VII. TEMATISK FÖRDJUPNING: GEORG GUSTAFSSONS FÖRBÖNSTJÄNST UNDER 1960-TALET

Vi barn fick dela vår pappa med andra människor. Vi rev lakan till bönedukar, mamma strök dukarna och gjorde dem fina – för fina skulle de vara, samtidigt hörde vi pappa ropa till Gud för de sjuka. (Anne-Marie och Georg Gustafssons dotter Margaretha Strömberg i ett tal den 4 september 1979.)1008

Ännu på 1960-talet var tron på och praktiserandet av troshelbrägdagörelse ett centralt inslag i svensk pentekostal spiritualitet, en position som helandetron behöll i ytterligare ett par decennier framöver. Detta påstående finns det otaliga bevis för i Pingströrelsens huvudorgan Evangelii Härold och Dagen under denna tidsrymd. Vad pingstvännerna trodde var att den tjänst som evangelierna i Nya testamentet berättar att Jesus utförde, då han botade människor som var sjuka, var given åt den kristna församlingen att upprepa och vidareföra.1009 Detta förhållande skulle gälla även vid 1900-talets mitt. Det restaurationistiska uppdraget, att återupprätta den ursprungliga, nytestamentliga kristendomen, inrymde även praktiserande av helande. Således bad man för de sjuka i församlingarna, man smorde dem med olja enligt Jakobsbrevets femte kapitel, och man förväntade sig att Gud skulle bota de sjuka. Helande genom trons bön skulle demonstrera trons giltighet och sanningshalt. Pingströrelsen stod för ett annat sätt att tänka och

1008 Margaretha Strömberg i bandad upptagning från jubileumsfesten vid Georg

Gustafssons 80-årsdag, 1979-09-94. 1009 Denna syn, att den kristna församlingen har uppdraget att upprepa och vidareföra

Jesu helandetjänst, har på senare år ifrågasatts och avvisats av den internationellt välkände engelske pingstteologen Keith Warrington. Han har gjort detta utifrån exegetiskt arbete med i första hand de helandetexter evangelierna rymmer. (Warrington 1999; 2000; 2005) Svensk pingströrelse av idag delar inte denna Warringtons syn, det framgår tydligt av skriften Helande 2005, utgiven av Teologiska nätverket i Pingst. Se även En hel del – om funktionshinder och helande.

tro än det omgivande samhället gjorde, vilket ansågs ha blivit alltmer rationalistiskt och sekulariserat.

I det samhälls- och kulturklimat som rådde i Sverige vid 1900-talets mitt, och decenniet därefter – som tecknats i inledningen av kapitel VI – var det naturligtvis upplagt för motsättningar och spänningar, då en kristen rörelse höll fast vid övertygelsen, och förkunnade som en sanning, att Gud helar kropp och själ som svar på bön. Debatten om »tro och vetande« – initierad av Ingemar Hedenius – hade bidragit till att öka svalget mellan exempelvis pingstvännernas trosståndpunkter och det alltmer rationellt präglade och sekulariserade samhällets sätt att tänka. Inte minst i media kom denna skillnad i verklighetsuppfattning att bli tydliggjord. Så hade det varit under tidigt 1950-tal i samband med William Freemans Sverigebesök, och så fortsatte det att vara under kommande årtionden. Mirakeltron hade aktivt drivits som ett bärande och väsentligt inslag i pingstidentiteten under Pingströrelsens tidiga decennier – och brukades fortsättningsvis som en murbräcka i kampen mot det som från rörelsens håll uppfattades som otro och förnekelse i det svenska samhället.1010

Samtidigt bör även här erinras om motsägelsefullheten och komplexiteten i relationsbilden. Vid 1960-talets mitt, då Georg Gustafssons helandetjänst blev uppmärksammad i riksmedia, kan man se hur pentekostal spiritualitet – åtminstone i ett av sina uttryck – framstod som fullständigt främmande – och närmast skrämmande – för svensk mentalitet och tänkande, åtminstone som detta kom till uttryck i mediabruset. Å andra sidan fanns i samma svenska samhälleliga mentala medvetande en beredskap till acceptans av Pingströrelsen, och integration av denna rörelse som fullvärdig medlem i den svenska kyrkofamiljen. Pingströrelsens samhällsbild och vilja till relationer med samhället var på 1960-talet utan tvekan präglad av en motsvarande dubbelhet och motsägelsefullhet. Man ville vara delaktig och påverka, men samtidigt framstå som något annat – ett alternativt kristet samhälle.

Det aktuella decenniet inleddes med en otydlig och delvis förvirrad diskussion kring vad den nya kvacksalverilagstiftningen av år 1960 avsåg och innebar rörande rätten att praktisera förbön som en väg till

1010 Se t.ex. Dagen 1963-03-15, s. 2; 1966-10-25, s. 1, 8; 10-26, s. 2, 10; 11-02, s. 2; 1967-0227, s. 3; 03-01, s. 3; 03-03, s. 3; 03-10, s. 3; 03-11, s. 3.

helande för svenska medborgare.1011 Debattörerna var tämligen överens om att den nya lagen var vag i sin formulering. Vad den syftade till var dock klart: att förhindra alternativ läkarverksamhet mot betalning. Det var gränsdragningarna för vad som var eller inte var sådan verksamhet som orsakade diskussionen. Inte minst homeopatisk verksamhet kom att hamna i skottgluggen i detta sammanhang.1012 Georg Gustafsson såg dock ingen fara med den nya lagen:

Jag har varit med och bett till Gud för sjuka i fyrtio års tid och jag måste säga, att jag under hela denna tid endast mött förståelse från såväl läkare som myndigheter, säger Georg Gustafsson, Jönköping. Jag kan inte tänka mig annat än att vi också i fortsättningen skall få åtnjuta den frihet, vi hittills haft. Det som är magi och osunt skall naturligtvis bromsas upp och de som profiterar på folks ohälsa bör givetvis avstängas. Och så långt jag förstår är det just sådana man vill komma åt i lagen.1013

Den helandetjänst Georg Gustafsson bedrev under 1960-talet skedde, precis som under tidigare decennier, inte vid offentliga möten i första hand. Han hade avvisat detta sätt att arbeta, i polemik mot Lewi Pethrus, och han fortsatte att konsekvent driva sin linje. Möten för sjuka skulle vara till för de sjuka, inte offentliga arrangemang med syfte att väcka uppmärksamhet och fylla halvtomma kyrkor – det var Gustafssons linje. Man kan uttrycka det så: Han vägrade all »amerikanisering« av helandetjänsten. Amerikaniseringen var en av 1950-talets mest påtagliga förändringar i den svenska Pingströrelsens karaktär.1014 Min slutsats är: Georg Gustafsson vidareförde den tradition från svensk folkväckelse som var en mylla i hans barndoms småländska bygder, och vägrade att bli »amerikaniserad«. Han var och ville förbli »en folkväckelsens Boltzius« i sin tid. Hans helandemöten hölls därför på torsdagar klockan elva på förmiddagen – en naturlig och passande tid för de sjuka, enligt honom.

Han fortsatte med sin besökstjänst på sjukhem och lasarett, samt att via brevkontakt med sjuka förmedla oljedukar och avtala tid för

1011 Se t.ex. Dagen 1961-01-31, s. 1, 8; 02-01, s. 1, 3; 03-16, s. 2. 1012 Dagen 1961-02-01, s. 1, 3. 1013 Dagen 1961-01-31, s. 1. 1014 Se avsnittet Vl:3 i denna avhandling.