Betelförsamlingen i Karlsfors ordnas

hållandet i Karlsfors. De flesta människor tog avstånd från den verksamhet som pingstgruppen bedrev. »Motstånd och förakt, hån och begabberi hörde till ordningen för dagen. De mest underliga och orimliga rykten cirkulerade om deras möten och sammankomster«. Så beskrevs det religiösa klimatet i trakten under dessa år i en minnesskrift, författad tio år senare.223 Det förklarar den måttliga framgång man hade, trots en intensiv mötesverksamhet. Väckelsemöten och bönemöten varvades – endera sorten förkom i stort sett varje kväll under veckan.

Det som väckte uppmärksamhet och gjorde majoriteten av folket misstänksam och avvisande var i Karlsfors, precis som i övriga Sverige, pingstmötenas karismatiska uttrycksformer. Andedopet och tungomålstalandet, profeterandet och bedjandet för sjuka, allt det mirakulösa som pingstvännerna ägnade sig åt sammantaget, det skrämde mängden – men lockade samtidigt mångas nyfikenhet. Georg Gustafsson blev omedelbart efter sitt andliga genombrott omtalad just i samband med sådana manifestationer. Den grupp han ledde i Karlsfors var vidöppen för dessa ting, och praktiserade dem ivrigt. Såhär sammanfattade han dessa år:

Åren 1921–24 voro för oss skiftesrika men ändå underbara. Motstånd och förakt, tidvis blandat med erkännande, mötte oss dagligen. Anden föll under den tiden mäktigt bland den bedjande skaran. Den ene efter den andre blev döpt i den Helige ande, och syndare blevo frälsta och sjuka fingo hälsa till sina kroppar.224

Betelförsamlingen i Karlsfors ordnas Vid ingången till 1920-talet hade »den fria bibliska församlingen« blivit den svenska Pingströrelsens huvuddogm. Tvivelsutan var denna läropunkt den »livlina« Lewi Pethrus använde för att motivera beslutet att fortsättningsvis driva en egen rörelse, fri i förhållande till Svenska Baptistsamfundet. Efter uteslutningen av Filadelfiaförsamlingen i Stockholm ur Baptistsamfundet 1913, motiverad utifrån nattvardsfrågan (eller frågeställningen hur slutet nattvardsbordet skulle vara), och avvisandet av pastor John Ongmans ansträngningar att återförena de båda parterna, samt Baptistsamfundets reträtt i nattvardsfrågan

223 Ericson 1934, s. 6. 224 Gustafsson 1933a, s. 70.

sex år efter uteslutningen, behövde Lewi Pethrus en hållbar motivering för sitt fortsatta avståndstagande från samfundet och för formerandet av en egen separat rörelse. Denna fann han i profilerandet av dogmen om den fria bibliska församlingen och i avståndstagandet från allt vad samfundsväsende heter.225 Intressant är att se hur denna Lewi Pethrus’ ståndpunkt snabbt spred sig – närmast »epidemiskt« – inom de andedöptas grupper i landet. Uttalandet från bibelstudieveckan i Kölingared 1919, undertecknat av 103 predikanter och evangelister –av dessa var fem kvinnor – är belysande härvidlag. I detta uttalande hävdades bland annat:

Samfunden äro icke (särskilt baptistsamfundet) vad de säga sig vara, nämligen endast missionsorganisationer, utan de och deras styrelser utöva en självtagen myndighet, som enligt påtagliga exempel förleder dem att förgripa sig på de enskilda församlingarna. – Organisationer sådana som dessa ha visat sig utöva ett hämmande inflytande på den Helige Andes verk i världen.226

I uttalandet påstods också »att den stora mängden i samfunden icke låter sig ledas av Guds Ande«, och det hävdades att de »mest andliga« i samfundsförsamlingarna blir trängda av sina samfund.227 Även i det lilla Karlsfors gick »den pethrinska retoriken« i dagen då man beskrev församlingsbildandet där. Det fanns ingen baptistförsamling i närområdet att polemisera emot, och Baptistsamfundet var ingen närvarande storhet i denna del av Småland. Skälet härtill var naturligtvis den nyevangeliska väckelsens dominans i dessa bygder, företrädd av Jönköpings missionsförening, Svenska Missionsförbundet och Svenska Alliansmissionen. Likväl användes de inom Pingströrelsen vedertagna uttryckssätten. Man talade om att församlingen ordnades »efter Nya testamentets mönster« eller »efter Ordets mönster« till en fri biblisk församling.228 Sådana formuleringar valdes i rapporterna eftersom de hade en medveten polemisk funktion. Genom valet av sådana beskrivande ord förklarade man både vad slags för-

225 Om denna process och de argument som användes under den, se Struble 2009, s. 52–60. – Lewi Pethrus position och argumentation framkommer tydligt i boken

De kristnas enhet, 1919. 226 EH 1919-07-31, s. 116. 227 EH 1919-07-31, s. 116. 228 Se t.ex. Gustafsson 1933, s. 70; Ericson 1934, s. 6.

samling man ordnat, och vad slags församling det inte handlade om. Redan genom ordvalet tydliggjordes detta. Det var viktigt vid denna tid att använda ordet »ordnat« istället för exempelvis ord som bildat, grundat eller startat. Markeringen genom valet av uttrycket »ordnat« var att indikera att det var ett verk av Gud, inte ett människoverk, vars resultat nu gavs en synlig organisatorisk gestalt genom ordnandet – ihopsamlandet – av det till en fri församling.229

