stort under den aktuella perioden, några tiotal endast. Ungefär 20 av breven kom från andra länder, några från Tyskland och USA, de övriga från Norge, Finland och Estland. Vid läsningen och analysen av dessa brev är en fråga att ställa och söka svaret på frågan: I vilken utsträckning och hur hade plausibilitetsstrukturen slagit rot hos dessa pingstvänner som under 1930-talet skrev till Georg Gustafsson? I hur hög grad var denna struktur socialiserad? Med plausibilitetsstrukturen, det nya referenssystemet, avses i detta sammanhang övertygelsen att Gud – allsmäktig, personlig och kärleksfull – vill, kan och rimligen bör gripa in vid sjukdom, lidande och hotande död. Försäkringar och löften om gudomligt ingripande finns i Nya testamentet, hävdade det nya referenssystemets talesmän och anhängare. Räknade den sjuke och lidande pingstvännen med Herren som sin läkare? I så fall, gjorde hon eller han det med så stor övertygelse att all vanlig läkarhjälp var utesluten? En andra fråga är: Hur uppfattade brevskrivarna Georg Gustafssons roll i sammanhanget, och vilka förväntningar hade de på honom? Varför vände de sig till just honom? Tredje frågan är: Hur agerade Georg Gustafsson i rollen som tillskriven helbrägdagörare? Vilka medel och vilken metod brukade han? En fjärde fråga av vikt måste vara: Hur reagerade brevskrivarna på det uteblivna helandet? Påverkade det deras orienteringssystem? Förändrades dessa människors syn på vilka möjliga medel de hade att bruka och vilka realistiska mål de kunde rikta in sig mot, då de tvingades konstatera att det förväntade gudomliga ingripandet uteblivit?
»Herren min läkare« Ovan har nämnts att Samariterhemmet i Uppsala åren 1882–1893 – under Ebba Boströms ledning – genomgick en fas då den bestämmande grundsynen var »Herren som läkare«, vilket uteslöt läkares närvaro och medverkan. En stor del av det svenska pingstfolket dröjde under en lång följd av år kvar under samma motto, och uttryckte samma grundinställning: vid sjukdom är »Herren min läkare«. En kvinna skrev den 15 juni 1931 till Georg Gustafsson: Samma dag jag skulle resa insjuknade jag häftigt i hög feber och ondt i halsen. Jag tillkallade icke läkare med undantag för ett intyg som sjukhuset i Säter, där jag är anställd fordrade. Jag hade nära en vecka en ohygglig värk i halsen, som plågade mig värst om nätterna. Jag önskade så att någon kunde bedja för mig och omtalade denna min önskan för mina släktingar, 165
