Hur förhöll sig Georg Gustafsson till det uteblivna helandet?

Alla dessa människor hade i sina församlingar fått ett referenssystem, som var frukten av över tid upprepad förkunnelse om helbrägdagörelse genom tron. Detta system innebar att man bar på förväntningar om gudomligt ingripande vid sjukdom. Förväntningarna bekräftades hos dem som kunde vittna om helande eller åtminstone en viss förbättring av hälsostatus. Helandetron fick hos dessa människor en erfarenhetsgrund, en total eller partiell bekräftelse. De som erfor att inget hände, fick ingen bekräftelse – snarare en dementi – och deras förväntningar tycktes ha kommit på skam. Därmed hotades själva referenssystemet, och den förkunnelse som byggt upp det fick sin trovärdighet ifrågasatt.

Hur förhöll sig Georg Gustafsson till det uteblivna helandet? Även om Georg Gustafsson var övertygad om att många fler blev helade än de som skrev tillbaka och berättade det, så kunde han naturligtvis inte undgå att konfronteras med och beröras av alla de besviknas vittnesmål. Hur hanterade han denna problematik? Det direkt ur brevmaterialet utläsbara svaret är: han fortsatte att skriva till och be för dessa människor, gång på gång. På det personliga planet reagerade han starkt inför situationen. Han berättade att han i början av sin tjänst höll på att slita ut sig, därför att han personligen tog på sig ett delansvar för att människor skulle bli bra – och bördan av att de inte blev det. »Jag tömdes helt på mina själskrafter, och insåg då att det inte var möjligt att fortsätta så«, sade han. I det läget bestämde han sig för »att ställa sig utanför det Gud gör«, att mera syssla med vad Gud gjort – i historien och enligt Bibeln – än med vad Han gör eller inte gör i nutid. Därigenom kunde han sluta upp att fundera på vad som skedde eller inte skedde i hans helandejänst, menade han.589

Georg Gustafsson hävdade att han aldrig trott på eller predikat att utebliven helbrägdagörelse skulle bero på obekänd eller oförlåten synd.590 Helandet är inneslutet i Kristi försoning lärde man inom Pingströrelsen, och Georg Gustafsson avvek inte på den punkten. Allt försoningen rymmer ges som en fri gåva till människan. Det är ingenting man förtjänar eller tar därför att man är en god kristen. Den enda förklaring Gustafsson kunde ge till att vissa människor inte blev bota-

589 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 1. 590 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 1.

de var, att »Gud har räknat våra dagar«, vilket betyder att sjukdom är ett verktyg Gud använder för att »skörda människor för evigheten«. Därför var hans strävan att i det enskilda förbönsfallet lyssna in »om sjukdomen var till döds«, eller om det fanns dagar kvar för den sjuke att leva, uppgav han.591 Hur detta inlyssnande rent praktiskt gick till –om det nu kunde gå till – låter sig inte besvaras i denna undersökning. Det var en profets anspråk på att kunna höra Guds röst, och den typen av anspråk kan inte diskuteras vetenskapligt – men kan väl resoneras kring som ett mänskligt fenomen. Påståendet om att han kunde eller försökte lyssna in Guds plan för den enskilde individen uttrycker åtminstone en intressant och utmanande självuppfattning, som Georg Gustafsson hade under hela sitt liv som kristen och predikant. Slutsatsen utifrån denna granskning av helandetjänsten åren 1931–1937, sedd i relation till den andliga miljö svensk pingströrelse utgjorde vid den tiden, är att Georg Gustafsson dels exemplifierade pingstförkunnelsen genom praktik, dels framstår som något av en särling i det han gav förbönstjänsten så stor plats i sin verksamhet. Hans verksamhet bedrevs huvudsakligen utanför den offentliga arenan, frånsett det öppna torsdagsmötet för sjuka och lidande var det på det personliga och individuella planet verksamheten bedrevs. Samtidigt gav denna verksamhet impulser till och påverkade Pingströrelsens spiritualitet, dels genom att enskilda församlingsmedlemmar berördes och naturligtvis i sina församlingar omvittnade vad som skett i form av helande, dels genom att den kringresande predikanten Gustafsson i sina predikningar ständigt gav exempel på gudsingripanden till återvunnen hälsa som människor erfarit.

De medel han brukade och den metod han använde var i linje med praxis inom den tidens svenska pingströrelse. Bibeltexter, främst Jak. 5:14, användes generellt inom rörelsen vid förbön för sjuka som instruktion för tillvägagångssättet, det vill säga oljesmörjande av den sjuke och handpåläggning från de äldste. Gustafsson gick utöver denna praktik i det han – efter modell hämtad från Boltzius – sände oljeinsmorda dukar per brev till människor. Det var inte generell praxis inom Pingströrelsen. Hänvisningen till Apg. 19:11–12 var också ett särdrag, ett Boltziusarv som allmänt sett inte förvaltades inom Pingströrelsen.

591 Georg Gustafsson i bandad intervju, nr 1.