Ny församlingsgemenskap

Källor med anknytning till Pingströrelsen hävdar att de flesta som sökte ny gemenskap blev pingstvänner och så kan det ha varit, men våra efterforskningar har varit alltför begränsade för att vi ska kunna yttra oss om detta.99 Vi begränsar oss i detta avsnitt till medlemmar under perioden 1894–1901.

För de 174 personer som vi enligt ovan har räknat som medlemmar tror vi att det var 16 som betraktade sig som »Sprängare« livet ut, 27 som blev pingstvänner och 16 som blev baptister (och som senare inte blev pingstvänner). Fyra valde andra andliga hemvister och för 111 har vi inga uppgifter. Vi tror oss alltså veta vart 63 medlemmar av ca 470 sökte sig, dvs. ca 13 %. Detta är ett alltför litet underlag för att kunna dra några slutsatser; gruppen med 174 personer är inte heller representativ för hela populationen. Vi har dessutom inte sökt efter f.d. medlemmar i Sprängbataljonen i mer än ett fåtal pingst- och baptistförsamlingar. Uppgifterna ovan ska alltså inte användas för några beräkningar som gäller andra medlemmar än de 63 eller de 174 (beroende på vilka beräkningar det gäller). Det finns några uttalanden om att medlemmar sökte sig till Pingströrelsen efter att den hade etablerats under 1910-talet. Dessa uppgifter omfattar sannolikt även personer som blev medlemmar i Sprängbataljonen efter år 1901. Daniel Hallberg skriver:

Flera *<+ var med om bildandet av pingstförsamlingar på platser, där de bodde. Det förhöll sig nämligen så, att när pingstväckelsen bröt igenom i vårt land, såg dessa vänner i den s. k. »Nya rörelsen« en återupprepning av vad de tidigare varit med om, när Sprängbataljonen var som bäst, och när

Anden föll, sade man: »Det här är ju, som det var förr inom Sprängbataljonen, här vill vi vara med!« (EH 15/4 1954)

Den bönens ande som besjälade »Fridsvännerna« och satte sin prägel på deras sammankomster var en stor tillgång. Dessa vänner visste vad fasta och bön var. Vad deras insats i bönekampen betytt, inte minst för pingstväckelsens framgång i vårt land, det skall evighetsdagen visa. (Jul med

Julhälsning 1973)

99 I de matriklar och protokoll vi har studerat nämns »Sprängbataljonen« endast i ett fåtal fall vid medlemsintagning. Ett undantag är baptistförsamlingen i Nyköping, vilket torde bero på att församlingens pastor åren 1903–1915, Elias Hane, hade ett bra förhållande till Sprängbataljonsgruppen i staden.

Adrian Holmberg menar att »en del anslöt sig till Pingströrelsen och kom att tillhöra själva kärnan i denna« och så kan det ha varit. Lewi Pethrus skriver år 1943:

Varhelst dessa vänner funnos, när pingstväckelsen kom slöto de sig i allmänhet till de andedöptas skara. Det var som regel mycket saliga och frigjorda trossyskon. (EH 2/9 1943) Enligt Holmberg ska «nästan hela sprängbataljonen *<+ kommit till Filadelfiaförsamlingen [i Stockholm]: B. A. Bengtsson, Erik Jederblom, Robert Hallberg, N. Eklund och sent omsider Arvid Berglund« (Holmberg 1976 s. 92). Senare skriver Holmberg emellertid att »några rester räddade sig över till oss« (Holmberg 1980 s. 91), men om han nu menar Sprängbataljonen i Stockholm eller hela Sprängbataljonen går inte att avgöra. Vi kan nämna att Bengtsson, Jederblom och Berglund blev styrelseledamöter i Filadelfia.

Vi är tämligen säkra på att Carl Segerström, Amalia Hall och Anna Hård (ej omnämnd tidigare) var de enda inom Sprängbataljonen i Linköping som anslöt sig till pingstförsamlingen Sion i staden. Albin Andersson och hans far August Andersson (ej omnämnd tidigare) blev baptister liksom Mathilda Svensson blev medlem i en församling inom Örebromissionen.100 Carl och Märta Segerström anslöt sig till baptistförsamlingen Betania. Märta var trogen denna församling livet ut. Carl var med och bildade Sionförsamlingen 1924 och var äldste och vice föreståndare vid sin död.