Församlingsordnandet i Karlsfors skedde, som redan omnämnts, vid årsskiftet 1923–1924. Något protokoll eller några stadgar från det tillfället har inte gått att uppbringa. I moderförsamlingens i Svenarum matrikel finns i anslutning till att medlem nummer 57 – alltså Georg Gustafsson – utflyttat en notering: »Guds Församlings i Svenarums 3:dje Krets i Karlsfors, Hörle, ordnade sig den 11 jan. 1924 till församling och alla efterföljande medl[emmar] medföljde«. Det handlade om 24 personer som markerats i matrikelspalten.230

De första stadgarna som finns att tillgå härrör från den 6 december 1925, då Betelförsamlingen i Karlsfors ombildades till Betelförsamlingen i Värnamo.231 Av rapporter från händelsen vet vi dock vissa saker. Till exempel att det som äldste valdes tre personer: Georg Gustafsson, Emil Hultgren och Gunnar Ljungberg. Ljungberg var en av dem som döptes samtidigt med Georg Gustafsson vid Torpkonferensen midsommaren 1920.232 Vi får även veta att till församlingens föreståndare valdes Georg Gustafsson, en uppgift han förenade med fortsatt heltidsarbete inom industrin233 – och så fortsatte han under hela 1920-talet.

229 För pingstvännerna var det under denna tid (de tidigaste årtiondena) mycket viktigt att framhålla att församlingar ordnades, de bildades inte. Skillnaden bestod i att ordnandet angav att församlingen som andlig gemenskap redan skapats genom

Guds Andes verksamhet och ordnandet var stadfästandet av detta. Man ville framhålla församlingen som Guds verk, inte som en förening skapad av människor. Se

Evangelii Härold åren 1916–1930 där det aldrig används något annat uttryck än ordnat då någon församling blivit till. Se även Josefsson 2005, s. 97–108. 230 Matrikel, PiHa. 231 Stadgar, PiVa. 232 Stadgar, § 1, PiVa; EH 1924-07-24, s. 350. – Rikard Fris rapporterade från Karlsfors.

Han skrev: »En härlig och minnesrik stund var församlingsordnandet i det lilla fabrikssamhället Karlsfors utanför Värnamo. Där är en kraftig andlig belägringsvall upprest till inträngande i denna stad med fullheten av Kristi evangelii välsignelser.«

Fris var den som hjälpte till med den praktiska kunskapen vid församlingsbildandet.

Han var under några år framåt Georg Gustafssons andliga mentor. 233 Pionjärtiden i Värnamo, s. 5. PiVa; Ericson 1934, s. 6.

Trots att församlingen växte till ansenlig storlek, valde Gustafsson att förbli oavlönad predikant och föreståndare.

Detta Georg Gustafssons förhållningssätt till predikantskapet var helt i linje med den grundsyn Lewi Pethrus hade och propagerade för. Pethrus lovordade förkunnarna från folkväckelsens genombrottstid i Sverige, vilka av inre övertygelse och kallelsemedvetenhet utförde sin förkunnargärning vid sidan av ordinarie arbete för sin försörjning. Hans polemik mot längre predikantutbildning sköt in sig bland annat på detta. Den utbildade predikanten förväntade sig att få sin utkomst genom sin predikogärning, och såg sig som för »fin« för kroppsligt arbete. Det som var regel under folkväckelsens tid hade på 1920-talet blivit undantag: predikanterna utgjorde en yrkeskår, hävdade Pethrus. Pethrus skrev om detta år 1929, och kontrasterade då frikyrkliga pionjärerna mot de många utbildade predikanterna:

De hade inte genomgått någon predikantskola och var därför i sina egna ögon inte annat än vanliga enkla människor som predikade Guds ord, endast därför att kärleken till Gud och människorna tvingade dem. [...]

Men predikantskoleidén har förryckt denna uppfattning. Dessa enkla män, vilka försörjde sig och sina familjer med ihärdigt arbete, samtidigt som de var mäktiga predikanter, har numera ersatts av halvbildade herrar, som tror, att de är för fina att göra ett vanligt, hederligt arbete.234 Den höga värderingen av arbetet, det hårda kroppsarbetet, var utmärkande för Pethrus. Han såg inte arbetet som »ett nödvändigt ont«, utan tvärtom som en »välsignelse«. Arbete är en Guds ordning, menade Pethrus, som om man följer den på samma gång genererar både livsglädje och arbetsglädje.235 Då Pethrus våren 1925 mötte Georg Gustafsson, den heltidsarbetande predikanten och församlingsföreståndaren, var denne till punkt och pricka ett exempel på denna »pethrinska« ståndpunkt – tillämpad i praktiken. Mötesverksamheten kom redan under Betelförsamlingens första år att bedrivas både i Karlsfors, med bas i Betelkapellet, och inne i Värnamo stad. I Värnamo var det Svenska Frälsningsarméns lokal man hyrde, eller, som ofta var fallet, bokade man mot kännbar kostnad logen Lagans Ros lokal eller NTO-lokalen.236 Uppenbarligen var denna verksamhet

234 Pethrus 1929, s. 47; Lindberg 1991, s. 111–112. 235 Om detta, se Pethrus 1942, s. 15–22, men även Carlsson 1990, s. 174–177. 236 Pionjärtiden i Värnamo, s. 6, PiVa.