelsens stora sångarbegåvningar, till exempel: Einar Waermö år 1932, Carl-Erik Olivebring

772 Mattsson-Boze 1951, 37–41. – Josef Mattson antog senare i USA namnet Joseph D.

Mattsson-Boze. Han förblev församlingen i Chicago trogen under hela sitt återstående liv – om man bortser från en fyraårig församlingstjänst i New York och att han de senare årtiondena av sitt liv hade hela världen som arbetsfält. Mest känd i

Sverige blev han som tolk åt William Freeman, vid den uppmärksammade kampanjen 1950. Han var född 1905 och avled 1989. 773 EH 1940-10-10, s. 788; 1941-03-20, s. 239; 03-27, s. 264–265; 10-16, s. 816–818. 774 Pethrus 1937.

år 1946, Einar Ekberg år 1948, och Sven Björk år 1950.775 Fram till 1950 kunde man tala om en svensk »pingstexport« till Amerika, därefter framträdde ett skede då svensk pingströrelse började importera »pingstimpulser« från USA.776

Einar Ekberg, som under åren 1925–1948 var anställd som solosångare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, hade redan vid mitten av 1940-talet börjat utgivningen av sin Amerikarepertoar i Sverige. Under 16 år utkom inte mindre än tretton sånghäften med den repertoaren, den sista postumt efter Ekbergs död i augusti 1961. År 1963 gavs hela produktionen ut i en omfattande samlingsvolym.777

Beträffande gästande pastorer – och varifrån dessa hämtades – var utvecklingen ytterst talande. På 1930- och 1940-talen hade utbytet varit tydligt inriktat på England. Smith Wigglesworth, Stephen Jeffrey och Donald Gee – ledande personer inom brittisk pingströrelse – hade varit självklara förstaval då det gällde inbjudna utländska gästtalare i Sverige. På 1950-talet var dessa namn och personer inte längre lika intressanta, och de ersattes av amerikaner, exempelvis William Freeman, William Branham, och »Latter rain-väckelsens« män: Reginald Layzell, Donald Murphy och Thomas Wyatt. År 1956 var det dags för den stora väckelsekampanjen i Kungliga Tennishallen med Tommy Hicks, den amerikanske världsevangelisten som talare. Pethrus konstaterade i mars 1956 apropå det stora amerikanska inflytandet, att:

En del tycker om när svenska evangelister försöker agera amerikaner utan att vara det. Man tycks på det hållet gilla även det amerikanska, bara det inte är äkta. Vi å vår sida anser däremot, att amerikaner bör vara amerikanska i sitt uppträdande. Det är både deras rätt och skyldighet.778 Det var inte enbart inom Pingströrelsen som USA-inflytandet fick sina uttryck. Även »det gamla väckelsefolket« påverkades. Amerikainspi-

775 Svedlund 1979, s. 856; Östlin 1991, s. 119–121, 132–135; Pingströrelsens årsbok 1980, s. 49. 776 Denna utveckling framträder mycket tydligt genom rapporteringen i Evangelii

Härold under 1930- och 1940-talen i relation till den rapportering som skedde i samma publikation på 1950-talet. Skillnaden är att på 1950-talet är fokus nästan uteslutande riktat mot USA, medan till exempel England varit flitigt uppmärksammat under de tidigare årtiondena. Samtidigt kan man generellt säga att den ökade

Amerikabevakningen sker på Europabevakningens bekostnad i Evangelii Härold. 777 Sånger ur Einar Ekbergs Amerika-repertoar, s. 2 (förord av Karl-Erik Svedlund). 778 Pethrus 1956, s. 89.

rerade rörelser uppstod, och dessa strömningar var, enligt kyrkohistorikern Torsten Bergsten, en del av den flodvåg av allmänna Amerikainflytelser som vällde in över

Europa efter det andra världskrigets slut. Detta inflytande kan beskrivas som ett tredje, mindre omfattande, tillflöde av amerikanska andliga impulser efter de båda som förmedlades till vårt land genom 1800-talets emigranter och genom det tidiga 1900-talets pingstväckelse.779

Exempel på sådana strömningar och företeelser var Youth for Christrörelsen, som uppstod i USA 1944, och vars första heltidsanställda evangelist var den då relativt okände Billy Graham. Rörelsen nådde Sverige 1946, och fick i vårt land engagerade företrädare i evangelisterna John Hedlund, Svenska Missionsförbundet, och Paul Lilienberg, Svenska Baptistsamfundet. Graham besökte under sin Europaturné 1954 nio huvudstäder, bland dessa Stockholm. Under två dagar, 19 och 20 juni, hölls massmöten på Skansen, där mellan femtio- och sextiotusen människor samlades, och på Stadion, där mellan tjugooch trettiotusen samlades. Dessa möten arrangerades med bred frikyrklig uppslutning från både de äldre och de yngre frikyrkosamfunden. Vid en gudstjänst Graham höll i Filadelfiakyrkan närvarade ärkebiskop Yngve Brilioth. Bilden av ärkebiskopen sittande vid Lewi Pethrus sida, signalerade inte endast Pingströrelsens goda förbindelser med Svenska kyrkan vid den tiden, utan även gemensamt intresse för massmötet som evangelisationsform efter amerikanskt mönster.780

Andra frikyrkligt förankrade aktiviteter med amerikanska förebilder var Föreningen Kristna affärsmän och näringsidkare (KAN), bildad redan 1937, men sedan 1947 ansluten till den USA-baserade organisationen Christian Business Men’s Committees International. Föreningen fick därefter sina idéer och impulser i stor utsträckning från USA. Under perioden 1947–1960 bildades tolv nya KAN-föreningar i lika många svenska städer. Vid KAN:s årskonferens 1954 bildades Stiftelsen All Kristen Offensiv (AKO). Målsättningen var att ett »Billy Graham-team« skulle bildas. Så skedde, och det första AKOteamet för evangelisationskampanjer formerades på hösten 1954. Fem kända pastorer med andlig hemvist i Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Frälsningsarmén anställdes på heltid. KAN stod för de

779 Bergsten 2010/2000, s. 98. 780 Bergsten 2010/2000, s. 100–101; Blomqvist 1957, s. 224.