Det uteblivna helandets problem

rätt gärna och snabbt in dem under rubriken »psykologiskt betingade effekter med kort varaktighet«. Men det kan inte uteslutas, att åtminstone en del av dessa vittnesbörd i själva verket antyder att en helandeprocess inletts, och att den över tid skulle kunna leda fram till en ny rapport från den sjuke, vilken då skulle sorteras in under kategorin »omvittnat helande«.

Det uteblivna helandets problem Som framkommit med stor tydlighet, var de flesta brevskrivarnas erfarenhet att förbönen inte resulterade i någon förändring alls. Även inom gruppen som skrev tackbrev var det, som ovan visats, 49 som konstaterade att inget hänt, men de tackade ändå för den förbön de fått. Frågan här är hur alla dessa människor, som trodde och hoppades på helandeunder, reagerade då det visade sig att förbönen inte fungerade? Vad hände med deras tro och livsinställning? Eller: Hur konserverades respektive transformerades deras uppfattning av sig själva som troende subjekt, och deras allt annat överskuggande mål: att nå hälsa genom sin tro på Gud, enligt den plausibilitetsstruktur de lärt in. Hur tänkte de fortsättningsvis rörande bön och förbön som medel att nå målet hälsa?

En vanlig första reaktion på det uteblivna helandet var: Gud kommer säkert att svara i sinom tid, det gäller bara att hålla ut i tro på de löften Gud givit. Man fortsatte att be och vänta, och höll modet uppe –och orienteringssystemet intakt – genom att påminna sig bibelord med försäkran om bönhörelse. Matteustexten »Be, så skall ni få« och »Ty den som ber han får« (Matt. 7:7–8) var flitigt använd, så var också utfästelsen »allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader« (Matt. 18:19). På detta sätt kunde många människor uthärda lidandet och framhärda i sin helandeförväntan under åratal, utan att alls ifrågasätta fundamentet det hela byggde på.582 Denna reaktion visar på en bestämd vilja att bevara både medel och mål i sökandet efter signifikans, här likbetydande med fysiskt välbefinnande. Orienteringssystemet – referensramen – man hade använt för att komma tillrätta med krisen, sjukdomen, var fortsatt intakt hos dessa människor.

582 Så gjorde exempelvis i följande brev: KA-m-Ahlafors 1935-02-03; RC-k-Hultsfred 1935-07-25, 09-24; AA-k-Furudal 1935-09-30; En syster-Björklinge 1935-03-15, E I:2,

GGa.

Andra brevskrivare reagerade genom att, de löftesrika bibelorden till trots, ställa frågan om Gud vill gripa in eller inte? Gud gör sjuka friska om han vill, annars inte:

Har av min mor hört att Herr Gustafsson har den stora gåvan att bedja sjuka bra om det är Herrens vilja att dom skola bliva bra. Min mor är

Pingstvän själv är jag baptist. Nu har jag varit sjuk mest hela hösten och vintern, nu sist i njurlidande och lungsäcksinflammation. Nu sist jag var hos doktorn var han inte nöjd med mina lungor, har en besvärlig hosta haft den flera månader. Men jag vet att det ingen betydelse har för Herren, han kan göra mig bra om det är hans vilja.583

Vissa hjälpsökande drog slutsatsen att Gud inte ville bota dem, och det var därför Han inte lyssnat på vare sig deras egna eller Georg Gustafssons böner. Bland dessa har ett ifrågasättande av de hittills fasthållna medlen för att nå målet hälsa börjat ske. De övervägde att söka vanlig läkarhjälp, som alternativ till fortsatt tro på förbönen. »Herren min läkare« hade visat sig vara en målsättning svår att hålla fast vid, och bönen som medel hade inte lett till målet. Beslutet att återvända till skolmedicinen var inte lätt att ta:

Och jag får bekänna att då hjälpen dröjer blir jag vacklande, o. åter o. åter kommer tankar på att försöka mänskors hjälpmedel igen. Icke vore väl det synd?584

