rätt gärna och snabbt in dem under rubriken »psykologiskt betingade effekter med kort varaktighet«. Men det kan inte uteslutas, att åtminstone en del av dessa vittnesbörd i själva verket antyder att en helandeprocess inletts, och att den över tid skulle kunna leda fram till en ny rapport från den sjuke, vilken då skulle sorteras in under kategorin »omvittnat helande«.
Det uteblivna helandets problem Som framkommit med stor tydlighet, var de flesta brevskrivarnas erfarenhet att förbönen inte resulterade i någon förändring alls. Även inom gruppen som skrev tackbrev var det, som ovan visats, 49 som konstaterade att inget hänt, men de tackade ändå för den förbön de fått. Frågan här är hur alla dessa människor, som trodde och hoppades på helandeunder, reagerade då det visade sig att förbönen inte fungerade? Vad hände med deras tro och livsinställning? Eller: Hur konserverades respektive transformerades deras uppfattning av sig själva som troende subjekt, och deras allt annat överskuggande mål: att nå hälsa genom sin tro på Gud, enligt den plausibilitetsstruktur de lärt in. Hur tänkte de fortsättningsvis rörande bön och förbön som medel att nå målet hälsa? En vanlig första reaktion på det uteblivna helandet var: Gud kommer säkert att svara i sinom tid, det gäller bara att hålla ut i tro på de löften Gud givit. Man fortsatte att be och vänta, och höll modet uppe – och orienteringssystemet intakt – genom att påminna sig bibelord med försäkran om bönhörelse. Matteustexten »Be, så skall ni få« och »Ty den som ber han får« (Matt. 7:7–8) var flitigt använd, så var också utfästelsen »allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader« (Matt. 18:19). På detta sätt kunde många människor uthärda lidandet och framhärda i sin helandeförväntan under åratal, utan att alls ifrågasätta fundamentet det hela byggde på.582 Denna reaktion visar på en bestämd vilja att bevara både medel och mål i sökandet efter signifikans, här likbetydande med fysiskt välbefinnande. Orienteringssystemet – referensramen – man hade använt för att komma tillrätta med krisen, sjukdomen, var fortsatt intakt hos dessa människor. 582 Så gjorde exempelvis i följande brev: KA-m-Ahlafors 1935-02-03; RC-k-Hultsfred
1935-07-25, 09-24; AA-k-Furudal 1935-09-30; En syster-Björklinge 1935-03-15, E I:2, GGa. 179