En genomgång av Sionförsamlingens i Norrköping matrikel visar att högst två av medlemmarna kan ha varit anslutna till Sprängbataljonen under åren 1894–1901.

100 I Linköping fanns åtminstone fram till slutet av 1930-talet en bönegrupp med rötter i Sprängbataljonen. Den leddes av Mathilda Svensson och det tycks ha varit så att medlemmari denna gruppväntademedatt söka sigtill någonförsamlingsgemenskap, eller avstod helt. Så kan det ha varit även på andra platser. – I Linköping bildades en pingstförsamling, Salem, redan år 1917. Flera medlemmar kom från Sprängbataljonen. En grupp lämnade församlingen år 1921 och bildade en bönering, som år 1924 ordnades till pingstförsamlingen Sion. I Salem, som kom i konflikt med Sion, fanns de tidigare sprängsoldaterna kvar. Konflikten gjorde det svårt för dessa att bli medlemmar i Sion. Som exempel kan nämnas Mathilda Svensson som valde att vänta med att ansluta sig till en församling tills Filadelfia (Örebromissionen) bildades år 1937. Carl Segerström deltog i ett församlingsmöte i Salem för att bli medlem, men avstod, då han förstod att kvinnorna hade ledningen. Han reagerade också mot att det förekom profetiska budskap under en diskussion. Hans agerande vittnar om ett avståndstagande från Sprängbataljonen.

I Eskilstuna vet vi att Anna och Viktor Åkerlind blev medlemmar i pingstförsamlingen Filadelfia.101 Viktor var styrelseledamot.

I Nyköping anslöt sig flera medlemmar till baptistförsamlingen och sannolikt anslöt sig några av dem till Brödraförsamlingen (om denna se s. 220) och sedan till pingstförsamlingen Filadelfia. Kerstin Andersson tillhörde Filadelfia vid sin död. Gustaf Berglund engagerade sig inom Helgelseförbundet och var styrelseledamot under en tid.

En genomgång av de första matriklarna för pingstförsamlingarna i Huskvarna och Jönköping visar att Gustaf Karlstedt troligen var den ende av Sprängbataljonens medlemmar fram till 1901/02 som blev medlem (först i Huskvarna och sedan i Jönköping).

I Uppsala var »möbelhandlare [Johan Erik] Eriksson«, som tillsammans med sin hustru Lovisa hade tillhört Sprängbataljonen, med när pingstförsamlingen Filadelfia i Uppsala bildades den 21 september

1916 (Zettersten s. 63–64).

Vi ska också nämna om att i Närkes-Bladet rapporterade, troligen den 10 december 1907, en »ringa broder« vid namn J.E. Eriksson om pingstväckelsens »utbrott« i Uppsala:

Till Herrens ära och till stärkande i tron vill jag omtala, hur Herren rikligen välsignar oss här. Vi äro en liten hop, som under några år bedit och kämpat om Andens utgjutelse, och Herren,som hör bön, har svarat osslångt över vår förväntan. Många av oss ha genom Anden fått bådetala, sjunga och profetera.

Han har ock på ett underbart sätt botat våra kroppsliga sjukdomar. Citatet har hämtats från G.E. Söderholms verk om den svenska pingströrelsen. I en not till citatet skriver han att »dessa vänner, som samlades till bönemöten, voro sådana som varit med i den s. k. Sprängbatal-

jonen« (Söderholm s. 362–363).

En något märklig berättelse om Sprängbataljonen år 1921 i Tierp drygt 5 mil norr om Uppsala är följande:

Medan jag var kvar i baptistförsamlingen i Tierp hade några vänner, som inte var baptister, kommit till mötena. *<+ En evangelist från [Sprängbataljonen] hade varit i Tierp någon tid innan jag kom dit och då hade dessa vänner blivit döpta. Men de tilläts inte bli medlemmar i Sprängbataljonen.

101 I Eskilstuna bildades redan 2/7 1916 (i samma lokal vid Kungsgatan 36 där Sprängbataljonen hade haft möten) en pingstförsamling, Salem, efter att som bönering ha haft offentliga möten sedan mitten av april. »Inbördes strider och svårigheter av flera slag, gjorde att den till sist måste upplösas« (Söderholm s. 443), vilket skedde i oktober 1925. År 1927 ordnades Eskilstuna Fria Församling (senare Filadelfia). Vi har inte studerat förhållandena i Eskilstuna, men har noterat likheterna med utvecklingeni Linköping.