självständighet i alla trosfrågor, exempelvis rörande dop, nattvard och församlingsordning. Förbundet skulle ha två centrala organ, dels ett omfattande representantskap benämnt »Förbundsförsamlingen«, dels ett verkställande organ, »Sveriges frikyrkoråd«. Lokala samarbetsorgan skulle även bildas på kommunnivå, där det fanns fler än en frikyrka. Försöket misslyckades, då fem av de åtta samfunden – de yngre – bordlade frågan av skilda skäl. Två år senare, år 1955, konstaterade Frikyrkliga Samarbetskommittén att förslaget om ett Sveriges Frikyrkoförbund hade fallit.770 Detta bidrog naturligtvis till att ge de frikyrkliga en viss badwill-effekt hos en liten i denna fråga välinformerad del av folket.
VI:3 Den »professionaliserade« och Amerikainfluerade svenska Pingströrelsen I den tidiga Pingströrelsen i Sverige var alla bröder. De predikande bröderna, var just bröder. Broder X och Y vittnade om Jesus i skilda former av möten. Vid 1940-talets mitt hade detta förhållande förändrats; då började man alltmer tala om pastorer som var talare vid olika mötesevenemang. Församlingsanställda predikanter började också tituleras pastorer. En professionalisering var uppenbar; en yrkeskår – pastorer – var möjlig att urskilja. Professionaliseringen belystes på ett i ögonen fallande sätt genom att pastorernas pensionsfråga aktualiserades inom Pingströrelsen redan under tidigt 1940-tal. I en del större församlingar blev samtidigt tidigare ideella insatser till avlönade tjänster, det gällde musiker, sångare med flera. Även ett löneregleringssystem infördes.771 Ett nästa steg i utvecklingen var att man började skilja mellan pastorer och »storpastorer«, det vill säga sådana som var helt vanliga lokalt förankrade församlingspastorer och sådana som drog skaror av folk till sina möten. De senare var de kända, de genom media marknadsförda och uppmärksammade pastorerna. Den hyllade idén om »det allmänna prästadömet«, som innebar att varje enskild medlem kunde höra »Guds röst« och förmedla det gudomliga tilltalet, ersattes alltmer av ett synsätt som gick ut på att Gud talade genom pastorerna, 770 Bergsten 1995, s. 137–143; Brohed 2005, s. 236–238. 771 Sahlberg 1977, s. 59.
245
