Krisens omfattning

nämner inte vad det »ömtåliga« fallet rörde sig om. Det kan ha varit så att redan vid sammanträffandet den 5 april i Stockholm hade Karl deklarerat inför Ridsdel att han och Julia hade bestämt sig för att ingå äktenskap (trots att Karl inte hade tillfrågat Frälsningsarméns ledning). Men vad än löftesbrottet var, kunde Ridsdel utnyttja det – utan att precisera sig – som ett respektabelt skäl för sin disciplinåtgärd, vilket gjorde att han inte behövde nämna att man inom Frälsningsarméns ledning ifrågasatte om det verkligen var Anden som verkade i Eskilstunakåren.

I Frälsningsarméns jubileumsbok år 1932 skriver Evald Malmström om kåren i Eskilstuna:

Redan efter tre år hade den att genomgå en kris, som skakade den ända ned i dess djupaste grundvalar och lade mycket inom den i grus och spillror. Detta skedde i samband med bildandet av Sprängbataljonen. (Malmström s. 181–

182)

I Eskilstunakårens minnesskrift år 1940 skriver han mer detaljerat:

Stridigheterna på grund av den Dufbergska rörelsen söndrade kåren, så att

Arméns ledare funno det lämpligt att formellt upplösa densamma, varefter de soldater som fortsättningsvis önskade förbli salvationister fingo anmäla sig hos kårens nya B. O. [befälhavande officer], kapten Ekroth. Flertalet valde att bli sin kår och Frälsningsarmén trogna, men ganska många anslöto sig till Sprängbataljonen. »Det var en egendomlig tid«, berättar förutvarande kapten Ekroth, nu änkefru Elin Eriksson. »Hela dagarna och långt fram på nätterna var vår förstuga full av f.d. soldater, som ville på nytt anmäla sig för soldatskap.

Jag måste tala med var och en privat och satt i mitt rum som en läkare under sin mottagning.« Flertalet soldater återkommo till kåren, och arbetet fortsatte under stor anslutning och rik välsignelse i mötena. Men det kan icke förnekas att kåren gjorde en mycket stor förlust, numerärt men också andligt, då flera av dem som följde den nya fanan voro andliga människor och goda soldater. Även i andra kårer förlorade Armén soldater, som slöto sig till Dufberg.

Ett par, tre officerare övergingo också till »Herrens här«. Det kan icke heller förnekas att inom flera av de avdelningar av Sprängbataljonen som bildades levdes ett gott kristligt liv. (Eskilstuna kår 1940 s. 12)

När Thorsten Kjäll 40 år senare skriver om Frälsningsarméns 90-åriga tillvaro i Sverige behandlar han i ett särskilt avsnitt elva »kriser eller korsvägar« under de nittio åren. En av dessa är Sprängbataljonens bildande.

Uppslutningen inom kåren bakom Karl Dufberg hade säkert varit förhållandevis stor, men att göra gemensam sak med honom och lämna Frälsningsarmén var för de flesta ett för stort steg. Även om inte verksamheten i Eskilstuna hade pågått mer än i något mer än tre år och i Sverige inte mer än drygt ett decennium, hade Frälsningsarmén varit framgångsrik och hunnit bygga upp en rigid struktur.

Kåren hade under våren 1894 flera besök av högre officerare, bland dessa kommendör Ridsdel och major Ögrim lördagen och söndagen den 28 och 29 april. Ridsdel, som predikade på engelska, tolkades av adjutant K.A. Karlsson, som under en tid varit kapten i Eskilstuna. Mötena var »talrikt besökta« (EK 30/4 1894).

Uppgifter ur soldatrullan och rapportboken För att få fram uppgifter om antalet soldater i Frälsningsarméns kår i Eskilstuna kan man studera kårens soldatrulla och den rapportbok som kårens befälhavande officer, kaptenen, skulle fylla i varje vecka. Den soldatrulla som var aktuell under Karl Dufbergs tid i kåren finns bevarad liksom en rapportbok som gäller från och med den rapporteringsvecka som började lördagen den 13 januari 1894. Soldatrullan är emellertid svårtolkad genom att många uppgifter saknas och att man från hösten 1892 fram till våren 1894 inte gjorde några noteringar i den. Vi har kommit fram till att vid halvårsskiftet 1893 var antalet medlemmar minst 293 och högst 325. Under andra halvåret minskade antalet soldater. Enligt Karl Dufbergs notering i rapportboken ska kåren den 13 januari 1894 ha haft 263 soldater (inkl. underbefäl) och 24 rekryter. I rapporten för den vecka som började 13 januari 1894 skriver Karl Dufberg att 4 rekryter och 22 soldater är »utstrukna« denna rapportvecka. Dessutom är 4 soldater »frivilligt utgångna«. Det innebär att antalet rekryter vid veckans slut var 20 och antalet soldater 237. I utrymmet för »anmärkningar« skriver Karl: »De 22 utstrykta soldaterna Äro affällingar eller finnes de ej i rullan. Seger genom blodet K. G. Dufberg.« Några strykningar i soldatrullan finns dock inte.