Utmärkande för dessa personer, som drog slutsatsen att Gud inte ville bota dem, var att de samtidigt anklagade sig själva för att ha bristande tro eller att de saknade tillräcklig andlig mognad för att anförtros ett helandeunder. Andra åter menade helt enkelt att de inte förstod varför Gud inte ville svara dem. »Jag förstår inte vad Gud menar«, konstaterade ett antal förbryllade personer i sina brev.585

En annan urskiljbar grupp reagerade betydligt häftigare. Den bestod av personer som rakt på sak förklarade sig besvikna på Gud. Besvikelsen motiverades med att Gud, enligt dem, inte hållit vad Han lovat i Nya testamentet. Bara under år 1935 uttryckte elva personer i sina brev denna inställning.586 Hos dessa människor skedde säkerligen

583 DC-k-Askersund 1935-04-24, E I:2, GGa. 584 LJ-k-Brämhult 1935-05-14; se även IC-k-Brillebo 1935-09-19, 11-28; KJ-k-Berg 193503-18, E I:1, GGa. 585 Se t.ex. KJ-k-Berg i föregående not; EA-k-Ruda 1936-12-21, E I:2, GG. 586 E I:2, GGa.

något mer än endast en rekonstruktion av medlen man ville bruka för att nå målet: fysiskt och psykiskt välbefinnande. Orienteringssystemet, som dittills naturligt omfattat övertygelsen om Gud som kärleksfull, god och allsmäktig, villig att hjälpa sina »lidande barn«, var hotat eller hade börjat brista sönder. Risken för en total omvandling av signifikansens både medel och mål förelåg alldeles klart hos dessa personer. En kvinna från Edsbyn får här tjäna som illustrativt exempel:

Så för mina ögon ser det ut, som inte Gud är likadan för mig, som han är för andra. Så jag blir så oerhört frästad att lämna allt ibland. För när man ser tillbaka på de år, man har vandrat med Gud, så tycker man ju själv, att det har varit bara att utelämna för en själv allt som man så gärna har velat ägt, men inte har man fått från Gud så mycket som man önskat att fått för allt. [...] Som jag känner det nu, så tycker jag att allt är så fattigt å intetsägande just för mig.587

Ytterligare en typ av reaktion inför det uteblivna helandet möter i materialet. Det handlar om dem som började leta i det egna livet efter förklaringar. Upplevelsen av att »ha blivit nekad helande«, ledde vidare till funderingar om orsaken. En rad förklaringar anfördes: tidigare olydnad mot Gud; en Herrens tuktan man inte förstår; Herren fostrar i sin hårda skola; kanske något ouppklarat i det egna livet; samt, gamla synder som sjukdomen är ett straff för.588 Av dessa personer var det i stort sett ingen som förebrådde Gud för det uteblivna bönesvaret. Respekten för Gud var bevarad. Hans vägar och planer sågs som omöjliga för det mänskliga förståndet att fatta. Anklagelserna formulerades som självanklagelser. Felet eller orsaken var att finna hos individen själv – i den personliga livssituationen. Dessa människor kunde naturligtvis upprätthålla sitt orienteringssystem, och på ett teoretiskt plan bibehålla medel och mål för att nå signifikans. Men problemet var, att detta gällde som sant och verkligt under förutsättning att man var en bättre kristen än de var. Det var ju inte Guds fel, det var inte heller så att bibelorden inte var sanna eller att förbön inte kunde förmedla helande, det var ju brister eller synder i det egna livet som satte hela referenssystemet ur funktion.

587 JE-k-Edsbyn 1935-10-15, E I:2, GGa. 588 TH-k-Högsbo 1935-06-03; OW-k-Långsjö 1935-09-05; IA-m-Sonstorp 1936-05-10, 0531, 08-18, 10-18; MG-k-Sösdala 1936-01-06; GB-k-Linköping 1937-08-15; GJ-m-Björtsfors 1937-06-14, E I:2; 3, GGa.