8. KRISEN HÖSTEN 1901

Krisen som drabbade Sprängbataljonen i november 1901 berodde enligt Anders Edmundhs sagesman på att »den ursprungliga andekraften hade försvagats genom för stark ensidighet, och att synden fick makt med själva ledaren«. Till detta kan vi lägga Karls sätt att leda rörelsen, som bl.a. hade tagit sig uttryck i ökade krav på medlemmarna. Om syndafallet skriver Robert Fur: »Kapten Dufberg, den av alla älskade och högt aktade pionjären, hade fallit i synd. Frestelsen hade mött honom, då han vid ett tillfälle förvaltade sin gåva att bota sjuka«. Daniel Hallberg skriver år 1973 om »ett svårt syndafall bland de ledande« (Jul med Julhälsning 1973). Senare (år 1981) säger han att det ska ha »varit en kvinna inblandad« (intervju, Daniel Hallberg). Sannolikt rörde det sig om en sexuell handling.

Utifrån mötesannonseringen i Linköping och Norrköping torde tidpunkten för syndafallet – eller snarare när detta blev känt – ha varit efter den 17 november 1901 då Julia annonserades som talare i Linköping. Efter denna annons gjordes ett uppehåll i annonseringen i Linköping fram till lördagen den 8 februari 1902. I Norrköping infördes sista annonsen med »Sprängbataljonen« den 23 november. En vecka senare ändrades annonsens inledning till: »Predikan hålles å lokalen Bredgatan 10«.

I den regel som tillkom år 1901 »om det frivilliga offrandet och dess välsignelser, samt förmaning till ståndaktighet« står det: »Men om du afviker och icke af allt hjärta vandrar uti mina stadgar« så skall du »falla och ditt fall skall blifva stort«. Och enligt Dagens Nyheter hade »Dufberg upprättat och underskrifvit ett formligt kontrakt med Kristus, i hvilket han med kropp och själ förskrev sig till hans tjänst« (s.82), vilket sannolikt syftar på Reglerna. Förmodligen ansåg Karl att han genom sitt syndafall var evigt förtappad.

På vilken plats Karl var när hans syndafall blev känt vet vi inte, men det kan ha varit i Norrköping eftersom gruppen i Jönköping fick ett brev om händelsen »från ledaren för bönegruppen i Norrköping« (Svenska Posten 1977). I Norrköping var Arvid Berglund föreståndare och han kan ha tagit initiativ till ett möte för samtal och beslut med an-

ledning av det inträffade. Daniel Hallberg antyder ett sådant möte när han skriver att »det fanns flera varmt gudfruktiga bröder bland de ledande, och dessa såg mycket allvarligt på vad som hänt, ja så allvarligt att man enades om att lägga av uniformen och dra sig tillbaka från den offentliga verksamheten« (Jul med Julhälsning 1973). 92 Vi förutsätter att den grupp som samlades till överläggningar och beslut huvudsakligen bestod av församlingsföreståndarna (men kanske inte alla). I fortsättningen kommer vi inte att välja neutrala benämningar utan skriver »de ledande bröderna« eller »bröderna« när vi refererar till denna grupp, även om det kan ha varit några kvinnor som deltog.

Efter detta möte publicerade Södermanlands Läns Tidning följande notis fredagen den 13 december 1901:

Sprängd sprängbataljon. För omkring sju år sedan bildades af kaptenen i frälsningsarmén K. G. Dufberg den s. k. sprängbataljonen eller »herrens här«. Under årens lopp ha dock de olika små afdelningarna af bataljonen allt mer känt det oefterrättliga tryck, som pålades dem af deras öfverledare

Dufberg, hvilken, säger en meddelare, fattat sin ställning gent emot den icke såsom en herde utan som en herskare. Och nu i dagarne ha samtliga hans underordnade uppsagt honom tro och lydnad och helt sonika detroniserat honom. De ha beslutat upphöra med efterlefvandet af de af honom utgifna ordres och regler samt aflagt alla yttre tecken och uniformer. Sprängbataljonens medlemmar gå dock ännu tillsammans och hålla sina möten. Förmodligen var de ledande bröderna inte ointresserade av att det i tidningarna gavs en förklaring till varför medlemmarna inte längre bar sina uniformer. Det kan därför vara sanktionerat av Gustaf Berglund, föreståndare i Nyköping, att en »meddelare« tog kontakt med tidningen i fråga, men nyheten fick ingen större spridning. En i stort sett likalydande finns i Stockholms-Tidningen den 16 december. Dessa två är de enda vi funnit i de tidningar som gavs ut på de orter där Sprängbataljonen var verksam. Vi bedömer att innehållet är trovärdig.

Flera av ledarna inom Sprängbataljonen hade således varit frågande till Karls sätt att leda rörelsen, men de hade sannolikt varit återhållsamma i sin kritik. Ett skäl var givetvis deras trohet mot Reglerna, som utgjorde grunden för Sprängbataljonens tillkomst. Ett annat att de

92 Daniel Hallberg skriver: »Så inträffade något, som skulle få ödesdigra följder för den så lovande verksamheten <« (EH 15/4 1954). Vår uppfattning är, som vi har framfört, att verksamheten inte var »lovande«. Det kan ha varit så att man inom rörelsen inte gärna berättade – inte ens för sina barn – om det som var mindre bra inom Sprängbataljonen.