Förmodligen syftar Karl på den roterulla som fanns i kåren. Den innehöll namn på både rekryter och soldater. För varje vecka fanns det en

kolumn där man för samtliga medlemmar antecknade om denne ansågs vara »god« som soldat, »medelmåttig« eller »olämplig«, eller om troslivet var »svalnande« eller om soldaten i fråga levde ett »slarfaktigt lif«. Vidare fanns en kolumn »för införande af veckobidrag«. Denna rulla hölls av naturliga skäl aktuell, medan soldatrullan försummades. Några roterullor finns dock inte bevarade från Eskilstunakåren.26 Det troliga är att Karl i början av år 1894 gjorde en genomgång med dem som förde befäl över de tio rotar som kåren var indelad i, och att det var i roterullan som strykningarna gjordes.

Från den 20 januari 1894 till den 8 april lämnade 13 soldater kåren medan 35 rekryter invigdes till soldater, vilket skedde sista veckan i mars. Enligt rapportboken hade kåren 259 soldater när Karl avgick som befälhavande officer. När sedan James Toft den 29 april kom på besök gjordes en revision av rotelistorna. 40 namn ströks, men det tycks i första hand ha gällt soldater som inte hade varit aktiva sedan en längre tid. Således ströks till exempel inte Julia Dahlgren. (Hennes namn ströks först den 27 maj.) Samtidigt förde Elin Ekroth in fyra namn i soldatrullan från roterullorna.

Efter att kåren hade upplösts i maj blev var och en som ville bli medlem i den »nya« kåren tvungen att träffa kaptenen för ett samtal. Roteledarna fick säkert i uppgift att ta kontakt med sina soldater för att informera om detta och förmå dem att söka nytt medlemskap.

Den 25–27 maj kom James Toft ånyo till Eskilstuna och då ströks 54 namn ur roterullan, varav 45 fanns i soldatrullan. Därmed borde soldatrullan endast ha innehållit namn på dem som hade anmält sig, men det fanns nog ett antal som man inte hade fått kontakt med och som fick stå kvar. Enligt rapportboken hade kåren 165 soldater den 1 juni 1894. Soldatrullan däremot visar att det var omkring 255 soldater i kåren. I mitten av september invigdes 17 soldater och i november gjordes en ny revision av roterullorna och då ströks ytterligare 38 namn och medlemsantalet var då 154 enligt rapportboken. Av de 38 fanns 14 i soldatrullan, varför antalet soldater enligt denna var 241. Vi kan utgå ifrån att rapportbokens uppgifter gäller det faktiska antalet soldater. Någon

26 Vårt resonemang bygger på förhållandena i Norrköping. För Norrköping I har vi haft tillgång till två soldatrullor för 1890-talet samt roterullor för några år under samma årtionde. Soldatrullorna är slarvigt förda till skillnad från roterullorna. Karl

Dufberg gjorde inga noteringar i soldatrullan under den tid han tjänstgjorde i Norrköping.

soldatinvigning ägde inte rum under perioden 1 april–15 november 1894.

Av de 45 namn som ströks ur soldatrullan 25–26 maj är det 12 som har en anteckning som indikerar en hög sannolikhet att personerna ifråga sympatiserade med Sprängbataljonen. Vidare ströks 14 soldater för att de har »gått till annat samfund« av vilka flera blev medlemmar i Sprängbataljonen. Vi gör det antagandet här att 7 av dessa 14 blev medlemmar i Sprängbataljonen. Sammanlagt skulle då 19 soldater av 45, dvs. ungefär 40 %, kunna kopplas till Sprängbataljonen. Om 40 % av de nio som enligt ovan inte var antecknade i rullan också kan hänföras till Sprängbataljonen kommer vi upp till 23 soldater.

