De tolv första medlemmarna – sändebuden

innehållet i Reglerna; den åttonde och sista synen såg hon i början av juli. Flertalet fick hon vid gruppens enskilda sammankomster hemma hos Kerstin och Anders Andersson.

Vi kommer att redogöra för Reglerna längre fram (s.119) men vi nämner här något om innehållet, som utgörs dels av löften och råd, dels av mer precisa om än inte alltid klart utformade föreskrifter inom några specifika områden. Av dessa föreskrifter framgår bl.a. att varje medlem skulle vara »renad ifrån all synd och döpt med ande och kraft«, och »alla skola vara som syskon, hvilka äga allting gemensamt«. Medlemmarna skulle bära uniform. Det skulle vara fritt inträde till mötena, men Jesus kunde ge »särskild tillåtelse« att frångå denna regel. Ingenting sägs om härens organisation, men ordet församlingar nämns i ett sammanhang: medlemmarna skulle vara »ett föredöme för andra församlingar«. Det talas inte om kårer eller officerare; i en fotnot (troligen infogad i efterhand) står det »Herrens äldste«. Man bad till Jesus om att få en regel om dop och nattvard och i en syn fick Julia läsa att medlemmarna skulle vara döpta och att de första medlemmarna skulle döpas den 18 maj. Vidare skulle man »hafva« nattvard med »saft och mjukt bröd«. Synen i början av juli föreskrev hur härens fana skulle se ut, samt en indirekt uppmaning till mission utanför Sverige: Jesus ville att fanan skulle »svaja i alla länder [och], om det är möjligt, att I hinnen öfverallt tilldess jag kommer«.

Anna Larsson skriver att det var hemma hos henne som Julia fick »se om den nya hären, att de skulle låta döpa sig«, vilket säkert var viktigt för henne; hon hade tidigare varit baptist. Arvid Berglund berättar att han »var med då Herren visade i en syn hurudan klädedrägt *<+ folket skulle bära och jag är öfvertygad om, att det var Herren som uppenbarade detta« (Andeutgjutelsen).

Vi går nu tillbaka till dagen efter farvälmötet. Då var Sprängbataljonsgruppen samlad för första gången efter brytningen med Frälsningsarmén. Den 18-årige Carl Söderström var med: [Måndagen den 9 april] hade vi bönemöte i ett hem, då jag för att blifva ytterligare viss om Herrens vilja, bad Herren tyst för mig själf, ingen annan hörde mig, att Han då skulle uppenbara, om jag skulle vara med i den nya hären; och mitt namn visade Herren i en syn samma kväll; jag skulle gå

med i Hans egen här. Efter en dags inre strid vann jag seger och lämnade min plats och gick efter den himmelska kallelsen. Karl och Julia påbörjade således rekryteringen utan dröjsmål. I en första omgång togs tolv medlemmar in. Det finns inga anvisningar i Reglerna att det skulle vara just tolv, inte heller att dessa första tolv skulle ha en särställning inom rörelsen. I Andeutgjutelsen skriver Anders Andersson att de första tolv var »af Herren genom profetia *<+ utvalde«, vilket kan tolkas att såväl antal som vilka som skulle få vara med bestämdes genom profetior.

Carl Berglund skriver att »genom uppenbarelse blefvo jag och två af mina barn kallade bland de första tolf, hvilka af Herrens Ande blifvit utvalda att utgå med budskapet, att Herren är nära«. Och hans son Arvid skriver att det var i början av maj som han »genom Herrens Helige Ande [blef] kallad att vara med bland de tolf första« (Andeutgjutelsen).

Någon annan källa än Andeutgjutelsen har vi inte om vilka de första tolv medlemmarna var. Av vittnesbörden framgår att Kerstin Andersson, Carl Söderström, Lydia Pettersson, Carl Berglund och två av hans barn, Anna och Arvid tillhörde de första tolv. Det är oklart om Karl och Julia ska räknas in i de tolv. Daniel Hallberg skriver att det var tolv personer som deltog i rörelsens första nattvard (s. 47), något som även Gustaf. N. Berglund har berättat (Torestad). Men i ett referat från det första offentliga mötet sägs om Karl att han »har blott tolv medlemmar ännu« (s. 48) och i ett annat talas om ett dussin sprängsoldater vid sidan av de två ledarna (s. 48). Vi saknar således namnen på 4–6 av de första tolv.28

Av Anders Anderssons vittnesbörd framgår att han inte var en av de första tolv. Övriga som bidrog med vittnesbörd i Andeutgjutelsen (och som var från Eskilstunatrakten) och inte explicit nämner att de var med (eller inte var med) vid den första medlemsintagningen är då Elisabeth Jonsson, Anna Larsson, Elfrida Skog samt Viktor och Anna Åkerlind.

