»Herren min läkare«

stort under den aktuella perioden, några tiotal endast. Ungefär 20 av breven kom från andra länder, några från Tyskland och USA, de övriga från Norge, Finland och Estland.

Vid läsningen och analysen av dessa brev är en fråga att ställa och söka svaret på frågan: I vilken utsträckning och hur hade plausibilitetsstrukturen slagit rot hos dessa pingstvänner som under 1930-talet skrev till Georg Gustafsson? I hur hög grad var denna struktur socialiserad? Med plausibilitetsstrukturen, det nya referenssystemet, avses i detta sammanhang övertygelsen att Gud – allsmäktig, personlig och kärleksfull – vill, kan och rimligen bör gripa in vid sjukdom, lidande och hotande död. Försäkringar och löften om gudomligt ingripande finns i Nya testamentet, hävdade det nya referenssystemets talesmän och anhängare. Räknade den sjuke och lidande pingstvännen med Herren som sin läkare? I så fall, gjorde hon eller han det med så stor övertygelse att all vanlig läkarhjälp var utesluten?

En andra fråga är: Hur uppfattade brevskrivarna Georg Gustafssons roll i sammanhanget, och vilka förväntningar hade de på honom? Varför vände de sig till just honom?

Tredje frågan är: Hur agerade Georg Gustafsson i rollen som tillskriven helbrägdagörare? Vilka medel och vilken metod brukade han?

En fjärde fråga av vikt måste vara: Hur reagerade brevskrivarna på det uteblivna helandet? Påverkade det deras orienteringssystem? Förändrades dessa människors syn på vilka möjliga medel de hade att bruka och vilka realistiska mål de kunde rikta in sig mot, då de tvingades konstatera att det förväntade gudomliga ingripandet uteblivit?

»Herren min läkare« Ovan har nämnts att Samariterhemmet i Uppsala åren 1882–1893 –under Ebba Boströms ledning – genomgick en fas då den bestämmande grundsynen var »Herren som läkare«, vilket uteslöt läkares närvaro och medverkan. En stor del av det svenska pingstfolket dröjde under en lång följd av år kvar under samma motto, och uttryckte samma grundinställning: vid sjukdom är »Herren min läkare«.

En kvinna skrev den 15 juni 1931 till Georg Gustafsson:

Samma dag jag skulle resa insjuknade jag häftigt i hög feber och ondt i halsen. Jag tillkallade icke läkare med undantag för ett intyg som sjukhuset i Säter, där jag är anställd fordrade. Jag hade nära en vecka en ohygglig värk i halsen, som plågade mig värst om nätterna. Jag önskade så att någon kunde bedja för mig och omtalade denna min önskan för mina släktingar,

de förstodo mig icke alls, men min bror var vänlig nog att ringa Br. Gustafsson. Br. Gustafsson var icke hemma och föga hopp om besök den dagen fanns. Utan min vetskap ringde min bror ändå på middagen och lovade då Br. Gustafsson komma, troligen dagen därpå.

Som jag tyckte mig icke kunna uthärda längre började jag i min nöd rådgöra med min svägerska om att tillkalla läkare för att skära bölden i halsen. Nu inträffade det underbara att just nu brast bölden och där kom mycket var.

O, vad jag blev glad och tacksam till Gud! [...] Ja, Gud är god mot sina svaga barn. Jag måste ändå stanna några dagar då jag kände mig alltför svag att orka resa, men nu tror jag med Guds hjälp att det skall gå bra.548

Citatet ovan är belysande och intressant. Kvinnans val var att i första hand lita på Gud och söka förbön. När förbönshjälpen dröjde började hon vackla, och konfererade med svägerskan om vanlig läkarhjälp. Då bölden sprack, utan vare sig förmedlad förbön eller läkares medverkan, tolkade hon likväl detta som orsakat av Gud, som uttryck för Hans godhet. Det nya referenssystemet var på plats, och att vända sig till Gud, som primärt orienteringssystem, var naturligt – men helt stabila och bärande var dessa system uppenbarligen inte. Var det så enkelt att alla personer som skrev till Georg Gustafsson fullt ut och uteslutande omfattade idén om »Herren min läkare«, och att det var därför de skrev? Av breven framgår att ganska många hade sökt läkarvård innan de skrev sina brev, och att de inte uteslöt möjligheten att i framtiden göra det igen. De ville så att säga ha både »livrem och hängslen«, och med det avses inställningen att om Gud inte grep in direkt kunde den mänsklige läkaren vara räddaren, och om läkaren misslyckades kunde Gud vara lösningen. I drygt 200 brev sägs det uttryckligen att läkare sökts, undersökning skett och diagnos ställts. I närmare 300 brev deklarerar brevskrivarna sin tro på Herren som läkare, men i hundratalet av dessa brev sägs båda sakerna: man litar på Herrens förmåga att gripa in, men det har inte uteslutit att man sökt vanlig läkarhjälp.549 Återstår 200 brev där brevskrivarnas tro

548 AN-k-Jpg 1931-06-15, E I:1, GGa. – Källhänvisningen »AN-k-Jpg 1931-06-15« bygger på brevskrivarens förnamn och familjenamn (eller signatur), brevskrivarens kön, brevets avsändningsort samt datering. Denna »kod« gäller för samtliga förbönsbrev etcetera i fortsättningen. 549 E I:1; 2; 3, GGa. – Vid analysen av brevmaterialet har jag använt kategorierna »Sökt läkare« och »Herren min läkare« och de exakta siffrorna för de två kategorierna är 206 för den förstnämnda och 297 för den sistnämnda kategorin.

på »Herren som läkare« tycks ha helt uteslutit sökandet av hjälp från den professionella skolmedicinen.