Går vi sedan till november var det 5 av 14 som hade gått till Sprängbataljonen, dvs. ca 35 %. Om samma andel gäller för de 24 (av 38) som endast var antecknade roterullorna, får vi lägga till 8 och kommer upp i 13. Sammanlagt kan det således ha varit omkring 36 personer som lämnade kåren på grund av Sprängbataljonen. Siffran är osäker och möjligen något låg om vi går händelserna i förväg och jämför med de medlemsantal som uppgavs för Sprängbataljonen under sommaren och hösten 1894: 24 medlemmar i juni (s. 51) och ett 60-tal i september (s. 73). Enligt soldatrullan var det endast en av dem som gick över till Sprängbataljonen som kom tillbaka till Frälsningsarmén, och detta skedde år 1895.

Ser vi på antalet besökare på söndagskvällarnas möten, var det under perioden januari–mars 1894 oftast fullsatt lokal (650–700 personer) medan det under perioden april–maj i snitt var ca 550 besökare, vilket måste betecknas som högt med hänsyn till antalet soldater. Större var skillnaden mellan hur många »fångar man tog« före och efter krisen. Under den första perioden var det ca 18 i snitt per vecka och under den andra ca 5. En av veckorna fick man inte be med någon. Då skrev Elin Ekroth eller hennes löjtnant: »Wi hafva bedit och arbetat hela väckan inte har vi sett någon själ, Men vi vill kasta ut på djupet likasom Simon gjorde Haleluja.«

Baptistförsamlingen i Eskilstuna Baptistförsamlingen i Eskilstuna tycks inte ha påverkats i någon större utsträckning av andedopsväckelsen i Frälsningsarmén, om man utgår från protokollen från församlingsmötena. Vi citerar de paragrafer från

den 1 december 1893 till den 1 mars 1896 där Sprängbataljonen nämns, direkt eller indirekt, och vi börjar med den 26 februari 1894:

Af Pastor Larsson27 föreslogs att något samtala om de å Frälsningsarmén så mycket omtalade andedopen. *<+ Samtliga talare voro utaf den åsigten att det ej var något verk af Herren och aldeles främmande för nya testamentets lära angående den Helige Andes verk och uppenbarelse. I öfvrigt fick den förda diskussionen utgöra svar på frågan. Den 26 mars 1894:

Sedan pastor Larsson redogjort något öfver ett samtal som han jämte pastorerna Roth och Dahl haft med kaptenen i frälsningsarmen framstälde han (Larsson) till församlingen om den ville i likhet med af friförsamlingen fattat beslut, ingifva ett meddelande till högkvarteret i Stockholm om företeelserna å armens möten härstädes; med anledning hvaraf beslöts att som församlingen ej förut gjort något vid armens verksamhet den ej heller nu skulle taga någon befattning dermed utan att församlingen skulle fortsätta att arbeta på det sätt den hittils gjort och således ej vidtaga någon som helst åtgärd mot hvad som existerar i armens lokal. Den 2 april 1894:

Pastor Larsson önskade att församlingen något samtalade öfver en af honom uppstäld så lydande fråga: »Hvad hafva vi att göra med de medlemmar som hafva blifvit intagna af en för församlingen och Nya testamentet främmande ande«? Sedan några talare yttrat sig i den riktningen att sådana medlemmar borde afskiljas och församlingen i sin helhet äfven genom röstning visat sig vara af samma mening anmäldes för sådant ändamål systrarna Anna Jonsson och Ida Åberg. Den 9 april 1894:

Anna Jonsson och Ida Åhberg, som personligen infunnit sig vid mötet, fingo redogöra för deras ställning till frågan om helbregdagörelsen genom tro och bön, äfvensom de så kallade andedopen och tillika deras sätt att anordna enskilda möten å de tider då församlingen har sina offentliga sammankomster utlysta. Sedan nämnda vänner för en stund afträdt och derefter församlingen rådgjort om hvad som var att göra härvid, beslöt den att Pastor Larsson skulle vid mötet tillfråga systrarna Jonsson och Åhberg om de ville lofva att afstå härifrån i annat fall måste församlingen skilja dem ifrån sig enär den fann det stridande mot Guds ord och församlingens principer att hafva sådana medlemmar som ej kunna vara ett med densamma. Efter att Pastor Larsson framställt nämnda fråga och derå fått ett nekande

27 Pastor i församlingen var Gut Olof Larsson. Han var föreståndare för baptistförsamlingen i Eskilstuna 1875–1911.