28 Om det nu var så att upp till sex av de tolv hade lämnat rörelsen fram till år 1900 är inte det anmärkningsvärt med hänsyn till det fåtal personer som Karl och Julia hade att välja mellan, och den korta tid som användes för att lära känna dem. Rekryteringsbasen bestod av ca 25 frälsningssoldater och 5–10 personer med annan bakgrund än

Frälsningsarmén. Kvinnorna, som var i majoritet, var pigor, sömmerskor och hemmafruar medan männen var arbetare i Eskilstunas industrier, skomakare, skräddare och folkskollärare. »Sprängmannen Simson«, som vi återkommer till (s. 66), kan ha varit en av de tolv liksom någon ytterligare som kan ha lämnat rörelsen samtidigt som han. Det kan givetvis inte uteslutas att någon eller några av de maximalt fyra varsvittnesbördvi saknarkanhahaftförhinderatt medverkai Andeutgjutelsen.

Anna Larsson skriver inget om sin kallelse medan Elfrida skriver att hon »fått det stora uppdraget att utropa: Se, Brudgummen kommer!« Elisabeth Jonsson skriver: »Det blef slutligen klart för oss, att Herren skulle uppresa en ny här; och med fruktan och bäfvan, men äfven med en outsäglig fröjd och visshet beslöt jag mig, då Herren kallade, att utgå med budskapet, att Herren är nära.« Viktor Åkerlind skriver, att då Anden »kallade oss till att utbära budskapet *<+ gingo vi strax dit Herren bjöd och slöto oss till denna Herrens utvalda skara, för att följa Jesu fotspår« (Andeutgjutelsen). Robert Fur skriver, att Karl Dufberg »beslöt då att göra alldeles som Herren själv: sända ut 12 apostlar« (Svenska Posten 1977). Fur använder också beteckningen härolder i sin artikel men det är nog för att inte upprepa ordet apostlar. Valter Elgeskog skriver apostlar och härolder, men han citerar sannolikt Robert Fur. Ett tidningscitat från år 1894 talar om apostlar (s. 67), men syftningen är inte entydig.

En benämning som förekommer i Sprängbataljonens annonser är sändebud. I Linköping annonserades den 5 oktober 1895 att »två nya Jesu sändebud i ’anskriet’ ankommit till staden« (s. 88) och den 10 juni 1899 att »församlingsföreståndare och sändebud« skulle samlas till årsmöte (s. 139). Sannolikt var det så att de första tolv (eller tio om vi undantar Karl och Julia) kom att kallas sändebud och att det berodde på att tanken var att de skulle ställa sig till rörelsens förfogande och gå ut i landet för att sprida budskapet om Jesu snara återkomst. Entusiasmen var stor våren 1894 och det var inte svårt att tänka sig att bryta upp. Men förmodligen var det inte möjligt för alla att förverkliga tanken när det väl var dags. Det kan inte heller uteslutas att något eller några av sändebuden lämnade rörelsen. Detta kan ha varit anledningen till att det i Andeutgjutelsen som kom ut år 1900 inte talas om sändebud –inte heller i annonsen inför årsmötet år 1901 (s. 139).

Av dem som ovan nämns att de tillhörde de tolv kom Carl Berglund inte att resa ut i landet utan blev äldste i Eskilstunaförsamlingen. Vidare var det knappast möjligt för Kerstin Andersson, som hade minderåriga barn att ta hand om, att lämna hemmet. Hon och hennes make kan ha planerat att han skulle fortsätta som folkskollärare och hon skulle resa ut som sändebud. Sannolikt kom de snart till insikt om att Anders skulle gå ut som evangelist (s. 210) medan Kerstin skulle stanna