älskade eller åtminstone försökte älska sina ledare. Det finns inget i vittnesbörden i Andeutgjutelsen som kan tolkas som att det inte förhöll sig så. När sedan syndafallet var ett faktum kände de sig fria att ge uttryck för de frågor de hade ställt sig. Mötet med de ledande bröderna hölls i slutet av november. Vi föreställer oss att bröderna efter att ha samtalat om Karl Dufbergs situation fortsatte med överläggningar om rörelsens framtid.93

Den stora frågan var hur man skulle se på rörelsen som sådan. I Reglerna finns inga anvisningar vem som skulle bli ledare om Karl av någon anledning inte kunde fullfölja sitt uppdrag; innehållet i Reglerna var ju i mångt och mycket riktade till Karl och Julia personligen. Bröderna torde dessutom ibland ha funderat på om allt i Reglerna och det som Karl senare hade lagt på dem verkligen var från Gud. Rörelsens utveckling hade inte blivit som det var profeterat, och bilden av Sprängbataljonen som den armé eller här som Joels bok talar om hade förbleknat. Samtidigt var de säkert övertygade om att de andliga erfarenheter de gjort under de gångna sju åren var äkta och som de skulle ha gått miste om, om inte Sprängbataljonen hade funnits. Uppfattningen bland bröderna var nog att rörelsen stod och föll med Karl. 94 Anders Edmundh, som sannolikt fick sina uppgifter från Arvid Berglund, skriver att »år 1901 upphörde Sprängbataljonen att existera«95 och Lewi Pethrus (kanske med samma källa) att rörelsen »upphörde i början av 1900-talet att existera som en samlad verksamhet« (EH 2/9 1943).

Men hur skulle man gå vidare? Att upplösa församlingarna och rekommendera medlemmarna att söka sig till andra församlingar var inget alternativ med tanke på den attityd som rörelsen hade haft till dessa. Dessutom var inte »uppbrottet« förberett – det behövdes tid för förberedelser. Man valde därför att försöka vidmakthålla gemenskapen i de existerande församlingarna. Dessa skulle emellertid vara självständiga utan någon överordnad ledning. De tog över det som var bra från Sprängbataljonen och bortsåg från det man ansåg sig kunna undvara. Därmed var det inte längre aktuellt med några uniformer

93 Vi bortser i vårt fortsatta resonemang från möjligheten att bröderna fick vägledning genom profetior. 94 Medlemmar i Eskilstuna som hösten 1894 ifrågasatte Karl Dufberg som ledare, ansåg emellertid inte att rörelsen var beroende av »den eller den ledaren« (s. 67). 95 Givetvis finns möjligheten att åtminstone någon av bröderna hävdade att Sprängbataljonen kunde leva vidare med en ny ledare men det bortser vi från.

eller andra »yttre tecken«, men det var nog viktigt med någon form av kontinuitet för att inte behöva förneka det som hade skett när Sprängbataljonen bildades och de andliga upplevelser de hade fått vara med om under de gångna åren. Ett exempel på vad man behöll var den sångskatt man menade sig ha fått genom rörelsens profetissor och profeter. Vi tror inte att man fattade beslut om att den offentliga verksamheten skulle upphöra. Det var upp till de enskilda församlingarna att bestämma om.

Det är svårt att avgöra om det formulerades några andra mål för den nya rörelsen utöver att församlingarna skulle vara forum för fortsatt andlig och social gemenskap mellan de tidigare Sprängsoldaterna. Vi har inte uppfattat några »offensiva« element i den nya rörelsen. Denna »passivitet« är märklig, eftersom rörelsen hade bestått av människor som under flera år satsat allt på att föra ut budskapet om att Herren är nära och få människor att omvända sig. Vår tolkning är att den nya rörelse bröderna skapade hade som mål att medlemmarna så småningom skulle finna ny församlingsgemenskap.

Innan bröderna skildes återstod att förmedla den tråkiga nyheten om Karl till församlingarna och att redogöra för och förklara de beslut som hade fattats och försöka ingjuta tillförsikt hos medlemmarna. Uppgiften var inte lätt och vi måste nog utgå ifrån att det sammantaget blev ett märkbart medlemstapp. Detta varierade säkert mellan de olika platserna vilket berodde på hur respektive föreståndare hanterade situationen. Det kan ha varit så att några församlingar lades ner direkt och man bildade »bönegrupper« för dem som ville hålla fast vid gemenskapen. Stockholm tycks ha hört dit. På andra platser försökte man fortsätta ungefär som tidigare, men utan en del av Sprängbataljonens förtecken. Norrköping är ett exempel på det. En tid efter att Karl Dufberg avgått som Sprängbataljonens ledare flyttade familjen till Göteborg, men redan hösten 1902 blev det uppbrott, nu för flyttning till Visby, där Karl försörjde sig som kakelugnsmakare. Våren 1925 häktades Karl, misstänkt för otuktsbrott mot minderåriga flickor. Han dömdes till straffarbete men avled efter att ha avtjänat två år på Långholmens centralfängelse i Stockholm (se vidare s. 205).