Inom Pingströrelsen var – som framgått ovan – den allmänt utbredda uppfattningen att helande för kropp och själ var till för alla, att det var inrymt i Kristi försoningsgärning, och alla förväntades söka det vid sjukdom. Inställningen att det var uttryck för bristande tilltro till Gud, ja otro att söka läkare var vanlig. Men det finns inga som helst tecken på att Georg Gustafsson delade det synsättet, snarare tycks han fullt ut ha delat Lewi Pethrus uppfattning att det måste vara upp till varje enskild individ att utifrån personlig övertygelse avgöra om läkarhjälp skall sökas eller inte sökas vid sjukdom.550 Det finns ett antal bevis i breven för att Georg Gustafsson såg sin tjänst som ett komplement till läkarvetenskapen. Han uppmanade exempelvis människor som fått hans förbön att fortsätta ta sina av läkare ordinerade mediciner. Han citerade ofta ur Jesus Syraks Vishet 38:1, där det står att man skall »visa läkaren aktning, för den nytta han gör – ty även han är skapad av Herren«.

551

För en del människor var valet mellan de två hjälpalternativen problematiskt. Ur ett par brev hämtas exemplen här. En kvinna i Askeryd skrev i maj 1933 i samband med en bekants sjukdom:

Hon har åter blivit sämre, det har åter blivit vatten i magen, nu är det så svårt att hon knappast vågar äta, för magen är så väldigt spänd, hon har de sista nätterna ej kunnat sova, hon har förut haft bättre sömn och matlust.

Jag har varit hos henne idag och åter bedit Gud för henne, och jag tror att

Jesus tager bort vattnet, nu vill jag bedja broder Gustavsson bedja för oss att vi må hålla ut i tro, så att inte Guds namn blir draget ned i smutsen genom vår otro. De hade tänkt att åter vända sig till läkare, för att få vattnet urtappat, ty det är mycket svårt, även benen har börjat svulna, men de vill lita på Jesus, och sedan vi bedit blev hon lugnare, och hennes man som förut idag, gått ut i en hage för att utbedja sig visshet från Herren om det kunde vara orätt att vända sig till läkare för att få bort vattnet, blev så glad och han fick visshet att Gud hade hört vår bön, och att Jesus förmår att taga bort vattnet.552

550 Pethrus 1926, s. 152–153. 551 Detta framkommer i många brev, se E I:1, GGa.

– Om Jesus Syraks Vishet och den synen på läkarna, se predikan av Georg Gustafson i EH 1954-02-18, s. 16–17. 552 EP-k-Askeryd 1933-05-07, E I:1, GGa.

Från Mörbylånga skrev en annan kvinna i september 1934:

Då broder Gustafson har bedit för mig och vet om min sjukdom och vet nu om den stora förbättringen, tror jag, jag måste bekänna något, som jag ångrade mycket, att jag skulle göra det. – På lördagen den 8. sept fick jag brev från min mor, som hade fått veta, att jag var sjuk. Hon är inte troende och skrev, att hon var förtvivlad, att vi ville inte, att en läkare skulle komma, och undersöka mig. Då blev det mycket tillkrånglat, och vi ringde på måndagen till läkaren. Jag lurade mig själv, då jag tänkte, att det vara ingen fara, då Gud hade hjälpt mig. För jag kände ju ändå, att väl förbättringen hade kommit, men frisk var jag inte. Och nu vet jag, att jag gjorde så, för att tillfredställa min mors önskan. Det är svårt, att känna att man har inte handlat till Guds tillfredställelse. Jag har bedit Honom om förlåtelse, Han må hjälpa mig att bliva Honom trogen i alla prövningar.553

Vanligen motiverade brevskrivarna avståndstagandet från läkarhjälp med att man »inte ville hamna i människohänder« eller »handla i otro«. Istället uttrycktes önskan att »hålla fast vid Guds löften i tro«.

554 De delade således det inom Pingströrelsen vanliga synsättet i denna fråga.

Varje brev med önskan om förbön röjer naturligtvis en förhoppning hos den som skrev om hjälp från Gud, en förväntan om övernaturligt ingripande. Det nya referenssystemet fanns där, men var alltså långtifrån alltid allenarådande. En vanlig inställning var helt enkelt att hjälp välkomnades, oavsett om den kom från Gud eller samhällets sjukvård. I förbönsbreven till Georg Gustafsson går ett mönster regelbundet igen: den skrivande citerar ett antal uppbyggliga bibelställen om helande; Guds allmakt och kärlek till den enskilda människan betonas; och Kristi fullbordade verk på korset åberopas. Individerna hade alltså i hög grad internaliserat Pingströrelsens teologi på denna punkt. Den enskilde sjuke, eller den som skrev för någon sjuk persons räkning, anförde och upprepade de skäl för plausibilitetsstrukturens

553 EE-k-Mörbylånga 1934-09-18, E I:1, GGa. – I breven åren 1935–1937 finns åtskilliga andra exempel på samma problematik. 554 Se t.ex. JVA-par-Fågelfors 1931-03-27; MB-k-Tranås 1932-10-18; HS-k-Uttran 193511-24, E I:1; 2, GGa. – Uttrycket: »att hålla fast vid Guds löften i tro« återkommer i flertalet av förbönsbreven. Det var ett talesätt inom Pingströrelsen, vilket sökte beskriva vikten av uthållig tro och fasthet i övertygelsen.